Reinfeldt och Tolgfors lika som bär

Men när politiker ställs inför prövningar av den egna vandeln är det ofta en annan regelbok som gäller.

Visst händer det att högt uppsatta politiker får avgå. Försvarsminister Sten Tolgfors avgick väl för att agera splitterbombskydd åt Fredrik Reinfeldt när mörkningarna kring vapenfabriks- och krigsmaterielaffären med Saudiarabien briserade.

Att söka sexuell tröst hos en prostituerad är särskilt belastande då det strider mot såväl lag som bigott sexualmoral och feministiska tankegångar. Den politiska kontaktskräcken med dylika ämnen drabbade ju den moderate arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin.

Men när den borgerliga regeringen med Carl Bildt i spetsen i början av 90-talet mot bättre vetande envist höll fast vid en uppenbart övervärderad krona, vilket sedermera kostade Sverige många hundra miljarder, ja då utkrävdes inget ansvar. Det finns inga eller svårupptäckta proportioner.

För de flesta toppolitiker gäller ofta devisen ”never explain, never excuse”! För att undgå ämnet eller den konkreta frågan har våra ombud utvecklat ett väl kalibrerat instrument som är ganska pinsamt; nämligen att upprepa ett inövat svar som en slags besvärjelse som helt eller delvis saknar koppling till den fråga som ställts.

Detta har vi nyligen sett flera exempel på, bland annat från försvarsministerdummyn Karin Enström (M) och den luttrade partisekreteraren Carin Jämtin (S).

En ”vanlig hederlig person” skulle aldrig få för sig att bete sig på det sättet, att upprepa ett mantra utan någon direkt koppling till det frågan gäller. Men våra toppolitiker är i många fall inte några ”vanliga hederliga personer” utan tyvärr snarare känslolösa robotar med redskapslådan fylld med floskler och inövade nonsenssvar.

I förra veckan satt vår statsminister i konstitutionsutskottet för att utfrågas om Saudi-affären. Liksom andra riksdagsutskott är konstitutionsutskottet ”parlamentariskt” sammansatt. Tanken är dock att partipolitiska synpunkter skall läggas åt sidan vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort.

I detta förhör var det ganska uppenbart att den moderate utskottsledamoten Andreas Norlén ansträngde sig att förmedla en så positiv bild som möjligt av statsministerns slingrande svar för att inte säga direkta lögner. Lika uppenbart var att ”vänsterpartiernas” representanter var mer aggressiva och ifrågasättande. Man talade om ”kollektiv glömska”, ”selektivt minne”, ”samordnade svar” och liknande.

Utan att vara förhörsexpert eller särskilt väl insatt i ärendet, en krigsmaterialrelaterad affär med det odemokratiska och fundamentalistiska Saudiarabien, framgick det ganska klart att sanningen kring denna affär inte lagts i dagen i KU-förhören. Det framgår också med all önskvärd tydlighet att de förhörda pratat sig samman om svaren på förutsedda frågor.

Statsministern hävdade att han eller regeringen
varken har ”initierat, sanktionerat eller accepterat bildandet av SSTI”, alltså upplägget med ett privatägt bulvanbolag som via FOI:s (Totalförsvarets Forskningsinstitut) försorg ”frontade” Saudiprojektet och där syftet naturligtvis var att dra projektet undan allmän beskådan.

Anmärkningsvärt är att förre försvarsministern Tolgfors använde exakt samma formulering i sitt KU-förhör!

Att två inblandade och förhörda personer skulle ”dra” exakt samma svar och därtill, för säkerhets skull, inkludera en präktig tautologi (”accepterat” och ”sanktionerat”) bär ju inte sanningens prägel. Någon jurist i regeringskansliet har naturligtvis föreslagit den nämnda formuleringen för att försöka ”täppa till alla hål” i försvarsmuren. Vare sig Reinfeldt eller Tolgfors har väl någon juridisk skolning och skulle därför aldrig själva kommit på en sådan formulering som ändock blev så pinsamt ”fel”.

Hur kommer det sig att vi kan ha förtroende för dessa personer? Om vi i det privata näringslivet stöter på den här typen av beteende skulle de flesta av oss direkt tappa tilltron till den person som agerade på det här sliriga eller rent lögnaktiga viset. Är det rimligt att vi skall ställa lägre krav på våra toppolitiker än på gemene man?

Möjligen kan man hävda att det är ett inbyggt ”systemfel”, det vill säga den politiker som är som en ”vanlig hederlig människa” snabbt mals sönder av framför allt medias kvarnar. Om detta stämmer är det ju dubbelt allvarligt för tilltron till demokratin och vårt politiska system. Ty det innebär att man inte kan bli toppolitiker om man inte utvecklar en god förmåga att slingra sig och ljuga.

Reinfeldts och Tolgfors agerande i denna Saudihärva påminner om de välkända tre aporna som sitter på rad och där en apa håller för ögonen, en annan öronen och en tredje munnen: ”Vi har ingenting sett, hört eller sagt”!