Politik & samhälleKrönika

”Hva´gör vi nu, lille du?”

Publicerad
Uppdaterad

Ulf Kristersson säger att det inte finns något ”som är så pass dåligt i Sverige så att det inte går att laga”. Men hur lagar man en bubbla som är på väg att brista? Det undrar Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall

Någon har sagt att det uppskruvade tonläget i den nu passerade valrörelsen påminner om det famösa kosackvalet 1928. Jag har dålig koll på det valet, mer än att då beskylldes vänstern för att vara ”bolsjeviker”, och förlorade valet. Parallellen till årets val är väl att högerkanten har beskyllts för att vara ”brunsmetad”, men vann valet. Det återstår att se vart den tillträdande regeringen hamnar på färgskalan. Kanske plockar de till slut fram Falu rödfärg.

Men lyfter man blicken från valrörelsens trianguleringsinstrument, som har försökt att positionera partiernas agitation så nära väljarnas oroscentra som möjligt, det vill säga kriminalitet, migration och energipriser, så ser jag en annan inramning. Den påminner om ett annat val. Det handlar om valet 1991, då var jag själv med.

Det handlar om det makroekonomiska läget. Vid valet 1991 hade en finanskris rullat i gång året innan, med finansbolaget Nyckelns krasch som startpunkten. Det satte också sin prägel på den valrörelsen. Men även om det pratades om den dåvarande finanskrisen, så hade den tillträdande (liksom den avgående) borgerliga regeringen egentligen ingen aning om vad de stod inför och hade heller inga idéer om vad som behövde göras.

Annons

Om den potentiella finanskris som vi nu står inför har det knappast sagts ett ljud under valet. #Val 2022: Den stora frågan som inte diskuteras alls (realtid.se) Det kan bero på att inget politiskt parti har ansett att det finns några röster att vinna på att trycka på den ”orosknappen”, men det kan också bero på att de nu, liksom 1991, inte har en aning om vad de kan och ska göra.

Den nu tilltänkta statsministern Ulf Kristersson har nu, enligt schemat, bytt tonläge från valrörelsen. Kristersson säger sig vilja ”ingjuta hopp, även stora problem går att lösa”. Enligt Kristersson finns det inte någonting i Sverige ”som är så pass dåligt att det inte går att laga”. Nu blir det ”ordning”. Uffe fixar.
Men med ekonomi liksom med politik och klimat kan det nu vara så att allting inte går att lösa och allting inte går att laga. Man kan nå något som brukar kallas en ”tipping point”, där det trasiga är omöjligt att laga. Det gick inte att laga den svenska varvsindustrin och stora delar av vår stål- och gruvindustri på 70-talet, även om staten tog hand om den. Den strukturkrisen var oundviklig. Det gick heller inte att hålla fast vid den fasta växelkursen för kronan 1991, även om politiker och Riksbanken hade det som främsta mål.

Den stora sårbarheten i svensk ekonomi av 2022-årsmodell är den mycket hårt uppumpade privata finansiella balansräkningen (se länken ovan) och då framför allt vad gäller bostadslån och bostadspriser. Man kan ta till den klassiska metaforen och likna den vid en bubbla eller en ballong. Det brukar vara svårt att laga en bubbla eller en ballong när den väl spruckit.

Annons

För svenska bostadsägare, svensk bostadsmarknad och svensk ekonomi känner redan nu av stressen från de skenande elpriserna samt snabbt stigande mat- och bränslepriser, där lönerna inte alls hänger med. Den spik som är på väg mot denna sfäriska finansiella formation är de stigande räntorna. Riksbankens mål 1991 var att med näbbar och klor försvara kronans växelkurs. Riksbankens mål 2022 är att försvara inflationsmålet på 2 procent.

Det senare går så där. Från juli till augusti i år steg inflationstakten från 8 till 9 procent. Alla centralbanker med sina inflationsmål kämpar nu med sin trovärdighet och de är piskade att höja räntan, för att se till att inte inflationen får fäste och vi hamnar i något som liknar 70-talets stagflation.

Förebilden för alla centralbanker är amerikanska Federal Reserves ordförande Paul Volcker som i juni 1981 klippte till och höjde styrräntan till 20 procent. Det ledde till en recession men knäckte ”ryggen” på inflationen. Volcker har blivit en hjälte.  Ingen centralbankschef vill bli hågkommen som Volckers företrädare Arthur Burns, som blivit tillskriven den som släppte ut stagflationens ”ande ur flaskan”.

Annons

Den stora skillnaden mot Volckers omvärld är att balansräkningen är mycket mera uppumpad nu är då. Det har gjort den mycket mera känslig för störningar och räntehöjningar. Det är där vi är.

Vår svenske riksbankschef Bengt Dennis höjde räntan till 500 procent för att försvara vår växelkurs. Han har inte fått något gott eftermäle. Det accelererade vår svenska finanskris, men konsekvensen att kronan släpptes fri och sjönk var ändå det som lade grunden till den svenska ekonomins exportledda återhämtning. Att Bengt Dennis efterträdare Urban Bäckström spelade på Volckers banjo och höll fast vid högräntepolitiken trots att den svenska inflationen föll som en sten, efter att inflationsimpulsen från kronans frisläppande ebbat ut, förvärrade vår svenska kris svårt och då inte minst vad gäller statsfinanserna.

Det lade i sin tur grunden till de senaste 30 årens svenska dyrkan av ”sunda statsfinanser” med överskottsmålet som det främsta belätet i den ikonostas som brukar benämnas ”det statsfinansiella ramverket”.

Men för att vara så ofin och citera mina egna ord från några år sedan  Det heliga ramverket största risken för ekonomin | Realtid ”De åtstramande statsfinanserna har också fått till effekt att kreditbildningen och därmed penningskapandet måste ske i privat sektor. Sett ur det perspektivet så har den strama finanspolitiken lett till den skenande skuldsättningen inom privat sektor, inte minst bolån. Det vill säga det som pekas ut som uppbyggnaden av den största riskfaktorn i svensk ekonomi.”  

Denna risk är nu, för mig, på väg att blomma ut. Och det är inte 1991 nu, även om de finansiella obalanserna och riskerna, då som nu, finns i den privata sektorn. Det är heller inte 1928, även om det är ett annat ryskt spöke som härjar i världen. Det är heller inte 1981. Den stora skillnaden mot Volckers omvärld är att balansräkningen är mycket mera uppumpad nu är då. Det har gjort den mycket mera känslig för störningar och räntehöjningar. Det är där vi är.

Tyvärr tror jag inte Ulf Kristersson har en susning om att det är här vi är. Jag tror heller inte han har någon idé om hur vi ska lösa eller laga detta problem. Vet inte varför jag börjar nynna på Gasolins klassiska ”Hva gör vi nu, lille du”. Gasolin – Vad gør vi nu lille du? Live 1975 – YouTube

Annons