"Sveket mot mina kollegor smärtar fortfarande"

När Peter Löhr börjar plugga juridik i slutet av 80-talet är han ännu ovetandes om att den finanskris som ska svepa in över Sverige kommer att bli nyckeln till en snabb karriär.

– Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle få komma på intervju på en affärsjuridisk byrå mitt på Stureplan. Men det fick jag, säger Peter Löhr när vi träffas, nästan 30 år efter det att han slog upp dörrarna till det blåa C-huset vid Stockholm universitet för att flitigt beta av tentorna vid institutionen med parollen Ex lege libertas – Ur lagarna kommer friheten.

Innan anställningsintervjun på advokatbyrån Hägglund & Ramm-Ericson var Peter väldigt nervös där han satt och väntade i receptionens svarta skinnsoffa. Han intervjuas först av en delägare och snart kommer en andra intervju med hela delägarkollektivet i ett stort konferensrum.

– Jag får frågor om allt möjligt, vad jag gör på fritiden, mina mediokra gymnasiebetyg. Som många i den situationen känner jag mig uttittad och liten.

Men med ett färskt examensbevis i handen inleder han snart sin juristkarriär vid Hägglund & Ramm-Ericson på Kungsgatan 6. Det är april 1992, en konkursvågen är i rullning och på firman – en utpräglad obeståndsbyrå där delägarna är konkursförvaltare – har man fullt upp. Peter Löhr börjar som biträdande jurist åt advokat Ulf Mårtensson.

– De hade så otroligt mycket att göra, de kunde knappt ta hand om mig. Man jobbade, jobbade och jobbade, så fortsatte det i flera år tills konkurserna började gå ner.

Långa arbetspass, obekväma arbetstider ledde så småningom till ett vip-kort på krogen bredvid, McDonalds. Mycket arbete innebar dock inte enbart en viktuppgång utan Löhr sammanfattar också perioden som en lärorik tid.

– En härlig tid. Gemenskapen på byrån var otrolig. Man höll ihop. Vi blev ett sammansvetsat gäng som började att umgås på helgerna. Det är en sak som fortfarande smärtar mig mycket – sveket mot mina kollegor. De var mina kompisar, säger Peter Löhr, där vi sitter i hotellobbyn på Kung Carl vid Stureplan en aprileftermiddag 2013.

Han berättar att han avancerade på advokatbyrån som numera heter DLA Nordic. Han är advokat och blir även delägare i den nya byrån. Och det är här, på det nya kontoret på Kungsgatan 9, som Peter befinner sig när polisen ringer honom måndag förmiddag den 17 februari 2003.

”Hej, det är kriminalkommissarie Sten Lindström på Ekobrottsmyndigheten. Vi håller på att titta på ett konkursbo och ser en utbetalning som gjorts av er advokatfirma.”

Peter blir alldeles kall. För vid sidan av den perfekt karriären har han tagit enorma risker genom att ett knappt år tidigare förskingra pengar ur konkursbon, flera miljoner kronor. Men det var i fjol. Tillsynsmyndigheten, TSM, hade inget att anmärka, men nu ringer polisen.

”Jaha, jag får be att få ringa tillbaka.”

Peter går ut. Han börjar gå, bara går och går, planlöst runt i city. Idag minns han inte längre var eller hur länge han var borta. Kanske en timme, kanske flera.

Det var egentligen 1,5 år tidigare, i augusti 2001, som världen rasade samman för advokaten. Han hade hjälpt en ljusskygg klient att försöka driva in en skuld. I samband med indrivningen hade Peter och klienten blivit utsatta för allvarliga hot och utpressning. Av naturliga skäl kan han inte berätta så mycket om klienten som ska ha spelat en stor roll för kommande drama. Nu var det sensommar, det var varmt på Mallorca. Peter och frun hade bjudits dit för att fira en nybliven femtioåring.

