Stor boll

Fotbollen är stor. Enormt stor. Löjligt stor, till och med. Visste du att det finns bortåt 250.000 licensierade fotbollsspelare i Sverige? Licensierad blir man när man fyller moppe. Femton år alltså. Fast hur är det med moppen? Är det fortfarande femton? Jaja, strunt samma. Betänk sedan att under dessa 250.000 ”vuxna” boll-lirarefullständigt myllrar det av ungar som kutar omkring överallt.

Ja, fotbollen är stor och den blir bara större. Nu kan den hågade konsumenten se alla allsvenska matcher en hel säsong. Inte i år förvisso, Lagrell och de andra storfräsarna var lite sena med avtalet, men nu finns matcherna i teven ända fram till 2010. Och på något outgrundligt vis blir efterfrågan bara större och större. När svensk television började sända några matcher för ett antal år sen så ojade sig svenska klubbledare. ”Det kommer dra folk bort från arenorna”, var det vanligaste argumentet. Och alla fick de sedan stå i skamvrån med dumstruten fastnaglad på skallen medan folk strömmade till matcherna.

Allsvenskan är en succé helt enkelt! Spelet fotboll är en succé. Men varför? Visst, jag hajar att landslagets framgångar dragit med sig vår nationella serie men ärligt talat: Allsvenskan är sämre idag än vad den var för 10 eller 20 år sedan. Alla stjärnor flyttar till proffsklubbarna ute i Europa och de lite sämre tar med sig benskydden och vattenflaskan till Norge eller Danmark. Där skatterna är lite mindre omfattande, för att uttrycka sig försiktigt. Kvar finns det visserligen många bra spelare och en hel del hemvändare med kvalitet men inte nog för att motivera intresset. Så varför?

Svaret lyder naturligtvis passion. Människorna på läktaren. Fansen. Supportrarna är motorn i hela den jättemaskin som svensk fotboll förvandlats till. För även om vi varje vecka kan se Ronaldinho och Thierry Henry i rutan så vill vi ändå se de lokala pojkarna sparka boll. För att de representerar oss. För att de ger oss en möjlighet att vinna eller förlora.

Alltså är inte Zlatan Ibrahimovic viktigast i boll-Sverige. Eller Henrik Larsson. Eller Svennis. Utan varje människa som går på matcherna eller ser sitt lag på teve eller läser om sina spelare i morgontidningen. Den personen är viktigast i svensk fotboll.

Det stora intresset är alltså något som fotbollspamparna måste lära sig att vårda. Och spelarna måste lära sig att det är fansen som i slutändan betalar deras i många fall rätt furstliga lön. Klubbledarna måste haja att pappan som tar sina två barn på match och upptäcker att han måste betala en halv tusing inte har råd att komma tillbaka så värst många gånger. Glöm inte bort hur det såg ut i slutet av åttiotalet när knappt en jävel brydde sig om vad som hände på planen. När derbymatcherna på Råsunda sågs av några tusental åskådare. Supportern är lagets själ. Utan honom eller henne kan vi lika gärna ställa undan dojorna och sticka och bada istället.

Niclas Kindvall