Ulrika Fjällborg

Söndag den 11 september går svenska folket till valurnorna för att rösta fram de som ska styra Sverige kommande fyra år. Åtta personer går i täten för partiernas finanspolitik. Vilka är de, vad har de gjort tidigare och var står de just nu i brännande finanspolitiska frågor? Realtid möter de åtta riksdagspartiernas ekonomiskpolitiska talespersoner i en serie porträttintervjuer.

Centerpartiets ekonomisktpolitiske talesperson har rötterna Leksand, men tonårstiden i Frankrike har präglat honom djupt. Egentligen ser han tre spår som lett fram till den politiska position han har idag.

Det första är att han beskriver sig som ”valnörd”, och då menar han djuret.
– Sedan barnsben har jag varit intresserad av valar och det ledde till ett intresse för miljö- och klimatfrågor, säger han.
Dessutom reste han som ung korrespondent i Östeuropa och påverkades av sin pappa, som var expert på öststatsekonomi och fick en grundmurad antipati mot planekonomi och det socialistiska ekonomiska systemet.

– Jag träffade Lech Waleza och andra frihetskämpar. Frihet och företagaranda blev min politiska ledstjärna då.

Det tredje spåret är tonåren in franska Chatou, förort till Paris. Martin Ådahl bodde där 1982-1988.
– Det var under Mitterands första presidentperiod, men det var också under de åren Jean-Marie Le Pen börjande komma fram, först i lokalvalen senare nationellt. Jag såg i Frankrike hur destruktiva krafter som legat slumrande sedan andra världskrigets kom tillbaka och hur snabbt det politiska högern förändrades av den farliga nationalismen. Det vill jag inte ska upprepas i Sverige.
Dessutom arbetade hans pappa med centerledaren Thorbjörn Fälldin under en period:

– Han blev min barndoms hjälte, utbrister Martin Ådahl.
– Med den mixen är det ju nästan omöjligt att inte bli centerpartist.
Det var också självklart att det blev ekonomisk politik.

– Redan som barn var jag abnormt intresserad av nationalekonomi och satt och läste ekonomisk debatt på skolbussen.

Men innan har blev centerns chefsekonom 2013 hade han en lång karriär utanför partipolitiken. Som utrikesredaktör och korrespondent på Finanstidningen, en tidning han var med om att grunda 1989. Som nationalekonom på Riksbanken, vilket han beskrivet både som en ynnest:

– Där finns en outsinlig källa till både bred och djup sakkunskap. Och dessutom stor praktisk kunskap. Man lär sig hur man tar sig beslut. Att inte fatta ett beslut om räntan är också att fatta ett beslut, säger Martin Ådahl.

– Jag vill verkligen rekommendera alla nationalekonomer som har möjlighet att ha en del av sin karriär där.

I mitten på 2000-talet blev han en av tre grundare till samhällsmagasinet Fokus, där han också var chefredaktör. Tanken med tidningen var ”en svensk Economist” med fördjupande nyhetsreportage.  Idag är relationen till mediebranschen kluven:

– Jag måste säga att jag är lite ledsen att Fokus tagit en annan inriktning idag. Jag tror det hade behövts en svensk Economist idag. Det är spännande med det digitala, men jag har en känsla av att medielandskapet dras isär i det korta, snabba och det riktigt långa berättandet.

Han tog ett halvt kliv in i politiken när han, på Maud Olofssons uppmaning, startade tankesmedjan Fores 2007, som dock är politiskt obunden vill han poängtera. När nästa partiledare, Annie Lööf, ringde och rekryterade honom till chefsekonom var han redo och i valet 2018 ställde han upp i riksdagsvalet:

– Man vill vara med och påverka landet i rätt riktning och det kan man ytterst bara göra genom att söka folkets mandat.
Den ekonomiska politiken blir självklar för en nationalekonom, men det är också det mäktigaste politiska fältet och arbetsmarknadspolitiken viktigast:

– Arbetslöshet är den största plågan, alla kategorier. Ekonomi är konkret och påverkar människor vardag. I slutänden påverkar pengar allt annat. Det är också så konkret att det går att räkna på och få ut resultat.

När han inte jobbar reser han gärna och är han med familjen, ofta i släkthuset i Leksand, vilket gynnar ett annat nördintresse: hockey.
– Att vara supporter till Leksand IF kan verkligen vara en heltidssysselsättning. Men det går inte längre, säger han.

Frankrike ligger honom också varmt om hjärtat fortfarande. Nu inför det franska valet arrangerade han ett valmöte i Stockholm för Alexandre Holroyd i det franska systerpartiet En marche. Syftet var att nå fransmännen i exil och Martin Ådahl ledde hela arrangemanget på franska tillsammans med Holroyd själv.

– Det är jag faktiskt lite småstolt över. Det var viktigt för honom att bli omvald och det blev han också.

