Annons

Annons

Trappor_534.jpg

Ett trappsteg i taget. Ett andetag i sänder.

Om att hålla masken – och andan

Vi är fyra personer som unisont håller andan. Hissen ner till bilen i garaget går långsamt. Mycket långsamt. När vi passerar andra våningen hör jag ett kvävt andkippande till höger om mig. Jag sneglar på den olycksalige; något överviktig, säkert otränad. Jag spänner läpparna. Hissen öppnar dörrarna och släpper ut oss. Vi skyndar mot respektive fordon. Väl inne i bilen är luften fri igen. Puh!

John Bark
John Bark

John Bark

är creative director.

Men låt oss backa några trappsteg. Båten från Nybroplan landar vid bryggan i Nacka Strand. Cyklister och fotgängare rullar och stegar ut efter en arbetsdag i city. Till fots kan du nu välja Bergbanan upp eller den riktigt långa stentrappan som slutar uppe vid Augustendalstorget. 

Väljer du trappan står valet mellan att LUNKA upp i sakta mak eller att ta upp KAMPEN. Och det är här och nu den diskreta tävlingen mot toppen börjar. Till synes oberörd kliver jag upp för de hundratals stegen med fjädrande gång. Jag provar kanske att småvissla lite men ger upp. Satsar på fart istället. Passerar. Blir passerad. Kommer upp. Går mot hissen. Andas in djupt …

Men jag flåsar inte bara i trappor. Jag har också slarvat med mitt tennisspelande den senaste tiden. Så även med världstennisen; jag lyckas missa hela US Open i år. Turneringen går mig helt förbi men häromkvällen hamnar jag framför teven och den fantastiska matchen mellan Wawrinka och Jocovich. 

Annons

Annons

”SÅG ni matchen igår?!” frågar jag på ett jobbmöte dagen efter, fyllt av spelare och tennisentusiaster. Tystnad. Det tittar undrande på mig en stund. ”Jaha, du såg REPRISEN igår”, säger någon till slut. 

Jag borde snabbt replikerat: ”Ja, och vilken repris sen! Ännu bättre än finalen! Missade ni den?” Men istället håller jag masken och låtsas inte om att jag är en vecka sen på matchbollen.

Trivialiteter kan tyckas. Men även små incidenter växer till snubbelhinder i livets trappa. Och ibland blir det riktigt jobbigt. Och väldigt svårt att förbli oberörd. 

Lång historia kort: jag är på en stor mediekonferens i Finland. Känd designer ska bildvisa och berätta om sina verk för runt 300 förväntansfulla personer. Jag sitter längst fram med en kollega. Designern är en estradör, tur ska det visa sig. Det här är på diabildernas tid och på ett högt torn snett bakom mig står en projektor.

Designern kör igång, publiken tystnar. Så hakar sig projektorn. Designern fibblar med remoten uppe på scenen, teknikerna är och fikar uppenbarligen. Av erfarenhet vet jag hur man fixar, bara att lyfta av kassetten och vrida runt bottenplattan. Jag reser mig, når precis upp till diakarusellen, vänder på den. En kaskad av diaramar i plast sköljer över mitt huvud. Någon har glömt sätta på locket.

Ett sus går genom publiken, närsittande kastar sig på golvet i halvmörkret och försöker samla ihop plastramarna mellan stolsbenen. ”Forget it!” ropar designern ilsket från scenen. 

Han lyckas prata dialöst i en timme. Oberörd. Själv hör jag inte mycket från min plats på första raden. Jag känner publikens blickar i nacken. Svetten rinner stilla från mitt rakade huvud och öronen blossar röda.

Jag har alltså slarvat med min träning den senaste tiden. Men det ska bli ändring på det. Inte för att vinna trapp-racet upp till Augustendalstorget.

Nej, viktigare än så. Det handlar om att orka hålla andan HELA vägen från torget i hissen till bilen.

Oberörd. 

John Bark är prisbelönt tidningsformgivare, Creative Director för Realtid Medias nya content-, design- och kommunikationsbyrå RQ Partner och återkommande krönikör på Realtid.se.

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna