Svensk polis verkar stå handfallen inför vågen av olika typer av investeringsbedrägerier. Men svenska medier visar att det inte alls är omöjligt att utreda de ansvariga bakom uppläggen. Nu måste riksdagen agera.

I september 2009 utfördes det spektakulära helikopterrånet mot en värdedepå i södra Stockholm. Rånarna uppges ha kommit över 39 miljoner kronor. Efter en enorm polisinsats och efterföljande lagföring kunde flera inblandade dömas till långa fängelsestraff. Samhället agerade kraftfullt vilket givetvis var motiverat.

Men rånbytet är bara en skärva av alla de pengar som årligen hämtas ur svenska folkets plånböcker på mer eller mindre förslagna sätt. Det handlar om miljardbelopp. Sedan millennieskiftet har vi sett en allt mer sofistikerad bedrägeriindustri växa fram. Här är aktörerna allt från samvetslösa ”entreprenörer” till grovt organiserad brottslighet. De lever ofta ett väldigt bekväma liv långt bort från dödliga vapen och polisjakter.

Larmsignalerna har gång på gång ljudit, men hittills har vi sett få initiativ från samhällets sida att stävja utvecklingen. Den som polisanmäler ett investeringsbedrägeri får allt som oftast svar med vändande post från polisen att någon förundersökning inte kommer att inledas, inte sällan med motiveringen att ”det är uppenbart att brottet inte går att utreda”.

Men brotten går visst att utreda. Det visar inte minst två aktuella granskningar i svensk media. Den senaste veckan har Dagens Nyheter avslöjat det smutsiga spelet bakom vågen av kryptovaluta-bedrägerier. Förövarna ger sig ofta på äldre personer som inte bara blir av med sina besparingar utan i vissa fall också tagit privata lån som gått direkt till bedragarna. Flera vittnar om hur de fått noll hjälp från samhällets sida och i princip lever på existensminimum. Samtidigt rullar miljonerna in till bedragarna.

Dagens Nyheter har spårat upp flera av de kontor som aktörerna opererar ifrån, liksom flera ansvariga ner på individnivå. Tidningen har tillgång till inspelningar med dold kamera men också ett digert bildmaterial som legat öppet på sociala medier.

Ett annat aktuellt exempel är tidningen Barometern som i en rad artiklar synat efterdyningarna av haussen kring bolaget Kambua som lovar enorma avkastningar till de investerare som hoppar på tåget. Kambua påstår sig sitta på en närmast magisk algoritm för att placera pengar på sportspel med gigantiska vinster. Kunderna har kunnat se avkastningen på sina ”konton” men när de begärt att få ut pengar har det blivit stopp. Barometern har publicerat en lång rad exempel på hur företrädare för Kambua lovar att pengarna snart ska komma, något som av olika skäl sedan aldrig händer.

Tidningen har också kommit över dokumentation som visar hur Kambua-företrädare använt sig av en falsk bankgaranti från Bank of Nova Scotia för att lugna investerare. Garantin påstås vara på hela 20 miljoner dollar, något som banken dementerar.

Det är fortfarande oklart om svensk polis har vidtagit några åtgärder mot Kambua, trots att svenska individer är inblandade och verksamheten åtminstone delvis bedrivs inom landets gränser. Det kan tilläggas att Kambua har granskats i media sedan 2017 och att Skatteverket dömt ut upplägget. En advokat som nu kopplats in på fallet säger till Barometern att skulderna uppgår till över 100 miljoner kronor, men att utbetalningar kan komma senare i år.

Personer med rymligt samvete behöver inte tänka många sekunder innan de inser att investeringsbedrägerier verkar vara ett betydligt mer lukrativt och bekymmersfritt upplägg än att planera och genomföra grova rån.

Personer med rymligt samvete behöver inte tänka många sekunder innan de inser att investeringsbedrägerier verkar vara ett betydligt mer lukrativt och bekymmersfritt upplägg än att planera och genomföra grova rån. Straffskalan är också en helt annan. Och här finns en viktig förklaring till att polis och åklagare inte riktigt står på tå när det gäller bedrägerierna.

Riksdagen har tydligt markerat att rån och bedrägerier är två helt olika saker. För ett grovt rån börjar straffskalan på fem års fängelse. För ett grovt bedrägeri gäller sex månader medan maxstraffet bara är sex år.

Måhända kan detta ha varit en lämplig uppdelning historiskt med tanke på att bedragare inte använder våld och ofta inte kom över speciellt stora summor. Men i dagens uppkopplade värld med nätbanker, bank-id och tillgång till snabba konsumtionslån har bedragarna sedan länge passerat rånarna när det gäller storleken på bytet. Och den som fått sin ekonomi förstörd för all framtid genom förslagen manipulation och tekniska trick kan knappast ses som något annat än ett svårt drabbat brottsoffer.

Straffskalan för grova bedrägerier, svindlerier, och det ofta sammankopplade brottet penningtvätt, måste helt enkelt skärpas. Det skulle ge en tydlig signal till hela rättsväsendet. Riksdagen bör också se över paragraferna som gäller anstiftan, medhjälp och skyddande av brottsling. Även ansvar vid ”underlåtenhet att avslöja eller förhindra” brott, som i dag gäller för många grövre brottstyper bör införas på detta område.

I dag kan alldeles för många aktörer i kedjan bakom ett bedrägeri komma undan genom att säga att de inte visste eller insåg vad som höll på att ske. Men med en skärpning av ansvaret skulle exempelvis bankchefer, advokater och revisorer och andra rådgivare få helt nya incitament att hålla rent framför egen dörr.

Alternativet är att vi fortsätter som vi gjort de senaste 20 åren genom att lägga ner polisanmälningar och ge upp inför den påstått orimliga utredningsbördan. Och i praktiken därmed säga att den som drabbas har sig själv att skylla.

Alla som tror på ett rättssamhälle inser snabbt att det inte är en hållbar väg. Görs inget åt problemet kommer det bara fortsätta eskalera. Straffrihet och miljonvinster är ett för lockande alternativ för världens alla rånare. Just nu verkar det bara vara medierna som håller garden uppe.