- Publicerad
- Uppdaterad
Med den ryska invasionen av Ukraina krossas inte bara den europeiska säkerhetsordningen, handelsutbytet utvecklas från ömsesidigt stärkande transaktioner, till ett nollsummespel för att nu skickas ner i dunkla källare där frågan blir hur mycket eftergifter man kan pressa de ”handelspartners” som man har på kroken till. Det handlar om ren utpressning. Det skriver Realtids Per Lindvall.
Denna tragedi slår också sönder människors förmåga att bygga relationer och tillit till människor i det aggressiva landet Ryssland. Därmed skickas förutsättningarna för att ett ömsesidigt förtroendeskapande ekonomiskt utbyte ner under fryspunkten. (Läs gärna Vilhelm Agrells analys i Sydsvenskan Ryssland har slagit sönder den europeiska säkerhetsordningen.
De ryska manipulationerna av sina gasleveranser till EU under det senaste året framstår i blixtbelysningen från landets robotattacker mot Ukraina som en rent aggressiv handling. Och de ska uppfattas som sådana, en del i Putins hybridkrig.
Rent krasst handlar det om det är EU som får 40 procent av sin naturgas från Ryssland eller Ryssland som har 75 procent av sin naturgasexport till EU är den som tål mest stryk. Naturgasfrågan är emellertid lite större än bara dess del i energiförsörjningen. Det handlar också om att den är den viktigaste insatsvaran för framställning av konstgödsel, kvävekomponenten. Det handlar både om priset på konstgödsel som har skenat men även att tillgången börjar bli knapp. Detta påverkar i sin tur priset på baslivsmedel. Att Ryssland och dess numera mer eller mindre annekterade grannland Vitryssland är stora producenter av pottaska och fosfor, som också är viktiga ingredienser konstgödsel, ska också tilläggas.
”Men det som skruvar upp risknivån för världsekonomin och därmed den genuina, ”knightiska”, osäkerheten handlar om Kinas agerande.”
Detta ska också sättas in i ett sammanhang där Ryssland traditionellt har varit världens största spannmålsexportör. Där har de redan infört exportrestriktioner för detta. Att de nu invaderar Ukraina och därmed tar strupgrepp på detta lands ekonomi, där spannmål är en mycket viktig exportprodukt gör inte saken värre. Det är svårt att inte se detta som en tanke från Rysslands sida. Vi har kastats tillbaka till det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets makt- och imperiespel.
Men det är även andra råvaror som Ryssland har ett väsentligt inflytande över. Ryssland är en av de dominerande producenterna av kärnbränsle. De står för 40 procent av världsproduktionen av palladium, 10 procent av platinaproduktionen, 7 procent av nickelproduktionen och är efter Demokratiska Republiken Kongo den största producenten av kobolt. Det vill säga flera metaller som är kritiska, och därmed knappa, för framställningen batterier.
Att Ryssland står för 30 procent av världens diamantproduktion och 10 procent av guldproduktionen, kan vi kanske leva med. Men det som skruvar upp risknivån för världsekonomin och därmed den genuina, ”knightiska”, osäkerheten handlar om Kinas agerande. Det handlar om risker som inte går att kvantifiera och som sätter värderingen av världens finansiella tillgångar i gungning, genom att riskpremierna kan gå taket. Kina har så här långt köpt den ryska berättelsen (lögnen) om att det inte handlar om en invasion, utan om en ”speciell militäroperation” i syfte att stärka sin egen säkerhet och inte det flagranta övergrepp på de internationella spelreglerna som det egentligen är. Kommunist Kinas hot att införliva Taiwan framstår som allt mer överhängande.
Skulle Kina och dess ledare Xi Jinping skrida till verket så tilltar mörkret. Vi har inte bara en ny och hotfull europeiska säkerhetsordning utan en ny världsordning.