Skamlös EU-propaganda

Bland de elva skarpa hjärnorna återfanns välkända namn som Umberto Eco, Bernard-Henri Lévy, Julia Kristeva och Salman Rushdie. Även svenskan Gabi Gleichman fanns med bland ”Les Lumières”.

De elva tar verkligen i från tårna för att för att försvara det byråkratiska och centralistiska EU-projektet. Det slog mig direkt att detta knappat kan vara något om dessa edsvurna allvetare plötsligt kommit på helt på egen hand. Det var uppenbart att det hela var ett beställningsverk från EU-kommissionen, det vill säga José Manuel Barroso. Ett fult försök att dra bort uppmärksamheten från EU:s alltmer uppenbara problem och en tilltagande skepticism angående integrationsambitionerna.

De intellektuella hävdar bland att ”Europa som idé, dröm och projekt går mot in död.” Vidare att ”Europa glider in i en ström av stigande populism, chauvinism och andra typer av hatideologier som är utmejslade för att förtrycka och marginalisera.”

Författarna, som tydligen gått en snabbkurs i effektiva valutaunioner, hävdar att ”en gemensam valuta kräver en gemensam politik med samordnade offentliga budgetar, standardiserade redovisningar och gemensamma placeringsregler. En politisk union är nödvändig då i annat fall Euron endast kommer att överleva i ett par decennier innan den kollapsar till följd av kriser och krig”.

Valet står således mellan ”en politisk union och barbari”.

”Bortom den olycksbådande horisonten” väntar således Ragnarök med misär, osäker arbetsmarknad och en ”tsunami av uppror och fattigdom”. Acceptera EU-kommissionens vision eller dö!

Man måste fråga sig hur domedagsprofetiorna samfällt hamnade i dessa författares och filosofers pennor? Det är väl ganska uppenbart att EU-kommissionen nu skamlöst försöker mobilisera Europas intellektuella vänster för sin sak; ytterligare byråkrati och centralisering samt ett skärmande från medborgerligt inflytande. Socialism i en något ny tappning och i storskalig omfattning.

Ovanstående inlägg av ”de skarpaste hjärnorna” visar på två förhållanden; dels att EU-projektet alltmer ideologiserats och att den valda linjen är socialism i lite nya kläder, dels att EU i allt högre utsträckning styrs av dess exekutiva arm, det vill säga komissionen. Makten i alla stora och komplexa organisationer, det må vara företagskoncerner eller institutioner, hamnar till slut hos de exekutiva, de välbetalda toppbyråkraterna.

Samtidigt som detta sker talas fagra ord om medborgarinflytande, tranparens, subsidiaritetsprinciper och annan goja.

Mitt i tillståndet av förhöjt blodtryck såg jag Johan Hakelius krönika i Aftonbladet. De elva europeiska superhjärnornas uppseendeväckande artikel hade inte undgått Hakelius Argusögon och hans bemötande är lysande. Inte minst hans konstaterande att ”skönandars rädsla är magnifik medan de dödligas rädsla endast har med fördomar att göra”.

Samtidigt som skönandarna släpptes loss i Aftenposten skrev EU-kommissionens representant i Sverige, Pierre Schellekens, en artikel som skulle visa på de stora fördelarna med en finansiell transaktionsskatt inom EU. Sverige har tackat nej till denna nådegåva vilket inte är så konstigt då våra erfarenheter från en sådan ”Tobinskatt” är mycket dystra.

Schellekens har tillägnat sig EU-byråkratins försåtliga argumentationsteknik som innehåller likheter med ordverktygslådan om använts av dikaturer i alla tider. Man beskriver sakförhållanden på ett diametralt motsatt vis och kryddar det hela med vackra ord.

Den tänkta skatten innebär, enligt Schellekens, en frivillig fördjupning av samarbetet inom EU och är ett steg mot ökad ekonomisk och politisk integration med stärkt konkurrenskraft som resultat! Inte med ett ord förklaras hur en ökad beskattning på finansiella tjänster skulle förbättra konkurrenskraften.

Samtidigt indikeras att medlemsländernas avgifter skulle kunna sänkas om skatten genomfördes. Är det någon om tror att EU skulle föreslå sänkta avgifter då man redan nu anser att dess budget är för stram? Om man verkligen ville sänka avgifterna kanske det vore mer välfunnet att dra ned på det absurda jordbruksstödet som slukar en stor del av EU: budget eller skärpa sina administrativa rutiner vilkas brister i dag kostar 5-6 procent av budgeten i form av felaktiga utbetalningar och med sannolika inslag av korruption, bedrägerier etc.

Till raden av oklara argument lägger Schellekens att ”skatten ligger i tiden”! Inte heller det särskilt övertygande. Nej, allt detta kan avfärdas som rappakalja och desperation angående ett projekt om håller på att gå helt överstyr och som knappast kan räddas av vare sig förment sakliga argument eller vänsterintellektuellas besvärjelser.