Om en systemviktig bank eller ett institut hamnar i finansiell kris kan Riksgälden ta kontroll över institutet och genomföra krishanteringsåtgärder för att säkra den finansiella stabiliteten. Detta förfarande kallas resolution och syftar till att hantera en kris utan att staten behöver rädda institutet med skattemedel. Istället är det institutets aktieägare och investerare som ska ta kostnaden för krishanteringen.

Till de systemviktiga bankerna ingår de tre storbankerna, Skandinaviska Enskilda Banken (SEB), Svenska Handelsbanken och Swedbank, samt de mellanstora instituten Landshypotek, Länsförsäkringar, SBAB, Skandiabanken, Sparbanken Skåne och Svensk Exportkredit (SEK).

Som ett led i att säkerställa att instituten har tillräckliga medel för att finansiera krishanteringen ställer Riksgälden krav på att instituten ska ha en viss mängd kapital och skulder som kan användas för att täcka förluster samt skrivas ned för att återställa kapitalet i en kris. Därför fattar Riksgälden årliga beslut om minimikrav på nedskrivningsbara skulder (MREL).

Riksgälden publicerar kvartalsvis en uppföljning av hur instituten lever upp till dessa krav. Rapporten, som offentliggörs idag, redovisar uppfyllnaden per utgången av det andra kvartalet 2020. Rapporten visar att samtliga systemviktiga institut levde upp till kraven.

Rapporten visar också att samtliga institut hade tillräcklig mängd skulder för att uppfylla den skuldandelsprincip som Riksgälden tillämpar.

Enligt principen om efterställdhet ska dessa skulder från och med den 1 januari 2024 bestå av en särskild fordringsklass, så kallade efterställda skulder. Rapporten visar att de systemviktiga instituten per den 30 juni 2020 hade emitterat efterställda skulder till ett värde om cirka 61 miljarder svenska kronor, vilket motsvarade cirka 20,4 procent av det totala emissionsbehovet.