– Då fick jag plötsligt ett märkligt telefonsamtal: Du måste komma till Stockholm nu. Nä, det kan jag inte, svarade jag. Men det var inte så mycket att diskutera – där och då började min resa utför. Klienten hade affärer med fel folk och jag blev tyvärr indragen i det där, väldigt inblandad i det där. Är det någonting jag ångrar, skulle man kunna vrida tillbaka klockan, skulle jag ta bort det. Det var en jävligt jobbig period i mitt liv, jävligt jobbiga människor runt omkring mig, otroligt pressat…

Som förvaltare av konkurser hade Peter lyft ut – stulit – pengar ur fem konkursbon. Genom en konstruktion av låtsasfordringar som bar riktiga fordringsägares namn betalades pengar ut till en rad konton för att senare komma i händerna på konkursförvaltaren själv. Och det var först när polisen, i ett helt annat ärende, granskade om det förekommit oegentligheter i ett havererat bolag som de upptäckte att pengar varit inne och vänt samt att det förekom märkliga transaktioner runt advokatfirman.

– När polisen ringde hade det nästan gått ett år sedan jag tagit pengarna. Jag hade delvis betalat tillbaka lite och föreställde mig nog att det inte skulle märkas.

Klienten vilar som en skugga bakom det kriminella upplägget. I domen kan man läsa att han som advokat betalade 3 miljoner kronor till en utpressare. Han ska få tillbaka pengar från klienten, för vars skull han blev utpressad, men pengarna når honom inte utan fastnar i Jyske Bank på Gibraltar som misstänker att överföringen till Löhr i Sverige rör sig om trolöshetbrott (inte av Peter dock). Detta hände just dagarna före det att Peter måste ha de 3 miljonerna till att slutföra ett pågående villaköp.

Det blir sammanlagt fem konkursbon som plundras under några intensiva dagar i maj 2002. I domen som föll den 29 juni 2005 står det att Peter känt sig väldigt pressad.

”Som förvaltare och handläggare av konkurser kände han till vilka konkursbon som hade likvida tillgångar. Den 7 maj fattade han det ödesdigra beslutet att ge anvisningar till advokatbyråns ekonomihandläggare att göra utbetalningar från konkursbon.”

För att inte genast väcka misstankar kunde han inte skicka pengar direkt till egna konton eller till villsasäljaren. Han ringde därför en bekant och bad om hjälp och fick veta vilka bolags konton som kunde användas för överföring. Betalningarna angavs vara ”förskottsutdelning” eller ”förlikningslikvid”.

– Jag hade inte behövt att göra det men jag var så inne på en viss klient och hans personer så jag isolerade mig från kollegor och familj och det är så fel, jag borde ha sagt upp bekantskapen, kanske till och med ha gått till polisen – redan i ett tidigt läge.

Såväl i domskälen som nu, åtta år senare, upprepar Peter att han kunde ha löst situationen som han hamnat i på annat sätt.

– Jag kunde ha gått in till min delägarkollega Mårtensson och bett om att få en aktieutdelning i mitt advokatbolag, då hade jag kunnat täcka det mesta av pengarna men jag gör inte det. Tanken fanns inte i min värld.

Skammen är för stor, menar Peter.

Det är värt att stanna upp lite i berättelsen här för att förklara varför Löhr ger denna intervju. Dagen före vårt möte har jag skrivit en artikel och nämnt att han är Berth Miltons ombud i en miljardtvist som rör affärer på Mauritius. I artikeln kallade jag Peter ”dömd ex-advokat”. Med en dom som föll 2005 undrar Löhr hur länge media ska ge honom detta epitet. I samband med artikeln frågar jag om han kan tänka sig att berätta sin historia och om comebacken som juridiskt ombud. Efter lite betänketid tackar han ja. Vi ses på hotell Kung Carl, beställer varsin Coca-Cola Light och han erkänner att han faktiskt är nervös.

Men det märks inte. För Peter har ett lättsamt sätt, han har nära till skratt, är solbränd, ser sund och stark ut – som en person som har det rätt härligt på fritiden. Fast så snart vi närmar oss ämnet grov förskingring så får denna lättpratade och välformulerade man ibland svårt att finna orden. Meningarna huggs av, bryts sönder och går isär. Kroppen sjunker ihop, blicken vilar på bordet framför honom, axlarna åker ner och handflatorna trycks hårt mot varandra mellan knäna.

Varför gjorde han som han gjorde? Han vet inte.

– Jag hade kunnat ta ut en aktieutdelning, pengarna fanns. Jag hade kunnat ringa min far som fick hjälpa till efteråt. Det hade inte varit roligt men sett till alternativen…

– Jag har gjort vad jag gjort och det har skadat massor av människor, det går inte att förklara, framförallt inte skadan i förtroende som jag har förorsakat. Än i dag är detta det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar.

Efter polisens telefonsamtal och efter promenaden den där februarimåndagen för tio år sedan återvänder han till kontoret, tar han ett djupt andetag och knackar på hos sin mentor, Ulf Mårtensson.

– Och så berättar jag.

Blev han chockad?

– Det är ett understatement. Det var… usch vad jobbigt det var. Det var jobbigt, för alla. Det som jag ångrar idag är att jag först inte berättade allt först utan kanske om… två eller tre konkursbon.

Du kom tillbaka och sa: “Det där var inte allt”?

– Ja, eller frågan dök givetvis upp och… ja….

Peter tystnar.

Alltså frågan: ”Är det något mer?” och vad hände, han blev ursinnig?

– Ja, jag har svårt att säga om han blev ursinnig eller ledsen eller besviken… Där hade jag jobbat med honom, sida vid sida i elva år. Det sveket som man utsätter andra för, det var…

De två delägarna bokade tid med polisen nästa dag. Peter erkände allt. Och mer därtill. Kammaråklagare Robert Engstedt, vid Ekobrottsmyndigheten, berättar i efterhand att de inte alls var ute efter Löhr. Precis som i de flesta ekobrott upptäcktes upplägget av ren slump. Inför mötet hade utredarna på EBM ingen aning om den vändning som fallet plötsligt skulle ta.

Några av de namn som pekades ut som medhjälpare i denna förslagna och svårupptäckta förskingring är inte riktigt vilka personer som helst. Monacosvensken till exempel, Björn Montaine, fick senare sin sak prövad i ett eget, enskilt mål och friades helt från alla misstankar. Men att hans namn dök upp i härvan intresserade kriminalreportern Lasse Wierup på DN, senare författare till böckerna Svensk Maffia, där Monteine bland annat förekommer i ett avsnitt.

Vakuum

Värst av allt var kanske ändå väntan.
Peter Löhr berättade och erkände under tre förhör, det sista i april 2003. Han hade räknat med en rättegång till sommaren, för det var det åklagaren hade sagt.

– Men det hände ingenting. Absolut ingenting.

Först ett år senare,
sommaren 2004, väcks åtal. Sen händer ingenting under ytterligare ett år innan rättegången börjar.

Vad gjorde du under den perioden?

– Ägnade mig åt trädgården, gick på rehabilitering. Det var nog den mörkaste perioden i mitt liv. Jag var deprimerad. Jag slutade nästan funka som människa. Det var tungt. Jag fick professionell hjälp som jag är otroligt glad över i dag och även otroligt glad över att den finns att få när man behöver den.

Hur försörjde du dig?

– Jag hade gjort upp med advokatfirman. Mina gamla kollegor hjälpte mig att ordna ett bra avslut som jag kunde leva på. Och sen lånade jag pengar av min far.

Från polisens telefonsamtal till det att domen faller tar det 2,5 år.

– Då lever man i ett vakuum. Men sen var det rättegång och jag blir ju fälld. Jag ringde tingsrätten den dagen domen kom och jag trodde ju inte att det var sant: två års fängelse! De läser innantill och där sitter jag, hemma, på andra sidan linjen. Jag ringer min fru, ringer min far och en halvtimme senare ringer jag min advokat, Hans Strandberg, ber honom skicka ett fax till åklagaren om att vi inte överklagar.

Därefter ringer han Kriminalvården:

”Hur går det här till nu då? Hur gör jag? När kan jag komma in?”

– Vem är du? frågade de mig. Domen ska ju vinna laga kraft, du ska få papper, sen väntar utredning via frivården. Nämen det vill inte jag vänta på.

Åklagaren överklagar inte heller. I augusti ringer Peter Löhr Kriminalvården igen. Han får komma till anstalten Kolmården. Peter har två barn och ett styvbarn: den äldsta dottern är då 11 år, yngsta dottern är 2,5 år och den yngste sonen är ett halvår gammal.

Vad sa din fru när du dömdes till fängelse?

– Någonstans kan man inte begära att man ska bli förlåten för en sådan sak, men vi höll ihop. Was mich nicht umbringt, macht mich stärker och så har det nog varit mellan oss. Sen är det klart: hon blev lämnad ensam hemma med tre barn, jag kan inte föreställa mig hur ensamt och tungt det måste ha varit.

Å andra sidan så hade det gått så lång tid mellan februari 2003 och sommaren 2005. De hade vant sig vid tanken och att det skulle bli fängelse. De var mentalt förberedda på det eftersom försvarsadvokaten Hans Strandberg, redan i ett tidigt skede sagt att detta kommer att bli fängelse, något alternativ till det fanns inte.

Det är måndag den 19 september 2005 och Peter beställer en taxi till villan på Lidingö. ”Stockholms central, tack”. Han tittar ut genom bilfönstret och ser sin fru vinka farväl i fönstret. På centralen tar han tåget vidare till Norrköping och därifrån taxi till anstalten. ”Kolmården, tack – enkel biljett.”

Det blev nästan lite flamsigt under inskrivningen.

– De har ju olika uppsättningar med olika typer av kläder. Gråa munkbyxor med trycket KVV, Kriminalvårdsverket. De var ju inte speciellt… välsydda, de sitter lite roligt på allt och alla.

Han gick till sitt rum och på vägen såg han en del andra interner. Han hälsar, nickar.

– Det är klart att jag var nervös. Jag hade sett fängelsefilmer från USA, är det så det funkar eller?

På Kolmården sitter människor som inte begått vålds- eller sexualbrott utan snarare dömts för ekonomisk-relaterad brottslighet. Under tiden i fängelset träffar Peter två andra före detta advokater som också varit affärsjurister, några revisorer och en biträdande jurist från Göteborg som nära nog förorsakade en bostadsrättsförenings konkurs.

– Men de flesta var nog egna småföretagare som åkt dit i revisioner. Det var ofta rätt synd om just dem för hela deras liv slogs i spillror och många blev rätt bittra. Du får ju inte jobba med något arbete utanför anstalten och jag träffade många sympatiska hantverkare med egna firmor som givetvis hade begått ett brott – och det ska de straffas för – men det största straffet blev nog att deras livsprojekt slogs i spillror eftersom de inte fick arbeta med sina företag, ekonomisk ruin, skilsmässor och andra tråkigheter kommer då ofta som ett brev på posten. Jag hade turen, eller förmånen, att inte behöva råka ut även för det.

Vad gjorde du om dagarna?

– Jag älskar att vara ute! Jag har alltid tyckt om att påta i jorden, har gröna fingrar och på Kolmården hade de ett arbetsområde som kallades för Mark & Park. Jag gick dit och anmälde mig som jobbare. Jag röjde skog, klippte gräs, planterade grönsaker.

Lärde du dig mycket om plantering?

– Plantering kunde jag men det jag lärde mig var att såga motorsåg. Jag gick kurser i det. En annan sak som man delvis fick betala själv var att ta skepparexamen och andra utbildningar inom sjöfart. De hade ett samarbete med en från Sjöfartsverket och vi var ett gäng på tio personer som betade av många av proven.

