Vad bankerna levererar är inget annat än ytterst en basal betalningstjänst som det gamla statliga Postgirot torde ha kunnat sköta bättre än vad bankerna gör idag. Ingen kan ju förklara varför det tar ett par bankdagar att genomföra en överföring till en annan bank.

Vad dom som jobbar på banken egentligen har för sig är fortfarande en stor gåta. Det gäller inte minst Handelsbanken, som ännu så länge är min bank, och som jag även har haft en, om än liten, yrkesmässig relation till.

Det korta svaret är väl att de, liksom många andra, är fullt upptagna med det allra hetaste inom corporate governance.

Jag själv har haft huvuddelen av mina bankaffärer hos Handelsbanken sedan 2015. Förklaringen till det var för det första att jag tyckte att min dåvarande bank Nordea var helt värdelös.

Förutom ett bankkort som gav access till ”lounger” på några flygplatser, som jag aldrig utnyttjade, så inskränkte sig mervärdet till att personalen på kontoret i Falun skickade gratulationskort på min yngste sons födelsedag-

Den andra förklaringen till bankbytet var att jag 2015 hade börjat göra poddar på den då rätt nystartade bankägda ”private public service-kanalen” Handelsbankens EFN. Det var väldigt roligt, i början. Det var en hel del bekanta ansikten från MTG:s TV8, som hade lagt ner sitt Finansnytt, som Finanstidningen hade samarbetat med, innan Jan Stenbeck beslöt att lägga ner den tidningen.

EFN:s dåvarande chefredaktör Leo Lagercrantz förklarade att redaktionen hade fritt mandat att utan vinstkrav göra god ekonomijournalistik.

Men att EFN var och är en mycket märklig konstruktion stod klart när jag fick en plats på redaktionen på Blaiseholmstorg. Det var tydligt att satsningen var en så kallad ”skvader” som knappast skulle kunna flyga.

Som alla som jobbat i en icke vinstdrivande organisation vet så finns det en risk för att den börjar hemfalla åt PPP; politik, personlig positionering och så påverkan av en och annan primadonna. EFN sades vara ett projektfrö som bankens kommunikationsdirektör Johan Lagerström lyckats få att gro hos bankens dåvarande vd Pär Boman. Tanken, som den presenterades för mig, var att EFN skulle göra att kunderna, som allt mer mötte banken på nätet, fick ett ”mervärde” i detta ”möte”.

Och den som främst personifierade denna PPP var, enligt mig, Johan Lagerström själv. Han hade i journalistkretsar beskrivits som ”lite knepig”. Han sades vara förklaringen till att Handelsbanken med stor regelbundenhet sökte en ny presschef och att väldigt få sökte denna tjänst.

Det gjordes en del bra journalistik på EFN. Själv fick jag fick föra några längre samtal med intressanta profiler. Pratade makro, skog och vindkraft med mera.

Det som gjorde mest intryck på mig själv, eller det som jag minns bäst, var ett inslag med den tidigare vice Riksbankschefen Villy Bergström. Vi gick på djupet om det här med Sveriges överskottsmål och vårt kroniska bytesbalansöverskott. Det var ett animerat samtal och när vi gick ut i kontrollrummet så skrattade alla. För ju mer vi hade pratat desto mer hade vi gått över till ett allt bredare och kanske mer obegripligt dalmål. Det vill säga bra tv, om ni frågar mig.

I slutet av 2017 åkte jag och många andra ut från EFN. Kanalen skulle göras om. Större delen av produktionen skulle läggas ut på regionerna. Det blev inte särskilt bra. Resurserna var för utspädda och man satt ännu mer i knä på de som skulle intervjuas.

Från att ha varit en bank där det stora personalägandet, genom Oktogonen, gjorde att banken hade en sund hållning gentemot både personal och kunder så har den blivit något annat.

Banken kapades av ledningen som fick kontroll över sig själv, genom korsägandet med Industrivärden. De fick frikort att göra lite som de ville med både personal och kunder. Arne Mårtensson, som innan han tillträdde som vd och koncernchef hade varit regionchef i Göteborg, där fastighetsbolaget Wallenstam var en av storkunderna. Wallenstammarna kan nog tacka Arne för att de klarade finanskrisen. Jag följde bolaget noga som kreditriskanalytiker och dess kassaflöde var inte bättre än många andra fastighetsbolag, som fick kasta in handduken. Arne ville inte ha någon fläck på sitt CV. Handelsbanken klarade visserligen finanskrisen bättre än andra banker, men det var inget de kunde tacka Arne för.

Efterträdaren Lars O Grönstedt hade jag haft som lärare på Handelshögskolan, på kursen ”International Business”. Han gav ett mindre sympatiskt intryck, redan då. Och som vd för Handelsbanken var han inte särskilt uppskattad, eller duktig.

Efterträdaren Pär Boman kanske var bättre, åtminstone ett tag. Men även han har ju dragits i mindre vackra maktövningar. Det gäller inte minst demonteringen av korsägandet SCA-Handelsbanken-Industrivärden, där ett antal seniorer, typ Sverker Martin-Löf, i denna sfär hade kontroll över sin egna och andras positioner.. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar definitivt. De Jakt- och flygskandaler som journalisterna Andreas Cervenca och Torbjörn Isacson rullade upp i sfären under åren 2014-2016 var ju ett typexempel på limboövningen ”How low can you go” Chubby Checker – How Low Can You Go [Stereo] – 1963 (youtube.com)

2017 fick Johan Lagerström lämna kommunikationschefpositionen av ”familjeskäl”. Men han fortsatte som ”senior rådgivare” åt ledningen på konsultbasis, och nu är han tillbaka på riktigt.

Med Fredrik Lundberg som den nya herren på täppan ser det inte ut att ha blivit så mycket bättre. Personalens inflytande över bankens ledning har mer eller mindre torpederats, där avsättningarna till Oktogonen har torkat upp.

Det är inte särskilt högt i tak i Lundbergsfären. Uppdraget är enkelt, det är rentierens ”ränta på ränta” inget annat. Det gäller även Handelsbanken, precis som hans övriga bolag. Det är ingen bra modell för att utveckla företag i en dynamisk omvärld. Och att Johan Lagerström är tillbaka på Handelsbanken som ännu mer senior rådgivare är väl heller ingen bra indikation på takhöjden. ”Entledigandet” av Louise Sander Louise Sander entledigas från alla uppdrag (realtid.se) från rollen som kommunikationschef är ett exempel. Men det gäller även fler chefer som har valt eller fått sluta.

Och att Michael Green, som nytillträdd vd, gör entré genom att prata om kostnadsbesparingar, att alla tjänster ska skärskådas (vem använder ens det ordet nu för tiden?)  – och samtidigt ha gett sin välsignelse till att EFN ska få nytt liv, två veckor efter att hela projektet avslutades. Ett projekt som enligt uppgifter till Realtid kostar 40 miljoner kronor per år.

Ett projekt som alltså kostar en massa pengar, men som hittills inte bidragit något till affären. Någon statistik vad det gäller tittarsiffror har inte ens personalen fått ta del av. Det saknas både affärsidé och syfte.

Det lär vara upprörda känslor internt inom banken nu. Det går att förstå.