Dagarna går. Rapporter, nyhetsinslag, en och annan intervju kring hur det går i årets showbizupplaga av klimatförhandlingarna i Glasgow.

Det lustiga är att vi människor på något sätt alltid söker dramaturgin kanske mest för att känna att vi till slut lyckades och att vi trots allt är större än oss själva. Ord som ”tillsammans”, ”vi är i samma båt”, ”det är vår sista chans”, ”vi har bara några få år kvar”. Ödesmättat. Tungt. Viktigt.

Nu kommer det en spoiler. Klimatförhandlingar i Glasgow må det heta men är i själva verket en konferens om vem som ska betala för vårt icke hållbara ekonomiska system. De rika länderna vill skydda det de har och de fattiga länderna vill ha betalt för bördan av omställning där de ska bära de största ekonomiska påfrestningar.

Vi lever ju trots allt i ett marknadsekonomiskt system som lovat utrotning av fattigdom och bättre liv för miljarder människor i världen. Ett system som bygger på två distinkta parametrar: Tillväxt och konsumtion.

Dessa två parametrar sitter med armarna i kors vid varje bord i Glasgow.

De är varken dåsiga eller trötta, snarare nyfikna och stundtals rätt så förbannade.

De har kommit till Glasgow för att befästa och skydda sitt rykte och säkerställa att de är med på talrika åtaganden som tas fram efter långa nattmanglingar, dåligt kaffe och svettiga handslag.

De vet, det är alltid så, att till slut leder alla dessa förhandlingar och uttalanden tillbaka till deras bord och att just de till slut kommer behöva ta ställning till det hela.

Det är ett mödosamt och enformigt jobb. De vet det och även om Klimatet får stå på scenen och skrika till alla hur illa det är, så är det ändå de som har huvudrollen. Som alltid.

”Sedan skrattar de lite då den kusinen sedan länge, tandlös och dan, lever som en uteliggare i diverse fattiga länder på gator och torg. Den bjuds sällan in på familjefester eftersom den förstör stämningen och ständigt ifrågasätter menyn på bordet. Samma meny som våra vänner tillväxt och konsumtion serverat mänskligheten under ganska lång tid.”

Kommer de fattiga länderna kunna ställa om till något lite mer klimatsmart – och samtidigt växa och konsumera? Kommer de rika länderna kunna fortsätta roffa åt sig och fortsätta växa och konsumera? Ja, de har varit med ett tag och vet att Klimatet kommer till slut att kliva av scenen, ljuset kommer att släckas och alla kommer att gå hem.

De sitter där, tillväxt och konsumtion, sällan tysta, mer lågfrekventa och intensiva. Med sina ögon spänt riktade mot varje förslag som läggs fram. Ibland stirrar de bara i taket och gäspar. De vet att tio procent av världens rikaste kommer att konsumera vår kvarvarande globala koldioxidbudget till 2030.

De vet, för att de har varit med på hela resan.

Ibland roar de sig med att tänka på hur det skulle kunna vara om utvecklade länder, som redan har det mesta, skulle välja att ta in deras kusin ekonomisk utveckling i dessa förhandlingar och om det skulle ändra på dramaturgin.

Sedan skrattar de lite då den kusinen sedan länge, tandlös och dan, lever som en uteliggare i diverse fattiga länder på gator och torg. Den bjuds sällan in på familjefester eftersom den förstör stämningen och ständigt ifrågasätter menyn på bordet. Samma meny som våra vänner tillväxt och konsumtion serverat mänskligheten under ganska lång tid.

Om du någonstans missat det hela så är det kanske dags för oss att sluta prata om klimatkrisen och klimatförändringar. De är bara rekvisita på scenen.

Sasja Beslik
Hållbarhetschef på PFA Pension