Riksbanken dansar tango i baktakt

Riksbanken lämnade som väntat reporäntan oförändrad på onsdagens räntemöte, men den inbromsande konjunkturen i såväl Sverige som internationellt visar att decembermötets beslut att höja räntan till minus 0,25 procent var ett felsteg, i mängden. Lars E O Svensson kritiserar det i en intervju i Dagens Industri på onsdagen och Robert Boije kritiserar Riksbanken på SBABs blogg.

Och Riksbanken har trampat snett tidigare. Det tydligast skinande exemplet var den kontinuerliga höjningen åren 2010 till 2012, där Riksbanken tillämpade ”leaning against the wind” för att mota den privata skulduppbyggnaden. Det var då man hamnade i rejäl baktakt. Inflationen sjönk som en sten, men skuldexpansionen fortsatte med oförminskad hastighet. Därefter har man legat snett och tvingades ta flera tangokliv bakåt, där de 2015 tvingades ner under nollstrecket.

Det är också uppenbart att Riksbanken inte har varit bekväm med att befinna sig inne på minusområdet, inte minst som de sett den stora privata skuldtillväxten fortsätta. Problemet har bara varit att de trots minusränta och trots god konjunktur har haft stora svårigheter att få inflationen att lyfta till sin komfortzon på runt eller helst över två procent i det rådande konjunkturläget. Det senare hade ju gjort det möjligt att normalisera räntenivån i en snabbare takt.

Nu samlade Riksbanksledningen ihop några statistiska halmstrån för att motivera höjningen i december.Trots att det var uppenbart att konjunkturutvecklingen i Sverige, lett av en kraftig försvagning av byggsektorn, och även internationellt var på väg utför. Och med det inflationen.

Ett möjligt försvar för Riksbanken är att de inte är ensamma om att befinna sig i baktakt med verkligheten. Det gäller även ECB liksom den australiska centralbanken, som likt Sverige har en pysande bostadsbubbla. Det är möjligen bara amerikanska Federal Reserve som ligger rätt.

Förklaringen till det senare är inte minst att USA bedriver en väldigt expansiv finanspolitik, efter Trumps skattesänkningar. Och ska vi vara ärliga så måste musiken komma just från en expansiv finanspoltik om Riksbanken och ECB ska kunna komma i takt med verkligheten. Men den synkade tyska, holländska, finska och svenska budgetdisciplinen ihop med sparsamhetsdygden har låst in det instrumentet. Förhoppningsvis inte för gott.