Superdatabas och luddiga lagar i terroristjakt

NEW YORK När röken skingrat sig efter attackerna mot World Trade Center och Pentagon frågade sig världen hur det var möjligt att en liten grupp terrorister kunde övertrumfa det mäktiga USA med dess legendariska federala polis och enorma spionväsende.

Svaret blev en kombination av politisk blindhet och ignorans från Vita Husets sida, samt en blandning av institutionaliserad inkompetens med skråanda och arkaiska informationssystem. Plus att kongressen som ett resultat av FBI:s övertramp mot bland annat medborgarrättsrörelsen på 1960-talet försökt hålla isär FBI:s och CIA:s verksamheter. De fick inte dela information med varandra, vilket bidrog till katastrofen den 11 september.

– Attackerna förändrade för alltid USA och världen, men de förändrade också med nödvändighet det sätt på vilket vi arbetar inom FBI, sade John E Lewis, en av cheferna vid FBI:s Counterterrorism Division i ett tal i mars 2005.

President Bushs internationella svar på attackerna är välkända, medan attackernas effekt på hemmaplan uppvisar ett lika komplext som svåröverskådligt mönster. Till de första stegen hörde PATRIOT-lagen som luckrade upp rättssäkerheten och radikalt ökade myndigheternas möjligheter att spionera på verkliga och förmenta terrorister. Nästa steg var skapandet av superbyråkratin Department of Homeland Security, DHS, som sammanförde 22 olika myndigheter och 170.000 anställda. Över hela landet utvecklades snart en febril verksamhet för att skydda landets infrastruktur, inklusive energiverk, kärnkraftverk, hamnar, flygplatser, vägar och kommunikationsnät av olika slag.

FBI har sedan 2001 fått sin budget fördubblad från lite över 22 miljarder kronor till 44 miljarder. Personalstyrkan har ökats med 6.700 personer. Antalet analytiker vid FBI har fördubblats till 485 och antalet språkexperter har tredubblats till 700.

När den så kallade 11-septemberkommissionen 2004 lade fram sin rapport om bakgrunden till attackerna innehöll den en svidande kritik av FBI, inte minst för att byrån var hopplöst på efterkälken när det gällde datatekniken.

Inga FBI-agenter hade tillgång till internet i jobbet och de datorsystem de använde var antika system från 1980-talet som var obsoleta redan när de introducerades 1995. Så var det ända in på 2000-talet och vardagen för dagens FBI-agenter är fortfarande low-tech med undantag för de som dragits in i försöksprogram med Blackberrys och trådlösa nät. Grafiska gränssnitt och bredband verkade vara okända begrepp av döma av de förhör som hölls med justitieutskottet sommaren 2002.

Miljardprojektet Trilogy drogs igång av FBI i början av 2001. Vilket resulterat i att byråns maskinpark med 30.000 persondatorer och portföljdatorer moderniserades. Trilogy fick dock ett abrupt slut, sedan det virtuella filsystem som skulle ligga till grunden för Trilogy inte fungerade.

Trilogy följdes snart av ett nytt miljardprojekt – Sentinel. Målet är att skapa vad en person inom byrån kallat ett ”Uber-Google,” som ska ge FBI-agenterna webbaserade spaningsredskap.

Lockheed-Martin har fått uppdraget att genomföra systemet under en sexårsperiod fram till 2009. Ett par musklick ska ersätta den gamla processen som kunde kräva 13 tangentnedslag för att få tillgång till en fil med data. Det gamla Automated Case Support-systemet (ACS) arbetade huvudsaklingen med traditionella pappersdokument som manuellt skannats in och indexerats, men inte tillät automatisk sökning av dokumentets innehåll.

När FBI nyligen visade sitt nya system för ett antal amerikanska journalister skröt man över att man nu hade byggt en databas – Investigative Data Warehous, IDW – med 659 miljoner uppgifter, vilka man kopierat över från ett femtiotal interna databaser, samt externa databaser hos DHS, finansdepartmentet, fängelse- och körkortsregister. FBI hävdar att sökningar som tidigare kunnat ta över 32.000 timmar nu kan klaras av på en halvtimma. Den genomsnittliga söktiden var under de tio miljoner sökningar man genomförde 2005 åtta sekunder.

– Underrättelser förser oss med information vi behöver, men teknologin gör det möjligt att hitta mönster och länkar bland underrättelserna. Genom att använda sökbara databaser kan vi spåra misstänkta terrorister med hjälp av biografisk information, reseinformation och kriminella och finansiella data, sade FBI-chefen Robert S Mueller, III i april i år.

FBI har överlåtit mycket av sin traditionella brottsbekämpning på de lokala polismyndigheterna för att kunna fokusera sig på terroristerna, men de har samtidigt byggt ut samarbetet med polismakten i ett antal så kallade Joint Terrorism Task Forces. Antalet sådana grupper har ökat från 35 år 2001 till 101 i dag. Antalet deltagare i dem har ökat från 1.000 till 4.000. Det finns runt 800.000 poliser i USA jämfört med cirka 12.000 FBI-agenter.

