Skolkrisen inte friskolornas fel

Fallet i PISA sammanfaller över tid ungefär med friskolereformen och det fria skolvalet. Sverige har genomfört ett av världens mest långtgående privatiseringsprogram, bokstavligt talat inspirerat av Milton Friedman. Kort därefter kollapsar skolresultaten. Det är inte långsökt att misstänka att friskolereformen var orsaken.

Men en närmare granskning visar att den slutsatsen inte håller. Friskolor är vanligare på gymnasienivå än i grundskolan, men PISA mäter åttondeklassare. Endast 14 procent av åttondeklassarna gick i friskolor år 2012. Övriga 86 procent som testades i PISA var elever i kommunala skolor.

Enligt OECD sjönk skolresultaten lika mycket eller lite mer i kommunala skolor som friskolor: ”In Sweden, there is no statistically significant performance difference between students in private and public schools after accounting for students’ socio-economic status. Between 2003 and 2012, results in public schools deteriorated by 33 points, while results in private schools declined a non-significant 25 points.”

Friskolekritiker har aldrig lyckats presentera en plausibel mekanism genom vilket friskolor kunnat krascha skolresultaten bland de 86 procent av eleverna som går i kommunalskolor. Friskolor kostar i genomsnitt 4 procent mindre per elev än kommunala skolor, så förklaringen kan inte vara att friskolor har dränerat de kommunala på resurser.

Lägg där till att en tredjedel av Sveriges kommuner fortfarande inte har någon friskola. Socialdemokratiska fästen i Norrland har exempelvis varit mindre entusiastiska att öppna friskolor. Om Sveriges skolkris förklaras av friskolor borde vi observerat att kommuner utan friskolor klarat sig bra. I själva verket tyder studier på att skolresultat om någonting försämrades marginellt mer i kommuner utan friskolor.

En annan hypotes är att det inte är friskolorna i sig som orsakat problemen, utan det fria skolvalet. Fritt skolval gäller även mellan kommunala skolor och ökar risken för socioekonomisk segregation. Skolverket och OECD visar också att segregationen har ökat något i Sverige de senaste åren. När vissa skolor dräneras på duktiga elever med studiemotiverad hemmiljö uppstår risken att de övriga elevernas resultat försämras.

Men denna förklaring är heller inte konsistent med datan. Om orsaken till Sveriges fall i PISA är att elever med högavlönade föräldrar segregerar sig i elitskolor borde vi observera att skolresultatet inte sjunker bland dessa grupper. Intressant nog har skolresultaten i Sverige kollapsat även bland elever från välutbildad och högavlönad hemmiljö.

OECD skriver: ”Student performance in Sweden declined over the past decade among socio-economically disadvantaged and advantaged students alike.“

Ingen vet exakt vad Sveriges försämrade skolresultat beror på. Skolan har genomgått flera stora förändringar under en längre tid, vilket gör det metodologiskt svårt att isolera orsakssamband. Exempel på förändringar inkluderar fritt skolval, kommunalisering och lägre krav vid lärarantagning.

Jag tror personligen att den främsta förklaringen till försämrade skolresultat är en annan förändring, nämligen revolutionen i pedagogiska metoder. I början av 1990-talet präglades skolan fortfarande av traditionell undervisning. Idag har Rousseauiansk pedagogik tagit över. Dessa ”progressiva” eller ”individcentrerade” pedagogiska teorier genomsyrar numera skolbyråkratin, akademin, lärarutbildningen och läroplanen.

Upprepning och memorering ses som förlegade reliker. Barn ska i stället lära sig googla efter information. Att bygga upp baskunskaper med så kallad ”korvstoppning” är något som ses ned på. Progressiv pedagogik präglas av föreställningen att fokus på baskunskap står i någon sorts motsatsställning till kritiskt tänkande och kreativitet. Lärarledda lektioner har minskat i betydelse till förmån för researchuppgifter och grupparbeten. Det finns likaledes en skepticism mot läxor och betyg.

Ansvaret att lära sig har samtidigt flyttats från de vuxna till barnen själva. En central idé är att intern motivation snarare än externa strukturer och incitament bör vara barnens drivkraft i skolarbetet. Läroplanen kräver således att lärare ska ”utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning”.

Det kanske enskilt största problemet är reducerad studietakt. Enligt det internationella testet TIMMS la svenska elever i genomsnitt 2,1 timme på matteläxor per vecka år 1982. Idag har siffran sjunkit till 1,1 timme per vecka. När barn från början anpassar sig till en låg studietakt är det svårt att öka den senare. Det är därför ingen egentlig paradox att svenska elever har allt lägre objektiv studiebörda men samtidigt säger sig vara mer stressade.

Över skolåren blir den ackumulerade effekten av färre undervisningstimmar betydande. OECD skriver: ”A 15-year-old student in Sweden in a typical study programme receives 741 hours of intended instruction time per year, compared with 942 hours on average across OECD countries.”

I spåren av detta är det inte konstigt att PISA visar på sjunkande disciplin (och självdisciplin), lägre uthållighet och ökat antal försenade ankomster bland svenska elever.

Detta innebär samtidigt inte att friskolereformen genomfördes väl. Det fanns ett ideologiskt motstånd bland borgerligheten mot stringenta regler och kontroller. Välfärdstjänster är dock en form av offentlig upphandling, inte en fri marknad lämpad för laissez faire. Precis som kapitalistiska företag måste det offentliga reglera sina underleverantörer. Riktiga kapitalister ställer stringenta krav på sina underleverantörer för att de vet att det annars finns risk att kvaliteten brister. Avsaknad av en väldesignad incitamentsstruktur har skapat problem som betygsinflation och skolor som abrupt lagt ned. Detta handlar dock i slutändan om hanterbara problem som inte realistiskt kan ha förklarat världens största fall i skolresultat.

Problemet är att den ideologiskt laddade diskussionen om friskolor och vinst har avlett uppmärksamheten från undervisningens innehåll. Den svenska skolan var bland de bästa i västvärlden runt 1990. Idag är vi bland de sämsta. Onödiga och radikala experiment gällande organisation och metoder slog sönder en välfungerande institution. Kanske är det dags att överge misslyckade pedagogiska modeflugor och återgå till tidstestade undervisningsmetoder?