Så avslöjades af Donner

Det var tre kvinnliga medarbetare på Röda Korset som först fattade misstankar om Johan af Donners bedrägeri mot insamlingsorganisationen.

Bakom ryggen på sina chefer, Bengt Westerberg och Christer Zettergren, startade de anställda flera egna utredningar som senare ledde fram till att Johan af Donner avslöjades och polisanmäldes våren 2009.

Det visade sig att af Donner under tio års tid hade stulit 8 miljoner kronor från Röda Korset och sin tidigare arbetsgivare, Cancerfonden.

Johan af Donner har dömts av såväl tingsrätt som hovrätt dömts till fem års fängelse. Han har överklagat domen till Högsta Domstolen och är en fri man i avvaktan på att HD ska ta upp fallet.

Bernt Hermele rapporterade om Röda Korset-skandalen under sin tid som reporter på Realtid.se. Han har nu skrivit en bok om händelserna: Guldsot – berättelsen om Röda-Korset-bedragaren Johan af Donner.

Boken ges ut den 29 augusti på Leopard förlag.

Läs ett utdrag ur Guldsot här:

Petra Lindskog var vice kommunikationschef och af Donners närmaste medarbetare. Hon hade haft honom som chef i fyra år, innan hon första gången hade reagerat på hans agerande. Det var sommaren 2008 och af Donner hade bokat en extra annonsbilaga i Svenska Dagbladet, det rörde sig om en broschyr som berättade om ett av Röda Korsets projekt i Afrika. Det var Tryckmedia som haft hand om tryckningen.

Lindskog reagerade därför att broschyren var gammal, den hade två år på nacken. Dessutom gällde det en kampanj som Röda Korset redan avslutat och därför inte hade någon anledning att samla in pengar till.

”Jag tyckte det var lite dåligt omdöme, men jag såg inte direkt något kriminellt i det”, säger Petra Lindskog i ett polisförhör.

Flera personer, bland annat af Donners sekreterare Sirkka Gustafsson, hade också tyckt det var märkligt med den där Afrikabroschyren.

I själva verket var Sirkka Gustafsson den första på Röda Korset som fattat misstankar mot af Donner. Det hade startat 2007, när det dykt upp flera underliga fakturor från Tryckmedia. Projektledarna var på semester och därför blev det Gustafssons jobb att bringa klarhet i röran av okända och oförklarliga räkningar.

När Gustafsson på sitt finskt kärva vis flera gånger frågat af Donner ”vad i helvete är det här för faktura”, hade han backat och skyllt på att någon semestervikarie på Tryckmedia hade gjort fel. Fakturan skulle inte betalas.

Men Gustafssons misstankar mot hennes egen chef och Tryckmedia hade väckts och skulle växa när mönstret upprepades.

I vanliga fall när det kom en faktura till Röda Korset var rutinen den att ansvarig projektledare skulle godkänna och kontera fakturan, det vill säga tala om vilket projekt som skulle belastas, innan den gick vidare till Johan af Donner för attest. Han skickade sedan fakturan vidare till ekonomiavdelningen för utbetalning. Men allt oftare ställde sig projektledarna frågande till fakturorna som kom från Tryckmedia.

Tryckmedia var inget egentligt tryckeri, utan en så kallad trycksaksmäklare som handlade upp tryckeritjänster till lägsta tänkbara pris och för det tog bolaget ut en provision på 15-20 procent.

Men projektledarna på Röda Korset fick allt oftare bolla Tryckmedias fakturor mellan sig eftersom ingen kände igen projekten. I slutändan hamnade de hos Sirkka Gustafsson som, under tilltagande obehag, fick sköta konteringen. Till slut sa hon ifrån till Petra Lindskog, hon ville inte längre ta hand om fakturorna från Tryckmedia.

Under hösten 2008 fick Lindskog också höra från en av sina kollegor, Maria Leskinen, att hon tyckte att Tryckmedias fakturor ”låg högt”, de var dyrare än konkurrenternas.

Leskinen hade jobbat i närmare tio år på Röda Korset med att handla upp just tryckeritjänster. Hon kunde branschen och ville sköta upphandlingarna själv och använde sig därför inte av Tryckmedias tjänster och hon tyckte som sagt att de var dyra, vilket hon också flera gånger påpekade för Johan af Donner. Trots det framhärdade han i att Leskinen alltid skulle ta in offerter från Tryckmedia.

Vid ett tillfälle, i början av november 2008, hade af Donner i vanlig ordning forsat fram i korridoren, när han stött ihop med Leskinen. Han uppmanade henne åter att ta in en offert från Tryckmedia och hastade snabbt vidare.

Leskinen blev irriterad och tänkte i sitt stilla sinne att chefen var korkad, men tänkte ändå göra som hon blivit tillsagd.

