Skattekriget där alla förlorar

Ågerup, grundare av och tidigare storägare i Q-Med, upptaxeras med omkring 200 miljoner kronor, merparten som inkomst av tjänst. Det sker efter en mycket träffsäker skatterevision där Skatteverket utnyttjat den fulla styrkan i sin moderna vapenarsenal.

Eller vad sägs om:

• Handräckningshjälp från Bahamas och Brittiska Jungfruöarna som gett kopior på trustavtal så långt tillbaka som 2002 och dessutom stadgar, årsräkenskaper samt förteckningar över utbetalningar till Bengt Ågerups privata konton i Europa.

• Kontouppgifter och transaktioner från banker i Sverige och utlandet som bland annat visar hur 182 miljoner kronor lånas ut till familjen Ågerup privat från ett av bolagen i strukturen.

• Bevissäkring med hjälp av svensk kronofogde som gett kopior av e-postmeddelanden med bilagor samt ett stort antal pappersdokument som bland annat utvisar Ågerups kompletta rese- och mötesbokningar samt veckoplaneringar för 2008 till 2013.

• Uppgifter om användning av svensk mobiltelefon från Telenor som lämnat ut lagrad trafikdata för november 2012 till december 2013 (Skatteverket hade gärna velat ha mer men operatören hade inte äldre uppgifter).

Allt detta och mer därtill har därefter korskörts för att skapa en detaljerad bild över Bengt Ågerups vistelse i och utanför Sverige samt hur pengarna har flödat. Skatteverkets slutsats är att Ågerup har Sverige som centrum för sina levnadsintressen och att han dessutom vistats över hälften av tiden i landet varje granskat år trots att folkbokföringen angivit adresser i Frankrike eller Schweiz. Därmed ska svensk beskattning utgå på inkomster av tjänst och kapital.

Det privata lånet klassas som ett så kallat "förbjudet lån" som utlöser full beskattning som vore det inkomst av tjänst i Sverige.

Man anser också att Bahamas-trusten Fikon Settlement med underliggande tillgångar fortfarande kontrolleras av Bengt Ågerup med maka. Detta utifrån en analys av avtalen bakom truststrukturen. En första upptaxering görs av kapitalvinster för 2008 men av allt att döma borde ytterligare upptaxeringar kunna göras för följande år.

Ska granskningen då ses som en framgång som säkrar tillgångar till den svenska skattebasen och som avslöjat en toppdirektör i näringslivet som en skattefuskare?

Utifrån tonläget i den nu rådande skattedebatten är svaret entydigt ja. Men utifrån ett lite mer nyanserat och eftertänksamt perspektiv så framstår det snarast som att vi har hamnat i ett upptrappat krig utan vinnare.

Jag har tidigare kommenterat den ytliga skattedebatten i Sverige som inte minst av mainstream-media (Hej, Sveriges Radio!) underblåsts av "avslöjanden" om skatteplanering via EU-länder, nu senast höstens Luxleaks.

Men att vi har en galoperande skattekonkurrens mellan länder och att även Sverige öppnat många dörrar på vid gavel är känt sedan lång tid, men det är givetvis svårt att hitta en politiker i ansvarsställning som vill erkänna detta. Bättre då att verka handlingskraftig och kräva akuta åtgärder i media.

En del av dessa åtgärder innebär att Skatteverket som exempel kan få tillgång till mycket integritetskänslig information från en rad olika källor för att jaga skattepengar, däribland trafikdata från telekom- och internetoperatörer. När lagringen (som förra året dessutom klassades som olaglig av EU-domstolen) infördes handlade det som bekant om att bekämpa grov organiserad brottslighet och terrorism.

Bengt Ågerup får nu finna sig i att bli synad in på bara kroppen av svenska staten. Sett i ljuset av att ett skattekrig pågår är detta ett offer som vi måste acceptera. Eller?

Skatteverkets omprövningsbeslut är ur en annan vinkel en berättelse om en av vår tids mest framgångsrika entreprenörer som efter en lång karriär kan summera intäkterna till omkring 4 miljarder kronor, den största delen från Galdermas uppköp av Q-Med 2011.

Att Bengt Ågerup med familj levt gott under lång tid är ingen hemlighet men det handlar inte bara som ett liv i sus och dus.

För berättelsen slutar inte där. Bengt Ågerup sätter snabbt upp en ny investeringsstruktur med svenska Nexttobe som nav där omkring 1 miljard kronor plöjs ner i svenska uppstartsbolag, merparten inom life science-sektorn.

Familjen startar också en välgörenhetsorganisation i Schweiz (det var uppenbarligen hit som det där lånet på 182 miljoner kronor gick) samt ger stora donationer/investeringar till ett svenskt fotbollslag och travverksamhet. Skatteverket tolkar detta enbart som drivet av Ågerups egna intressen men det är en förenklad bild.

Den skatteplaneringen som skett är inget att hymla om, den har gjorts mycket medvetet från åren innan börsnoteringen av Q-Med 1999 till försäljningen 2011. Bara dagar före försäljningen läggs exempelvis nya bolag till ägarträdet och 2012 görs en utredning av rådgivare i Holland och Sverige när det gäller just frågan om skattehemvisten.

Men den betydligt intressantare bild som framträder bakom rubrikerna om skattefusk är alltså att vi har en miljardär som vill investera i Sverige men som av någon anledning längs vägen valde att flytta ägandet ut från landet och som numera jagas av svenska staten.

En direkt konsekvens är att Bengt Ågerup avslutat alla operativa uppdrag samt styrelseengagemang i svenska bolag för att klippa de skatterättsliga banden. En milt sagt erfaren bolagsledare måste alltså verka helt utanför de formella ramarna trots stora investeringar i landet.

Det är en absurd situation och ur min synvinkel finns här få vinnare, vare sig Skatteverket, Bengt Ågerup, nästa generation företagsbyggare eller vårt framtida skattefinansierade välfärdssamhälle.

Vad vi ser är en krock mellan en entreprenörs strävan efter kontroll (och egen vinning) och ett samhälle som sakta men säkert tagit till alla medel i ett upptrappat skattekrig.

Hur vi löser den konflikten på ett för samhället fruktsamt sätt är en avgörande fråga som vi borde prata mycket mer om, både inom landet och inom EU. Vi har nu en situation där möjligheterna att planera bort skatten är enorma både för företag och välbeställda privatpersoner samtidigt som politiker och skattemyndigheter i olika länder skjuter allt skarpare på de "fuskare" som har oturen att åka dit.

Det känns helt enkelt inte som ett upplägg som är hållbart i längden.