– Vårt center för att upptäcka terrorister förser myndighetspersoner på federal, delstatlig och lokal nivå med realtidsaccess till vår spaningslista för terrorister. Vi har en databas med över 200.000 kända eller misstänkta terrorister och när en polis möter en misstänkt person kan han få access till vårt center för att omedelbart få information och råd, sade FBI-chefen.

– Poliserna och andra från den federala regeringen – inklusive CIA, Secret Service och DHS, för att bara nämna några få – arbetar sida vid sida med FBI-agenter och analytiker, samarbetar om undersökningar och delar med sig av det de vet med sina egna avdelningar och byråer.

Ett exempel på ett sådant samarbete är de Joint Regional Intelligence Centers, JRIC, som DHS bygger upp på olika ställen. Man håller på att dra igång 38 sådana centra, där DHS, FBI och lokala polismyndigheter kan samarbeta. CNET News beskrev 21 augusti DHS-chefen Michael Chertoffs besök vid det första centrat som liger i en förort till Los Angeles. Det är ett högteknologiskt kontrollrum fullt med platta bildskärmar och teveapparater och dataterminaler med dubblad bildskärmar liknande Bloomberg-terminalerna. Trettio analytiker arbetar från fem på morgonen till sent på natten. Målet är att dubbla antalet analytiker och att verksamheten ska pågå dygnet runt.

FBI:s svårigheter med att bygga upp fungerande it-system har varit genanta i sig, men en viktigare fråga är kanske vad som händer om de lyckas integrera sina många databaser och kan integrera dem med de realtids brotts- och spaningsdatabaser som är under uppbyggnad i New York och Los Angeles. Lägg därtill en integration med elektroniska biltullar, kreditkortsdata, videoövervakning och spanare med digitalkameror och sensorer av olika slag. Frågan är då om vi inte hamnar otäckt nära det Total Information Awareness-system, TIA, som John Poindexter (han utsågs i februari 2002 till chef för den nya försvarsmyndigheten Office of Information Awareness) höll på att dra igång för fyra år sedan.

TIA gick ut på att bygga en gigantisk datadammsugare som skulle samla in all tänkbar information med motivet att förebygga terrorattacker. Det rörde sig inte bara om samkörning mellan federala register, utan om ett totalsvep, från epost och kreditkortsdata, till tullverkets rapporter, körkortsregistret, brottsregister, data från elektroniska vägtullar, övervakningskameror, transaktionsdata från banker, finansbolag, videobutiker, internetsajter och så vidare.

Poindexter ansåg att regeringen måste ”bryta ner de skorstenar” som separerade privata och offentliga databaser, allt för att underrättelsetjänstens analytiker skulle kunna spåra potentiella missdådares misstänkta mönster. TIA ville bygga nya superdatorsystem, plus radikalt nya redskap för att bearbeta och analysera dataflöden: dynamiska superdatabaser, biometriska system för ansiktsigenkänning på stora avstånd, program för automatisk rösttolkning och översättning, sofistikerade program för att upptäcka mönster och händelser i dataflöden, verktyg för att analysera mänskliga resonemang, algoritmer för att förutse händelser, avslöja lögner och så vidare.

– För att kunna bekämpa terrorismen måste vi skapa en ny infrastruktur och en ny informationsteknik som siktar på att avslöja utländska terrorister och deras aktiviteter och stödsystem…. Information är nyckeln till att bekämpa terrorism. En del av lösningen innefattar att samla in data på en mycket bredare front än vi gör idag…., skrev Poindexter (BAA 02-08: Information Awareness, Proposer Information Pamphlet, 23 mars 2002, Darpa.)

En mediestorm ledde till att TIA-projektet skrotades, men drömmen om att besegra terroristerna med hjälp av ett sofistikerat digitalt spioneri verkar vara för lockande för att överges. Ändå är den som alla rent tekniska lösningar alltför smal för att tackla politiska och ytterst sociala problem.

FBI-chefen Mueller sade själv vid ett tal i Ohio den 23 juni att man snarare har att göra med hemvävda terrorister än terrorister som smugglats in i landet.

– Dessa extremister är självrekryterade, självtränade och självstyrda. De behöver inte ha någon som helst länk till Al Qaida eller andra terrorgrupper. De delar idéer och information i internets dunkla områden. De hämtar inspiration från radikala webbsajter som predikar våld.

Men hur avslöjar man en terrorist som aldrig varit på träningsläger i Pakistan, utan är en medelklasstudent i en förort och som kommit med i en politiskt eller religiöst extrem rörelse?

– Man måste förstå radikaliseringsprocessen om man ska förstå hemmaterrorister. Hur blir en person en radikal extremist? Och hur blir en extremist sedan en terrorist? Vi har funnit att radikaliseringen är flytande, att den inte följer någon bestämd formel eller tidtabell. Den börjar med individer som är frustrerade med sina liv eller med sina hemlands regeringars politik, fortsatte Mueller.

Det är intressanta tankegångar, men konsekvenserna kan gå åt två håll. Antingen inser man att terrorismen är ett politiskt problem som kräver politiska lösningar, eller så får man kasta ut spionnätet väldigt brett eftersom en tonåring med radikala ideer kan vara framtidens terrorist. Isåfall börjar perspektivet bli orwellianskt så det förslår.

Hans Sandberg

korrespondent New York

redaktionen@realtid.se