Över till svensk politik: Hur ser du på bankskatten?
– Man behöver ha någon form av beskattning, men man kan inte beskatta den sektorns verksamhet, transaktioner. Det kanske finns bättre modeller, men den hybrid vi har är helt okej, även om den kunde vara lättare på handen så att säga. De mindre aktörerna behöver undantas och det är viktigt att skatten är så liten som möjligt.
Skatt på ISK?
– ISK är en bra innovation som bidragit till en demokratisering av småsparandet. Vi vill höja golvet för skattefrihet till 150 000 kronor och sänka skatten genom att ta bort räntegolvet.
Vad tycker du ska beskattas?
– De skattebaser vi har idag är rimliga, även om skattetrycket är för högt. Moms, men inte för hög. Inkomstbeskattningen som princip är rimlig. Det kan få finnas en viss kapitalskatt. Utsläpp, men man måste komma ihåg att det är skatteintäkter som kommer att minska i takt med att människor ändrar sitt beteende och utsläppen minskar.
Vilka skatter vill ni sänka?
– Vi vill sänka arbetsgivaravgifterna och på sikt borde allmänna löneavgiften tas bort.
Det är en stor skattekil som leder till att för få personer får jobb, i synnerhet de som har lägst lön. De blir för dyra att anställa. Vi vill också sänka skatten för växande småföretagare och framför allt göra systemet enklare. ”Gröna avdrag” för energibesparingar ska också löna sig för hushållen.
Ska det återinföras en förmögenhetsskatt?
– Nej. Den drabbade bara dem som inte kunde planera bort den. Den var varken effektiv eller rättvis.
Ska företag som driver skattefinansierad välfärdsföretag kunna ta ut vinst?
– Ja. Man måste vara hård mot de företag i välfärdssektorn som inte sköter sig men vinsten är inte rätt medel för att hantera den frågan. Det viktiga är kraven på kvalitet i verksamheten. Man måste leva upp till 100 procent på de krav som ställs. Vi har kontroller för det och de bör vara goda. De skandaler som förekommit, till exempel med Römosseskolan, beror på att det finns en slapphet i systemet och att Skolverket inte har agerat.
I somras diskuterade G20-länderna globala företagsskatter. Vad säger du om det?
– Det finns ett problem med länder som är freeriders och möjliggör rena brevlådeföretag. Jag är absolut för alla ansträngningar för att få bort sådana avarter.
Men jag känner samtidigt en oro för att det leder till att driva upp skatter för företag generellt och globalt.
Det har också diskuterats hur och var man beskattar multinationella techbolag och sociala medier-jättar som Google och Facebook, där tjänsterna konsumeras eller i ofta lågskatteländer där bolagen har sitt säte. Vad säger du om det?
– Sverige har flera företag, som Spotify och Klarna, som är vinnare i den digitala ekonomin. Att EU tar lead för att klämma åt de digitala jättarna på grund av att de är amerikanska är en dum strategi. Man får vara försiktig så att man inte blir teknikfientlig. Det är dumt att försöka förbjuda digitala tjänster som uppenbarligen efterfrågas, jag tänker till exempel på Tip tap i Stockholm, i stället för inlemma dem i dagens existerande företagsmodell är ett säkert sätt att stoppa innovation i Europa.
Hur ställer du dig i frågan om bristande jämställdhet i näringslivet? Vilka krav på jämn könsfördelning ska bolagsstyrelser ha?
– Jag är ambivalent. Vi har funderat mycket på den frågan, men valt att inte gå på kvotering för vi har inte upplevt att det förändrat så mycket där det införts. Det är ett knepigt moment 22. Problemet är att det finns en grotesk ojämställdhet i ägandet av företag och tyvärr även i nyföretagandet – 70 procent av nya företag startas av män. Man kommer inte runt det bottenproblemet. Det vi måste ändra på är att fler kvinnor äger och skapar värdefulla företag.
Om du inte var yrkespolitiker – vad skulle du jobba med då?
– Jag skulle vilja vara småföretagare med en ny och spännande idé, som Fokus var. Eller forska, jag har aldrig gjort det och skulle vilja göra det. Eller bli författare, jag gillar att skriva. Men kanske helst småföretagare – det är väldigt roligt att starta saker som kan bli nya koncept.
Vilket är ert främsta politiska projekt?
– Tidigare var det att vara en röst för miljö, företagande och landsbygd inom borgerligheten. Idag är det också och framför allt att ge människor tillbaka en framtidsoptimistisk tro på att jobbskapande liberal politik kan lösa samhällets problem.
Återskapa det klassiska socialliberala projektet. En gång bars detta av den samlade borgerligheten, men nu blåser mycket konservativa vindar och det påverkar även Socialdemokraterna. Hela systemet rör sig mot kanterna. Då måste det finnas någon som står upp för det som varit Sveriges framgångsrecept i alla år, säger Martin Ådahl och tillägger snabbt:
– Och att få klimatomställningen gjord! Populismen äter sig in och vi får det inte gjort. Trots att vi har alla förutsättningar med den nya gröna industriomställningen.