Jag har inga problem om Ikea eller Coop som toppar listan, där Coop även tar hem en tredje plats med sitt ekologiska varumärke Änglamark, vill slå på trumman. Dessa båda företag har haft en långsiktigt fokus på detta och de verkar också i branscher där man kan göra skillnad. Hög svansföring inbjuder också till kritik, vilket båda dessa företag bjuder in till och även förtjänar.

Jag har dock större problem med att exempelvis Synsam går ut med att de toppar listan för ”optical retail” eller Humana som toppar listan för ”healthcare provider”.  Ramlar man in på plats 126 och 101 på listan med totalt 407 företag och varumärken, så är nog det bästa hållbarhetsarbetet att bara hålla klaffen och jobba på. Och ärligt talat vet jag inte vad som gör Synsam till en mer hållbar optiker än någon annan. Samma sak gäller Telia som är mest hållbara teleoperatör och som kommer på plats 160.  

Det gäller även SJ som toppar listan för transportföretag.  För även om de kommer in på plats 15 så är konkurrensen inte mördande, ”it comes with the territory”, när åkdonen drivs med el till skillnad mot andra transportföretag. Dessutom skulle SJ kunna göra mycket mera för hållbarheten om de hade rätt prispolitik. Det borde vara en självklarhet att tåget ska vara billigare än att ta bilen, inte minst mot bakgrund av de stora positiva externa miljöeffekterna och de låga marginalkostnaderna för att kroka på några vagnar till. Dit är det mycket långt och ägaren staten måste vara med på det tåget.

Och vad som gör Ica Bank, plats 110, till mer hållbar än någon annan bank kan nog fler än jag inte svara på.

Och tittar man på hela listan så blir man också lite konfunderad över vad man egentligen mäter i detta index. Polisen kommer in på plats sju (mest hållbara polisstyrkan, som väl är) och Folkhälsomyndigheten får också några världscupspoäng med sin åttonde plats. Om vårt skattesystem är hållbart eller inte är svårt att svara på. Skatteverket kommer in på plats 104.

Den intressantaste och mest sedelärande delen för de nämnda företagen, förutom toppduon, i rapporten finns nog i analysavsnittet. För det framkommer att det just finns ett stort misstroende mot företag som pratar om sin egen hållbarhet och detta misstroende har ökat jämfört med i fjol. Av svenskarna misstror 33 procent företagens prat om sin hållbarhet, medan 27 procent har förtroende för den. Trovärdigheten är helt enkelt usel. I Sverige är 49 procent av respondenterna i undersökningen positiva till hållbarhetskommunikation, men bara 27 procent finner den trovärdig.

Och jag förstår detta stora misstroende. Jag vill ta ett företag som jag är ganska väl inläst på, statliga Sveaskog. De vill gärna tala om att de har Sveriges hållbaraste varumärke i kategorin ”skogsägare”. De kommer på plats 86. Några pinnhål före Södra Skogsägarna och SCA.

Vad som gör Sveaskog mer hållbart än något annat vet jag inte, men de och hela skogsindustrin pratar ju ofta och väldigt högljutt om hur fantastiskt klimatsmart och miljömässigt rätt hela denna industri är. Med tanke på detta och på att miljöarbetet i svenskt skogsbruk enligt lag skall vara jämställt med produktionsmålet och att den är så betydelsefull för den svenska ekonomin, och inte minst, som de säger, landsbygden, så är det väl snarast förunderligt att inte Sveaskog och gänget intar toppositionen i detta index.

Eller inte, för det finns också en verklighet. Och från Sveaskogs del så är det mycket prat om miljö, medan produktionsmålet, att mata industrin med fiber, egentligen är det helt överordnade. 

Att Sveaskog gärna stoltserar med att de har gett ut ”gröna obligationer” har jag själv klassat som tomt prat och ”Greenwash i världsklass”, för det går helt på tvärs mot vad dessa finansieringsinstrument ska användas till. Poängen, om det ska vara något annat än prat, med gröna obligationer är att de ska gå till att finansiera investeringar som gör världen mera hållbar och där den premie som den gröna stämpeln ger ska göra att dessa investeringar blir gjorda. Men Sveaskog har inget investeringsbehov. Det de har finansierat med dessa obligationer är utdelningar till staten. Att de fick Jordens Vänners ”Greenwashpris” för 2021 visar att jag är i sällskap. Om det är gott sällskap eller inte får ni läsare avgöra.

Men det stoppar inte där. För plöjer man Sveaskogs årsredovisningar, som jag har gjort, så väcks stora frågetecken runt mycket av hållbarheten, både miljömässigt och ekonomiskt, runt detta helstatliga företag.

Sveaskog gör ett nummer av att de år efter år bara avverkar runt 70 procent av tillväxten i sin produktiva skog. Tror man på det så har de alltså ett virkesförråd som växer i värde och binder koldioxid. Den största löpande resultatposten i resultaträkningen är också värdeförändringarna i de biologiska tillgångarna, skog, som denna ”lageruppbyggnad” ger. Problemet är bara är att när man studerar not 14 i de senaste sjutton årens årsredovisningar, där de anger virkesförrådet, så har förrådet inte ökat alls över tid. Visst Sveaskog har nettosålt en hel del skogsfastigheter, men även om man justerar för detta, så syns inte denna tillväxt till.

Virkesförrådet tar visserligen ett rejält skutt under 2020, men det beror bara på att man har räknat in mer av naturhänsynsskogarna i virkesförrådet än man har gjort året innan. Det enda detta gör är att jämförbarheten mellan åren sjunker.

Och jag ska erkänna att jag har ett misstroende mot Sveaskog. Men stämmer mina iakttagelser att virkesförrådet inte alls har ökat så är det många som borde ta sig en funderare på hur hållbart och ansvarsfullt de har agerat, från revisorer, till företagsledning och styrelse, inklusive en före detta statsminister och en chef för en stor skoglig myndighet. När jag räknar så är det runt 50 miljoner kubikmeter (m3sk) skog som har vuxit till och resultatförts, men som till största delen ser ut att fattas. Det motsvarar ett hål på minst 15 miljarder kronor. Det förefaller inte vara särskilt hållbart.