I praktiken fick han sitta inne 10 månader, det sista halvåret var han ute med fotboja. Då jobbade han på en presentreklambyrå. Under den här tiden var förutom alkoholmätaren det mest påtagliga inslaget från Kriminalvårdsverkets sida väldigt detaljerade tider när man fick göra vad.

– Man får inte dricka alkohol inne på anstalt såklart, och inte heller med fotboja. Alltså kommer kriminalvården hem till dig, oftast mellan 19 och 21 på kvällen, så får man blåsa i en alkomätare, sen dyker de dessutom upp på jobbet. Stickprover är förstås bra, men det där var överdrivet. De kunde bara stå där plötsligt på kontoret och så skulle man dit och blåsa i alkomätaren. Nu visste alla på kontoret om att jag var med i ett utslussningsprogram, men ändå.

Efter reklamfirman blev han juridisk rådgivare åt ett mobilteknikföretag, senare till ett internetspelföretag och så rullade det på med fler uppdrag

– Jag hjälpte bolagen att se över legala strukturer och att förbereda dem inför noteringar. Ett otroligt roligt och inspirerande arbete som alltid drevs i projektform med olika rådgivare och finansiärer inblandade. Jag skrev även en hel del texter till prospekt inför noteringar eller kapitalanskaffningar. Det höll jag på med till våren 2008. Då började man märka av kommande finanskris och då växte den typen av uppdrag inte på träd längre.

Han startade sajten obestånd.se där läsarna kunde identifiera sina problem i den konkursvåg som många befarade skulle komma men som uteblev.

Peter var rätt osäker på om han någonsin skulle beblanda sig med juridik igen. Han hade slängt alla kostymer, all juridisk litteratur – i princip allt som påminde om tiden på advokatbyrå.

När anlitades du första gången som ombud efter fängelset?

– I skarven mellan 2008-2009 tack vare obestand.se. Det var en privatperson som hade återvinningskrav på sig från ett konkursbo. Jag har kvar hans nya företag som klient och bolaget omsätter idag 100 miljoner per år. Han kommer fortfarande alltid till mig när det är någonting.

Parallellt med sajtsatsningen påbörjades även ett samarbete med en juristfirma. Tanken var att dela på hälften av det som drogs in. Firman skulle först bli en lite bredare konsultbyrå men har med åren resulterat i Redwise Advokatbyrå som i dagsläget har fem anställda och erbjuder rådgivning samt biträde inom svensk och internationell affärsjuridik, tvistelösning samt humanjuridik. På hemsidan står även: Vi erbjuder även strategisk rådgivning genom hela förvärs- och säljprocessen i samband med affärstransaktioner. Peter Löhr är biträdande jurist men samtidigt den medarbetare som har längst erfarenhet av affärsjuridik.

Hur kom det sig att du blev Berth Miltons juridiska ombud?

– Jag har under senare år börjat processa mer och mer i domstolar och upptäckte att det var ganska roligt. Jag har gjort flera informella medlingar mellan parter där de av olika anledningar inte vill synas i domstolarna, ibland jobbar jag gratis, pro bono, för att jag helt enkelt tycker synd om klienten och en av de bolagsklienter som jag hjälpt genom en rad tvister i domstol hade rekommenderat mig som duktig tvistelösare.

Kontakten inleddes en sommardag. Peter är ute på landet, står och målar utedasset när mobilen ringer.

– Jag såg ett nummer jag inte kände igen. Och så var det Berth Milton.

Blev du förvånad?

– Ja, det kan du ge dig på! Jag tycker om att veta exakt vem jag har att göra med. Jag har dock aldrig reflekterat över sånt som har stått i tidningarna om Berth. Han presenterade sig och sade att han hade kollat upp mig, han bad om ett CV, jag skickade ett och han berättade lite om ett antal potentiella tvister han hade med anknytning till Skandinavien. Så började det, och idag är vi där vi är.

Väljer du bort klienter idag?

