Skallism – en hårresande krönika om manligt avfall

Läkaren, reslig som Danny Devito eller Lilla Fridolf och med frisyr à la biljardboll, blängde irriterat på mig. Anande jag en underton av skadeglädje? Håravfall var trivialt och långt ifrån livshotande. Jag upptog hans tid med ett oväsentligt kosmetiskt problem som det dessutom inte fanns något botemedel för.

Vilket han ju själv var ett skinande bevis för.

Men i min lika osäkra som självcentrade sjuttonåriga värld var det för tidiga håravfallet en fullkomlig katastrof. Det här var sjuttital och fönvinden blåste stark på den tiden. Frisyrförebilder var Barry Gibb i Bee Gees, David Bowie eller Barry Manilow vars täta, fjäderlätta frisyrer låg perfekt, fulländade av varmblåst hår som likt eleganta fågelvingar täckte öronen. Så skulle man se ut om det så tog timmar av fönfluffande för att komma dit.

Att bli skallig i det fåfänga fönandets tid var minst sagt en hårresande utsikt.

Filmen Hair, baserad på musikalen, med den hårfagre Treat Williams i huvudrollen befäste det faktum att Simson hade rätt: styrkan satt i håret. Klippoteket hade öppnat på Riddargatan i Stockholm och var själva epicentrum för flygigt fluffiga fågelvingsfrisyrer. Jag var kund hos Sonja och blev bjuden på mingelparty, livrädd att mitt begynnade håravfall skulle upptäckas och man skulle slänga ut mig. Men än skulle det ta ett tag innan flinten blev faktum. Och jag gjorde allt för att dra ut på processen.

Jag provade mirakelkurer, nya shampon, massage och oljor men utan resultat. Jag gick till andra läkare än Biljardbollen men svaren var de samma, om än mindre brutalt framförda: jag höll på att tappa håret. Och jag borde acceptera det. Men säg det till en yngling i övre tonåren.

Jag bytte frisör, till en obskyr herrfrisering på Söder med ett klientel av äldre herrar. Inte en fönad fågelvinge i sikte. Det här var så långt man kunde komma från Klippotekets discosoundtrack och smådansade frisörer. Min nya frisör var från Turkiet och saxade med raska klipp.

”Men va råligt, dy håller på att bli flintskallig!! (stort leende), och ändå, dy är bara unga killen!!” (ännu större leende). Klipp. Klipp.

Som ni förstår så kom jag aldrig tillbaka. Några år senare flyttade jag till New York. Tyvärr flyttade håravfallet med. Men det var nya tider. Jag klippte mig hos två japaner på Lower East Side. Här fanns alla typer av frisyrer, det var åttiotal, NY och mångfald. Jag smälte in, hittade andra utrycksformer än måsvingar på sidan av huvudet. Och kanske började jag acceptera så smått. Men än hade jag inte gett upp.

I New York Magazine läste jag om Minoxidil (som senare kom att heta Regaine). Det var seriöst och man kunde ingå i en första testgrupp som utfördes av New York University Hospital. Jag hängde på. Och viss förbättring skedde! Tappet upphörde! NYUH dokumenterade. Men skillnaden var hårfin och snart uteblev effekten.

Tillbaka till Sverige. Tidigt nittiotal och samtidigt som jag på allvar insåg att jag förlorat kampen mot avfallet så kom ett nytt hårmode till min slutliga räddning: Den Rakade Skallen.

På den tiden var vi inte många och tyvärr var de flesta främlingsfientliga skins. Men Robban Aschberg och några nya förebilder ersatte en gång för alla Gibb, Bowie och Manilow.

Det är lätt att tro att man är ensam i sin fåfänga. Särskilt i unga år. På den tiden var jag helt övertygad om att mitt hårproblem var en medicinsk unicitet. Att jag var den enda i hela världen som börjat tappa håret redan som sjuttonåring. Men nyligen träffade jag en kollega som tappade allt hår vid sexton års ålder.

Kala klubben har många medlemmar och det påstås att alla renrakade minns sin sista falnande frisyr, den som föregick det slutliga steget: att avlägsna de fjuniga resterna av ett fluffigt förflutet. Att blottlägga skulten är i det läget en befrielse! Glöm ”Kamma Noll” och alla ”Robin Hood-frisyrer” (ta från de rika och ge till de fattiga).

Så till slut får jag ju ge den lille burduse fetknoppen till läkare rätt:

Skallig blev jag!

Och inte bara jag, den nya tidens manliga skinnskallar finns i alla åldrar, inom alla yrken, i alla former. Skulten lyser lika klart i finansbranschens finrum, på PR-byrån som på bygget och i skogen. Kanske har vi blivit för många, för vanliga? För mycket norm?

Någon sa att hårkransen á la Morfar är på väg tillbaka.

Men vem vill ha hår? Egentligen.