Riksbankens beslut att höja styrräntan med 0,5 procent till 3,0 procent, var helt väntad. För även om energipriser, som el och olja, som har varit de största primära krafterna bakom inflationsuppgången, har vänt ned, så har inte något trendbrott skett för den underliggande svenska inflationen. Rensar vi för energipriser så har inflationen klättrat från knappt 2 procent vid inledningen av 2022 till dryga 8 procent vid inledningen av 2023. Den underliggande svenska inflationen ligger därmed klart högre, och den uppåtgående riktningen är än mer avvikande, jämfört med de stora riktkarlarna, USA och euroområdet.

För den avgörande faktorn för inflationsutvecklingen framöver är just hur den höga rådande inflationen äter in sig in beteendet hos de ekonomiska aktörerna. Det vill säga viljan och förmågan att kompensera sig för och ta höjd för kommande förväntade kostnadsökningar. Att mycket av prisökningarna har handlat om att kompensera sig för dyrare energi och insatsvaror är det som har gjort att livsmedelspriserna har ökat med 15 procent torde vara rimligt att anta.

Att veterinärkostnaderna har stigit med 24 procent är svårare att förklara utifrån stigande elräkningar allena. Här får vi nog hitta en analogi till djurvärlden och ta in svaret på frågan varför hundar slickar sig i rumpan – för att de kan. Den svenska veterinärmarknaden är numera, som det heter, ”väl konsoliderad”, där kedjorna Anicura och Evidensia är ett etablerat duopol. Det ligger kanske utanför Riksbankens mandat, men det faktum att många svenska marknader idag domineras av ett fåtal oligopolföretag, där definitionen av en sådan roll är just är prisledarskap, borde man titta mycket mera på. I USA är den diskussionen mycket mera livaktig.

Ett annat allt hetare ämne som Riksbanken åtminstone pratade om är den svaga svenska kronan. Riksbanken är nu i alla fall tydlig med att de ser detta som ett problem, framför allt för att det leder till en förstärkning av den importerade inflationen. Den nytillträdde Riksbankschefen Erik Thedéen luftade de gamla sanningarna om att den svenska ekonomins fundamenta är starka, med ett stort sparandeöverskott (bytesbalans) och starka statsfinanser, vilket talar för en starkare krona. Men det har de gjort i 30 år. Något ifrågasättande om dessa fundamenta egentligen kan vara en viktig delförklaringen till den svaga kronan Överskottsmålet – där har ni förklaringen till den svaga svenska kronan | Realtid syntes förstås inte till.

Eller det kom en liten delförklaring och en åtgärd som kopplar till detta. Den låga likviditeten för svenska statspapper kan enligt Riksbanken vara en förklaring till ointresset från utländska investerare att köpa kronor. Den viktigaste förklaringen till detta är ju att den utestående volymen är liten, vilket över tid förklaras av de starka statsfinanserna och ”överskottsmålet”. Att Riksbanken köpt upp en stor del av stocken under pandemin har ju krympt dem ytterligare. Att Riksbanken nu ska börja sälja av statspapper med 3,5 miljarder kronor per månad kan enligt Thedéen leda till att det utländska intresset för att hålla likviditet i kronor stärks.

Att detta samtidigt kommer att dra in likviditet från marknaden, liksom de löpande förfallen på den stora portföljen av bankernas säkerställda obligationer, som har klar kortare löptid än statsobligationerna är också en klar förstärkning av den penningpolitiska åtstramningen.

Effekterna av detta, liksom mycket annat, återstår dock att se. Riksbanken anlägger en klädsam ödmjukhet efter att så fatalt ha missat kraften i fjolårets prisuppgångar. Prognosen är att höja räntan ytterligare med 0,25 eller 0,5 procent vid nästa möte, för att sedan ligga kvar där för att förhoppningsvis se inflationen dala ner mot målet under 2024. Men hur man verkligen kommer att göra kommer, förhoppningsvis, att styras av den verkliga utvecklingen.