Dansbandet Stefan Ingvez har under lång tid spelat slowfox medan publikens (ekonomin) rörelser har jackat upp i en blandning av disco, house, krump (en typ av hiphop där man får ge uttryck för sina känslor) Olika populära dansstilar (dancingheart.se), samt ett och annat par i en klassisk jitterbugg. Det vill säga musiken, räntan, och rörelserna i ekonomin har varit helt osynkade.

Riksbanken har hållit reporäntan på noll och fortsatt med taktfasta tillgångsköp trots att inflationen svingade sig upp på 6,1 procent i mars, efter att ha börjat ta fart och ligga långt över inflationsmålet på 2 procent under större delen av fjolåret.

Så torsdagens taktbyte, där räntemetronomen skruvades upp till 0,25 procent och kurvan för kommande räntehöjningar stegrades rejält i både tid och höjd var knappast oväntat. Bakgrunden är förstås bekant och ganska genomtröskad. Först flaskhalsproblematik i kombination med en uppdämd efterfrågan på många produkter efter att pandemirestriktionerna fösts åt sidan och sedan Rysslands krig mot Ukraina, vilket har fått råvarupriser, inte minst olja och gas att skena. Det som skulle vara övergående uppstartsproblem för ekonomin har bitit sig fast och letar sig djupare in i apparaten via de så kallade sekundär- och tertiäreffekterna, när företag försöker kompensera ökade kostnader med prishöjningar och arbetstagare med lönehöjningar.  Det riskerar att skapa den spiral där många ser likheter med 70-talets stagflation, efter Opecs oljeprischock, och det rådande läget.

Visst, en del sektorer kommer att tjäna mycket pengar, men de pengarna ska ses som ett läckage av köpkraft om de inte rinner tillbaka in i ekonomin genom exempelvis ökade investeringar. Snabba växlingar av konsumtionsflöden leder också till stor friktion i ekonomin.

Men vi lever inte i 70-talet. Det som framför allt förändrats är att den finansiella sektorn har blivit en mycket större del av ekonomin. Samtidigt har vi numera ett valutasystem med rörliga växelkurser. Detta gör att liknelserna med 70-talet haltar betänkligt. Och det ska sägas. Det gör det både svårare för centralbanker att agera, samtidigt lite enklare – eftersom en flytande växelkurs ger ett visst försäkringsskydd mot policymisstag.

För de som tror att vår ekonomi genom den växande finansiella balansräkningen har blivit mycket mer störningskänslig, dit räknar sig denna skribent, så har Riksbanken och andra centralbanker en tuff uppgift för att reda ut den här oredan. Prisökningarna i ekonomin utgör i stora delar i sig en broms på den ekonomiska aktiviteten, där många grupper får drastiskt prioritera om i sina konsumtionsvanor. Visst, en del sektorer kommer att tjäna mycket pengar, men de pengarna ska ses som ett läckage av köpkraft om de inte rinner tillbaka in i ekonomin genom exempelvis ökade investeringar. Snabba växlingar av konsumtionsflöden leder också till stor friktion i ekonomin. En del sanningar ställs på huvudet. Kursrasen för många techbolag handlar inte bara om att räntorna ökar och därmed avkastningskraven utan även att den tidigare skattningen av den kommande ”hockeyklubbslikande” intjäningsförmågan testas mot en ny verklighet. Tänk Netflix och Spotify.

Att höja räntan och köpa finansiella tillgångar är de vapen som centralbankerna har för att utkämpa sina strider. Och de har redan fått utkämpa en hel del stora slag i modern tid. Under finans- och eurokrisen för drygt tio år sedan fick de plocka fram det tunga artilleriet för att förhindra en kollaps. När pandemin slog till i början av mars 2020 och marknaderna började frysa till så tog man till vad som en lånad vokabulär från vår östliga granne skulle kunna liknas vid taktiska kärnvapen. Men priset för det har varit att den finansiella balansräkningen har blivit än mer störningskänslig.

Så det återstår att se vad effekterna blir när dessa räntehöjningar börjar ticka in ordentligt. Många tänker positivt och vill se möjligheterna i detta scenario. Någon tror exempelvis att räntehöjningarna kommer att vara en positiv injektion för de svenska storbankerna, då det ska ge förutsättningar för att öka räntemarginalerna. Dessa glömmer då att de svenska storbankerna idag till den väsentligaste delen är bolåneinstitut och att rekordnivåerna på deras räntemarginaler liksom volymtillväxten har gått hand i hand med Riksbankens nollränta.

En skribent på en rosa svensk ekonomisk dagstidning skrev att ”bankerna badar i likviditet”. Men detta bad är bankernas skulder och matchas av lika stora låneportföljer.

Stigande räntor och eventuellt även räntemarginaler för bankerna innebär dock stora kostnadsökningar i den reala ekonomin. Rinner inte detta tillbaka till denna i form av ökade inlåningsräntor så är även det ett ”läckage” som dränerar i ekonomin. Visst de kan också höja utdelningarna, men de pengarna hamnar till största delen hos dem som inte har några konsumtions- eller för den delen reala investeringsbehov.  Och om räntorna börjar stiga och med det riskpremierna så lär priser på finansiella tillgångar och fastigheter börja vobbla än mer. För en ekonomi där prisökningar på tillgångar har satts i förarsätet är det därför inte helt lätt att hitta rätt melodi för en centralbank. Inte ens för Stefan Ingvez orkester.