Samtliga svaranden i skadeståndstvisten mellan Nickel Mountain Group, fd IGE Resources, och den dåvarande styrelsen har de senaste veckorna lämnat in sina svaromål till Stockholms tingsrätt.

Därmed är den första rundan i skriftväxlingen avklarad men mycket återstår av allt att döma innan målet kommer att prövas av domstolen.

Det är bolagets före detta ordförande Ulrik Jansson samt ledamöterna Hans Lindroth, Terje Engstrøm Lien och Jukka Kallio som stämts för sitt agerande i januari 2013 då bolaget gjorde en förskottsutbetalning till Alluvia Mining på 50 miljoner kronor.

Nickel Mountain Group (NMG) hävdar i stämningsansökan en rad skadeståndsgrundande omständigheter. I kort sammanfattning heter det att styrelsen inte tog sitt ansvar när merparten av kassan betalades ut för en tillgång med högst tvivelaktigt värde. Man ska heller inte ha sett till att nödvändiga säkerheter blev ställda.

De svarande går på rakt motsatt linje och bestrider konsekvent allt skadeståndsansvar samt argumenterar för att det var en helt affärsmässig uppgörelse på armlängds avstånd.

Hans Lindroth var först att inkomma med sitt svaromål, vilket också är det mest omfattande. Flera av de övriga hänvisar till denna skrift författad av Peter Thorell vid Advokatfirman Lindberg & Saxon.

Ett huvudargument i svaromålet är att NMG inte har grund för att häva det ingångna avtalet med Alluvia Mining och dessutom inte har påkallat ett skiljeförfarande vilket är avtalets tvistlösningsmekanism.

”Det är heller tillfyllest att NMG argumenterar för en hävnings- och/eller återgångsrätt inom ramen för denna process. Det är endast i förhållande till Alluvia med tillämpning av Överlåtelseavtalet som frågan om hävningsrätt (faktiskt och inte hypotetiskt) kan avgöras. Överlåtelseavtalet föreskriver skiljeförfarande”, skriver Peter Thorell.

Då skiljeförfarande inte inletts, och därmed inte heller någon pantrealisation genomförts, går det inte ens att teoretiskt beräkna någon skada för NMG:s del, enligt de svarande.

”Föreligger … ingen hävningsrätt eller annan grund för att kräva återgång av affären ska det kommersiella värdet av affären för NMG utgöra utgångspunkten vid en skadebedömning”, skriver Thorell.

Inte heller en sådan kommersiell prövning visar på någon skada för NMG som den före detta styrelsen kan lastas för, enligt de svarandes inlagor. Det påpekas att bolaget befann sig i en problematisk situation när den nya styrelsen tillträdde i slutet av december 2012. En första åtgärd blev att undersöka möjligheterna till att skapa nya intäkter och det var i samband med detta som man snabbt hittade en lösning i att köpa fyndigheter och utvinnningsutrustning från Alluvia.

Enligt de tidigare styrelseledamöterna var det alltså en räddningsaktion som låg bakom den snabba affären med Alluvia.

Då tillgångarna tidigare hade sålts till Mineral Invest och var på väg att säljas till Alluvia (som alltså skulle sälja dem vidare till NMG) fanns det värderingsutlåtanden och dokumentation som utvisade att tillgångarna hade ett värde som låg betydligt över eller åtminstone inte under de 50 miljoner kronor som betalades ut från NMG:s kassa till Alluvia.

De svarande pekar också på att aktiedelen av affären satte en värdering per aktie som låg långt över den kurs som NMG-aktien handlades på Oslobörsen vid tidpunkten.

”Det diskuterade förvärvet framstod som en bra affär. Den var värdemässigt försvarbar och den kunde förutses generera intäkter och cash flow inom överskådlig tid”, skriver Peter Thorell.

De forna styrelseledamöterna gör gällande att underlaget till affären var komplett och att affären var kommersiellt grundad. Att det skulle handla om en framstressad affär för att snabbt föra ut kontanta medel bestrids kraftfullt.

”Det är bl.a. mot bakgrund härav som kärandens påstående att affären gjordes på en (halv) dag utan kunskap om vare sig involverade företag eller tillgångar ska ses. Även om påståendet för en sansad betraktare faller på sin egen orimlighet är det anmärkningsvärt”, skriver Peter Thorell.

Den forna styrelsen pekar också på att det fanns en säkerhet från en närstående part samt ett lånelöfte som skulle trygga finansieringen fram till att utvinningen vid de nya fyndigheterna skulle skapa ett kassaflöde. Det fanns också långt gångna diskussioner om finansiering från en extern part.

Både Hans Lindroth och Ulrik Jansson framhåller särskilt att en advokat vid Baker & McKenzie biträdde som rådgivare under förhandlingarna. Advokaten ska enligt Hans Lindroth ha bekräftat att affärsupplägget följde alla lagar och regler.

”Såsom också framgått ovan anlitade NMG genom Ulrik Janssons försorg världens största advokatbyrå, Baker & McKenzie, att lämna rättsligt biträde i transaktionen. Därmed finns inte något utrymme alls att finns någon av Svarandena vårdslösa i anslutning till den rättsliga hanteringen av transaktionens olika beståndsdelar”, skriver Ulrik Janssons ombud på Setterwalls.

