När första omgången i franska presidentvalet avgjorde på söndagskvällen går Emmanuel Macron och Nationella frontens Marine Le Pen vidare till andra och avgörande omgången den 7 maj.

Exakt hur stor procentsiffrorna blir är ännu lite oklart, när dessa rader skrivs sent på söndagskvällen. Men det är egentligen av mindre betydelse eftersom det är kristallklart att de båda verkligen går vidare. Medan Republikanernas Francois Fillon och vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon inte gör det.

Macron hamnar på mellan 23-24 procent och Le Pen mellan 21-22 procent. Francois Fillon som kommer trea förväntas få runt  20 procent och Mélenchon  några tiondelar under det. 

Valresultatet är otroligt på mer än ett sätt. 

För första gången sedan Charles de Gaulle bildade den franska femte republiken 1958 finns det ingen konservativ eller socialistisk presidentkandidat. För första gången på nära 60 år är de båda statsbärande partierna bortsopade! 

Det är både smärtsamt och historiskt för de inblandade.

Klart är att när valresultatet stod klart gick det en suck av lättnad bland nagelbitarna i Bryssel.  Emmanuel Macron och hans ”rörelse” En Marche! (han vägrar kalla det parti) är en sann EU- och Europavän. Han vill att Frankrike växer i Europa och spelar en större och mer aktiv roll. Han är en varm globalist och tror på den gränslösa öppenheten inom EU.

Marine Le Pen är precis motsatsen. Hon menar att det är EU och globaliseringsfantasterna som gjort att hennes land befinner på dekis med en rekordhög arbetslöshet på runt tio procent. Le Pen vill bygga murar istället för broar för att skydda landet mot omvärlden. Hon är både isolationist och protektionist och menar att om bara Frankrike lämnas ifred och att euron ersätts av francen kan landet snabbt bli självförsörjande och strunta i omvärlden. Hon vill också folkomrösta om EU-medlemskapet.

Medan Emmanuel Macron står för positivism och utstrålar framtidstro är Marine Le Pen raka motsatsen och ser omvärlden med misstänksamhet. Mycket i hennes retorik handlar om bitterhet, aggressivitet och att fransmännen måste se upp eftersom det finns fiender överallt! 

Omedelbart efter resultatet har presidentkandidaterna som förlorat börjat positionera sig i frågan om vem de ska stödja i andra och avgörande omgången, samtidigt som de uppmanar sina väljare att göra det samma.

Socialist- och regeringskandidaten Benoit Hamon som fick ynka 6,7 procent av rösterna försökte utan större framgång att peppa sina modstulna supportrar. ”Vänstern är inte död!”, försökte han trösta sina supportrar med i talet på valdagskvällen.  Framför allt uppmanade han sina väljare att stödja Emmanuel Macron, eftersom Le Pen och Nationella fronten är ”republikens fiende”.

Den konservative Francois Fillon, som var Republikanernas man i valet, kom trea och var klart besviken men tog hedervärt på sig hela ansvaret för att inte ha nått fram till väljarna. Även han uppmanade sina väljare att stödja Emmanuel Macron den 7 maj. Och rösta ”mot högerextremismen”. 

Vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon som kom fyra har däremot nogsamt sett till att inte uttala sitt stöd för någon över huvud taget.

Under presidentvalets gång har det redan utförts mängder av mätningar hur det skulle gå i om exempelvis Macron skulle få möta Le Pen i andra och avgörande omgången.  

Enlig dessa blir det lätt som en plätt. Hans vinst över Le Pen bli betydande enligt dessa mätningar och hamnar i storleksordningen 65 procent mot 35 procent.

Men vem vågar luta sig mot något sådant?

Rent ideologiskt bör Marine Le Pen stå ganska ensam i att kunna locka till sig fler väljare än de hon redan har. Experter menar att henne glastak ligger på högst så där 30 procent Det blir inte så mycket mer. Men vad är mer osäkert än fransk politik?

Traditionellt brukar man säga att i första omgången röstar fransmännen på den kandidat de vill ska vinna. I den andra röstar de emot den som de vill ska förlora.  

Sedan har vi också osäkerheten som ligger i hur många besvikna socialister och/eller republikaner som struntar i hela fortsättningsprocessen, och istället stannar hemma och röstskolkar.

Många ser den andra valomgången som ett fortsättningsval. Men det är det inte. Egentligen är det här ett helt nytt val där två kandidater under ynka 14 dagar ska bygga upp sin plattform för att få flest röster.

För Emmanuel Macron blir det spännande på mer än ett sätt. Han har aldrig blivit vald till en politisk post och är uppriktigt sagt väldigt oerfaren i den stenhårda politiska världen. Visst kan man komma långt på entusiasm men saknas strukturen och taktiken kan resan bli gropig. Marine Le Pen å sin sida kan se tillbaka på ett 30-årigt liv som hårdhudad yrkespolitiker.

Man kan även säga att båda attraherar unga väljare, dock med en viktig skillnad:

De unga som stöder Macron är urbana och välutbildade ungdomar med mycket framtidstro och som tycker att den franska ankdammen hittills varit för grumlig. Medan Le Pens unga är frustrerade, marginaliserade och arbetslösa utan hopp.

Emmanuel Macrons resa till den politiska makten är nästan för bara för att vara sann.

Handplockad till Francois Hollandes socialistregering 2014 som ekonomiminister. Försökte genomdriva ekonomiska regeländringar som exempelvis den statliga franska busstrafiken skulle få konkurrensutsättas privat. Det var ett helsicke att få igenom och en parlamentarisk tröghet utan like. Nästa var hans försök att tillåta söndagsöppna matvaruhus. 

Här gick facket i allians med den katolska kyrkan (troligtvis första och enda gången) för att stoppa det. Facket för att inte ”exploatera arbetarklassen” ännu mer. Och kyrkan för att det var en vilodag. Även detta var så trögt att Macron stönade av frustration. Men det gick! Och i dag är det ju självklart något fullt naturligt.

Det var någonstans här som Macron fattade att det inte gick att förändra Frankrike med de politiska strukturer som råder. Det måste till något helt nytt. Som inte är höger och inte är vänster. Och totalt nya politikeransikten som framträdande representanter.

I augusti i fjol hoppade Macron av regeringen. Då hade han redan i april bildat sin nya rörelse, En Marche! (På väg!). I höstas avgick han ur regeringen Hollande och ställde upp i presidentvalet. Den osannolika politiska resan kan också kortfattat beskrivas så här: från noll till 23 procent på mindre än ett år!

Nu blir det intensiva 14 dagar och de båda huvudkombatenterna kommer att ge järnet i mängder av massmöten runt om i landet.

Framtidstro och positivism kontra misstänksamhet och aggressivitet blir alternativen som står mot varandra. 

Vi  får inte heller glömma parlamentsvalet den 11 och 18 juni där båda måste göra bra ifrån sig. Det handlar om att sy ihop en fungerande majoritet i parlamentet så att landet kan styras. Men det får bli en kommande fråga. Problemet för Macron är ju att han inte hunnit skaffa sig någon partiorganisation. Än!

Undrar förresten på vem som den avgående socialistiske presidenten Francois Hollande röstade på? Sitt socialistpartis kandidat Hamon? Eller sin avhoppade fd ekonomiminister Macron? Han har i alla fall gratulerat honom till segern.