– Ja, det finns folk jag bara kört ut genom dörren i princip, om de kommer med önskemål som jag inte kan acceptera. Det kan du glömma. Jag tänker inte ens tänka tanken att hjälpa dig med det där.

Men du har ändå dragits tillbaka till juridiken?

– Ja, jag tycker att alla ska ha en chans, en möjlighet att kunna tillvarata sin rätt. Jag hjälper bekanta, goda vänner som jag hjälper fortfarande. Mina klienter kommer oftast på rekommendation. Det är sällan jag får helt nya klienter. Ska man jobba med det här ska man tycka om att hjälpa människor och vara lite psykolog åt dem, man måste ha ett form av kall men framför allt ha förtroende hos klienten och vice versa.

Det är ju en förtroendebransch. Om man är klient, hur ska man kunna ha förtroende för dig även om du avtjänat ditt straff?

– I min situation är man är dubbel, trippel och kvadruppelstraffad. Man är inte bara dömd. Framförallt om det har uppmärksammats i media så får det helt andra konsekvenser. Jag har givetvis funderat mycket på den frågan men samtidigt märkt att de som valt att anlita mig är beredda att göra det med vetskap om historiken. Därifrån byggs förtroendet upp mellan mig och klienterna. Men självklart har jag under åren tvivlat på mig själv många gånger. Sedan är det upp till mig om jag vill bli trädgårdsmästare i stället – tanken har slagit mig kan jag säga.

När de skulle skapa en ny advokatbyrå, den som finns i dag, så var han först rädd att hans namn skulle förstöra alltihop.

– Men istället för att vara rädd för min egen skugga så bet jag ihop och valde att vara med. Jag vet andra i min situation som valt att göra tvärtom: verka mer i det dolda. Men jag har insett att det är ofrånkomligt att min bakgrund för eller senare blir uppmärksammad. Nu blev det så genom att vi valde att ta emot Berth som klient och jag var givetvis medveten om att det skulle kunna skapa rubriker.

Ska du försöka bli advokat igen?

– Det står alla fritt att söka in igen. Självklart finns den frågan på bordet. Den diskuteras internt hos oss, hemma, med kompisar, med före detta kollegor och de flesta tycker att jag ska söka in men jag har ingen aning om vad Advokatsamfundet skulle säga. Det finns alltid risk för skriverier och det är just det som har avhållit mig – att den gamla historien ska slås upp på nytt i media. Att bli föremål för en debatt har jag inte haft någon lust med. Om man var skadeskjuten innan riskerar man att bli än mer skadeskjuten.

Vore intressant att få veta hur samfundet skulle svara.

–Tycker jag med. Om jag hade vetat att det värsta som kan hända är att få ett nej men den typ av brott som jag begick är ju ett mycket allvarligt brott. Jag tror aldrig att man har tagit ställning till en återträdsansökan, sett till en sådan historia som jag har. Den praxis som finns och som jag känner till är begränsad.

Om vi träffas om fem år, vad har hänt då?

– Ja, det hade varit kul att veta. Jag skulle gärna vilja jobba ett par år utomlands med juridik, med affärsfrågor. Hjälpa till att starta bolag i andra länder, gärna lite udda länder. Förmodligen är jag kvar och driver Redwise Advokatbyrå. Vår målsättning är att bli max tio jurister, en bra storlek på en byrå som vår, med den ärende- och klientstruktur som vi har valt att inrikta oss på. Vi kommer aldrig att bli en stor byrå, har inte den ambitionen, utan vill snarare konkurrera om uppdrag som rör mindre bolag, i uppdrag där det inte krävs expertkompetens inom en specifik nisch. Den satsning vi har gjort på affärsjuridiken är att kunna tillhandahålla en bred allmän rådgivning till priser som mindre, ofta ägarledda, företag har råd att betala, säger Peter Löhr och tillägger:

– Sedan kanske jag har skrivit en bok om allt jag varit med om. Det finns de som känner mig och min historia som säger att jag bara måste skriva.