Sammantaget ska affären därför bedömas som en normal affärshändelse och eventuella missbedömningar kan därmed inte klassas som skadeståndsgrundande.

”Det ska framhållas att det, vid en bedömning av en affärs kommersialitet i samband med en skadeståndstalan, är en allmänt accepterad princip att det skall finnas ett mycket omfattande utrymme för felbedömningar av olika slag. Allt företagande och all kommersiell verksamhet innebär risktagande. Det är särskilt utmärkande för gruvnäringen”, skriver Peter Thorell.

Att finansieringen inte gick i lås och köpet senare rann ut i sanden är inget som de forna styrelseledamöterna kan lastas för, enligt svaromålen.

Att finansieringen gick i stöpet skylls till stor del på att KPMG-revisorn Birgitta Gustafsson valde att hoppa av sitt uppdrag och lämna in en polisanmälan en dryg månad efter att avtalet med Alluvia undertecknats.

”Birgitta Gustafssons avhopp föranledde omedelbara och mycket omfattande reaktioner och konsekvenser. Detta gällde inte endast för NMG och dess styrelse utan även andra bolag involverade i affären eller som hade samband med eller relation till involverade bolag”, skriver Peter Thorell.

”En omedelbar konsekvens av revisorns beslut var att alla förhandlingar om finansiering omedelbart upphörde. Inget motpart var längre intresserad av ett samarbete med NMG”, skriver Ulrik Janssons ombud på Setterwalls i sitt svaromål.

Enligt flera av de svarande var Birgitta GUstafssons beslut påverkat av att NMG:s vd Thomas Häggkvist:

”För Ulrik Jansson och den övriga styrelsen kom revisorns kritik som en total överraskning. De kom dock relativt snart till insikt om att kritiken hade sin grund i information som revisorn hade fått från NMG:s verkställande direktör … som varit kritisk till såväl fokuseringen på verksamheten i DRC som förvärvet av Ghana Gold. Konflikten mellan Thomas Häqqkvist och styrelsen bottnade i att Thomas Häggkvist hade velat förvärva NMG:s diamantfyndigheter för egen del varför han inte såg med blida ögon på den nya strategin som styrelsen hade beslutat om i januari 2013”, skriver Setterwalls.

Vd ska bland annat ha försett revisorn med ”ensidig och vinklad information bakom styrelsens rygg”, enligt Ulrik Jansson.

En annan central del i de svarandes försvar är att affären med Alluvia Mining godkändes på en stämma som hölls den 25 april 2013. Även om vissa aktieägare senare fick affären stoppad genom att gå till domstol har stämmobeslutet stor inverkan på hur styrelsen ska bedömas. Enligt de svarande har aktieägarna godkänt affären och styrelsens agerande och även läkt eventuella jäv då all information fanns framme inför stämmobeslutet. Detta då styrelsen på förhand valt att anlitat en advokatfirma som utrett händelserna i bolaget.

De svarande pekar också på att det senare domstolsbeslutet om att stoppa affären togs genom en tredskodom. Sakfrågan om stämmobeslutet kan klandras är därmed aldrig prövad i domstol.

De fyra svarandes berättelser och argumentation är till stor del samstämmiga. Just frågan om hur NMG agerade efter stämman den 25 april är dock en punkt där en viss spricka kan skönjas.

Ulrik Jansson och Hans Lindroth lämnade strax efter stämman styrelsen medan Terje Engstrøm Lien och Jukka Kallio satt kvar ytterligare ett antal månader. Jansson och Lindroth trycker särskilt på att de inte kan lastas för att NMG efter deras avhopp inte agerat för att försvara sina rättigheter i affären med Alluvia.

Bolaget har exempelvis inte övertagit tillgångarna som avtalet föreskrev och heller inte försvarat stämmobeslutet i domstol.

Terje Engstrøm Lien konstaterar för sin del att han entledigats från alla uppdrag för bolaget den 2 augusti 2013 då en så kallad återvinningsfrist fortfarande löpte efter tredskodomen.

Både Ulrik Jansson och Terje Engstrøm Lien påpekar att skadeståndsbeloppet, om skada kan konstateras, ska jämkas till noll eftersom bolaget i så fall ska bedömas som medvållande till skadan.

En annan spricka mellan de svarande står Jukka Kallio för. Han var själv inte närvarande vid förhandlingarna i Stockholm den 22 och 23 januari 2013. Han har dock signerat ett per capsulam-beslut om att affären skulle genomföras. Detta gjordes dock i förvissningen om att inga förskottsbetalningar skulle göras, enligt Kallio.

”Jukka Kallio som inte sett några avtalsutkast utgick ifrån att bolaget inte skulle göra några utbetalningar innan transaktionen godkänts av bolagsstämman”, skriver hans ombud Einar Wanhainen.

Enligt Jukka Kallio styrker de mejl han sände till styrelsen vid tidpunkten att han i så fall reserverade sig mot att en utbetalning skulle göras:

”Om övriga styrelseledamöter ansåg att beslutet per capsulam likväl innebar att transaktionen kunde genomföras med utbetalning av förskott trots att bolagsstämman inte fattat beslut, var Jukka Kallios följemail att uppfatta som en reservation mot beslutet.”

NMG:s ombud har ännu inte svarat på motpartens första inlagor. Det finns inget bestämt datum för muntlig förberedelse eller förhandling i nuläget.