När af Donner försvunnit kom Sirkka Gustafsson fram till Leskinen. Sekreteraren hade avlyssnat deras samtal och nu ville hon varna Leskinen för att anlita Ulf Olsen och hans företag, Tryckmedia. Allt stod inte rätt till mellan Olsen och af Donner, menade hon.

Sirkka Gustafsson var, på sekreterares vis, den på Röda Korset som hade bäst koll på Johan af Donner. Hon bokade in alla hans möten, fick reda upp alla gånger han hade dubbelbokat sig och folk förgäves fick sitta och vänta på att han skulle dyka upp.

Hon täckte upp för af Donner, hittade på ursäkter. Dels för att han var hennes chef, dels för att hon gillade honom som person.

af Donner klarade inte ens av att sätta på datorn själv, han slarvade bort lösenord, han visste inte vilka knappar han skulle trycka på, vilka sladdar han skulle koppla in eller hur han skulle öppna datorns olika program. Allt det här fick Sirkka Gustafsson sköta om.

När han skulle attestera medarbetarnas fakturor i ett särskilt program fick Gustafsson ta hand om även det. Hon hade dessutom fullständig insyn i Johan af Donners privatliv eftersom hon fick svara på alla hans mejl, det gjorde han inte själv. Hon bokade familjens privata semesterresor till Alperna och Thailand.

af Donner betalade inte heller sina privata räkningar själv. Även det skötte Gustafsson om, via af Donners internetbank. Hon kunde då snabbt konstatera att af Donners lön långt ifrån räckte till att täcka familjens höga levnadsomkostnader.

– Jag kan ju räkna, konstaterar hon torrt under ett av våra telefonsamtal.

Sirkka Gustafsson lät sig inte imponeras av chefens adliga namn och fina manér eller hans ambitioner att försöka umgås ”bland hermelinerna”. Hon drog sig inte för att köra med honom när hon tyckte att det behövdes. Hon brukade säga till arbetskamraterna att chefen behövde ”styras upp av starka kvinnor”. Förutom af Donners fru, räknade sig Gustafsson uppenbarligen själv till dessa.

Gustafsson kunde ta kommandot och bete sig närmast respektlöst mot sin chef. Då gick hon fram som en bulldozer och kunde ryta åt af Donner: ”Är du man eller mus?!”

”Jag är en toppmus”, brukade han avväpnande svara.

När Sirkka Gustafsson, i början av november 2008, hade varnat Maria Leskinen för att anlita Tryckmedia och Ulf Olsen, vägrade Leskinen först tro att det var sant. Själva tanken att af Donner, som var insamlingschef, skulle göra något sådant, nej, det slog hon instinktivt ifrån sig. Men efter en vecka stötte Sirkka Gustafsson på en gång till och den här gången berättade hon mer om sina misstankar, om hur hon trodde att bedrägeriet var upplagt, själva faktureringsprocessen och om utbetalningar till fruns inredningsfirma.

Eftersom Gustafsson allt oftare tvingades ta hand om fakturorna från Tryckmedia och dessutom skötte om af Donners privata räkningar hade hon listat ut hur bedrägeriet gick till: först skickade Tryckmedia en falsk faktura till Röda Korset. När af Donner godkänt fakturan betalades pengarna ut till Tryckmedia. I samma veva skickade Tryckmedia pengar till af Donners privata konto, pengar som skulle vara betalning till fruns inredningsfirma.

”Det var väl själva fan!” tänkte Maria Leskinen och hon beslöt sig för att undersöka saken närmare. Även om hon nu var mera benägen att tro att allt inte stod rätt till, ville och hoppades hon hitta en godtagbar förklaring, i första hand för Röda Korsets men också för Johan af Donners skull.

* * *

Till slut hade också Sirkka Gustafsson, Johan af Donners sekreterare och den första som genomskådat hans bedrägerier, fått nog. I mars 2010 sa hon efter mer än tio år upp sig från Röda Korset. Det var inte så mycket af Donners bedrägerier som fick henne att lämna Röda Korset, som hur ledningen hanterat den efterföljande krisen.

– Jag tyckte Christer och Bengt var fega. Jag måste kunna titta uppåt, eller åtminstone i ögonhöjd, på mina chefer för att kunna respektera dem. Nu såg jag bara ner på dem.

Gustafsson hade reagerat på ledningens amatörmässiga han¬tering av krisen internt och i medierna. Zettergren hade mest varit upptagen med att tycka synd om sig själv som hade utsatts för af Donners bedrägeri.

– Allt utvecklades segt och fel, säger Sirkka Gustafsson.

Gustafsson tyckte att ledningen borde avgå, men när de inte gjorde det valde hon själv att lämna Röda Korset, ”världens finaste organisation”.

Copyright 2010: Bernt Hermele

Utdraget publicerat med tillstånd från författaren och Leopard förlag.