Bedrägeri är enligt svensk lag ett brott, som består i att någon ”medelst vilseledande förmår annan till handling eller till att underlåta något som medför vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde enligt nionde kapitlet”, första paragrafen i brottbalken. 

Att sälja eller förmedla en ”försäkring” där förhållandet mellan den beräknade utbetalda skadeersättningen och försäkringspremien närmar sig en tiondel faller för en lekman under denna paragraf. Någon gör en stor vinning och några vilseleds att teckna en ”försäkring”, men den kalkylerade skadeersättningen står inte i någon rimlig proportion till premien. 

De så kallade förmedlingsjättarna Lendo och Advisa förmedlar en så kallad ”trygghetsförsäkring”, där relationen mellan premieintäkter och skadeersättning landar någonstans i detta bedrägliga härad. Lendo skriver (leta långt mer i försäkringsbeskrivningen) att de tar 66,25 procent av försäkringspremien i provision. Advisa är ännu ”skickligare” förhandlare. De tar mellan 64 och 76 procent av premien. Som förmedlare tar de inte på sig någon som helst risk. Det rör sig inte om någon engångspremie utan den betalas löpande, när ”försäkringen” förnyas.

Denna ”trygghetsförsäkring” ger ersättning för ”arbetsoförmåga till minst 50 procent (vid olycksfall, sjukdom, vård av nära anhörig), ofrivillig hel arbetslöshet, kritisk sjukdom och ”assistans vid ID-stöld”. Det är naturligtvis risker som uppfyller kriterierna på att vara försäkringsbara. Som en tillräckligt stor pool av försäkringsbara enheter, potentiella reella förluster för kunderna och kalkylerbara ersättningskrav för försäkringsgivaren. 

I tider där de offentliga trygghetssystemen är urholkade så är det naturligtvis förståeligt att en hel del människor känner sig manade av att teckna en sådan försäkring. Den är ju trovärdigt paketerad. ”Assistans vid ID-stöld” är ett mera diffust försäkringsobjekt, men sannolikt något som många oroar sig för. 

I min värld gör emellertid den extremt höga provisionen att man kan ifrågasätta produktens egentliga kundnytta. Man kan göra tankeexperimentet att om dessa risker täcktes av de offentliga socialförsäkringarna – men där 80-90 procent av försäkringsavgifterna gick till administration och overheadkostnader och endast mellan 10-20 procent betalades ut i ersättning – vem skulle då försvara en sådan ordning? Knappast någon. Den som vill hitta argument till varför ”marknaden” inte alltid hittar de effektivaste lösningarna hittar ett här.

Men den trovärdiga paketeringen – inte innehållet – runt dessa ”trygghetsförsäkringar” blir tyvärr inte mindre av att Lendo och Advisa, som förmedlare, står under Finansinspektionens tillsyn och att försäkringstagare med frågor uppmanas vända sig till Konsumenternas Försäkringsbyrå, som har Konsumentverket, Finansinspektionen och branschorganisationen Svensk Försäkring som huvudmän.

”Konsumentskyddsfrågor genomsyrar hela FI:s verksamhet och de sektorer där FI utfärdar regler och bedriver tillsyn”, skriver Finansinspektionen på sin hemsida. 

Men någon utvärdering av konsumentskyddet eller konsumentnyttan i erbjudna försäkringar gör inte Finansinspektionen. De kollar bara att man följer försäkringslagen. Det vill säga att det finns en försäkringsbar risk och en försäkringsgivare. Konsumenternas Försäkringsbyrå är lika tandlösa i sina bedömningar. Dessa institutioner är rena rundningsmärken.

Finansinspektionen påpekar istället att det råder ”fri prissättning på försäkringar” och någon bedömning av relationen mellan premier och skadebetalningar gör de därför inte. Konsumenternas Försäkringsbyrå gör inte heller det, men säger vid ett samtal att ”det borde man göra”.

Högst sannolikt befinner sig Finansinspektionen på bakfoten även i denna fråga. Tittar vi ut över världen så hittar vi den brittiska jätteskandalen runt ”Payment Protection Insurance”. Det är en parallell till ”trygghetsförsäkringarna” men där man försäkrat kundernas låneåterbetalningsförmåga vid exempelvis sjukdom och arbetslöshet. Så sent som i höstas hade den brittiska motsvarigheten till Konsumenternas Bank och finansbyrå fått in två miljoner klagomål på dessa. 

Men för att Lendo och Advisa ska kunna få till denna ”högmarginalaffär” så måste de ha en försäkringsgivare med i spelet. Det är norska Gjensidige som tar på sig den risken. Gjensidige får alltså 34 procent av premien från Lendo, respektive mellan 26 och 36 procent från Advisa för att poola och ansvara för den underliggande risken i dessa engagemang. Dessutom ska Gjensidige täcka sina omkostnader och avkastningskrav. Gjensidige är numera ett börsnoterat bolag men har sina rötter i ett ömsesidigt bolag där huvudägaren är en stiftelse och förmånstagarna är de norska försäkringskunderna.

Gjensidige, som bara vill svara på skriftliga frågor, vill inte tala om vilken relation mellan bruttopremien och skadeersättningen som de anser vara rimlig ur ett kundperspektiv. ”Förmedlaren kan i stor utsträckning själv bestämma sin provision utifrån vad marknaden är beredd att betala”, skriver de.

”Vi anser också detta vara en bra produkt som skyddar konsumenten i tuffa tider när det gäller exempelvis sjukdom/arbetslöshet”. Att det är en säljbar produkt är uppenbart, men försäkringsinnehållet relativt premien är mycket lågt. 

Det går att försöka räkna baklänges på vad Gjensidige får ut. Gjensidiges svenska verksamhet redovisade omkostnader i relation till premieintäkterna (kostnadsprocent) på 20 procent. Gjensidiges rörelsermarginal ligger på koncernnivå på 15 procent. Sätter man dessa relationer i förhållande till bruttopremien så blir det inte mycket kvar att betala ersättningar. Sätter man det i realtion till den nettopremie som Gjensidige får hamnar de kalkylerade skadeersättningarna runt 20 procent av de samlade premiebetalningarna.

Det kan jämföras med de ömsesidiga försäkringsbolagen Folksam Sak och de olika länsförsäkringsbolagen. Där ligger relationen premier/skadeersättning på runt 70 procent. I min värld är det vad man kan och bör kalla för en försäkring. Eller vad säger Lendos systerbolag SvD och Aftonbladet?