Per Lindvall: Analysen åkte ut med badvattnet

Alla regleringar har ett pris och frågan man alltid måste ställa sig är om priset är lägre än de missförhållanden som de var tänkta att åtgärda. EU:s senaste direktiv för finansmarknaderna, Mifid 2, har nu varit i kraft i ett år och hör sannolikt till de som har en av de mer tveksamma kostnads-/intäktsprofilerna.

För en tydlig effekt av direktivet är att det kraftigt har förstärkt en redan stark trend där allt färre vill betala för analys av finansiella produkter, aktier, obligationer och allt däremellan. Vad det kan få för samlad effekt är naturligtvis svårt att bedöma, men en tydlig påverkan har varit att genomlysningen av aktiemarknadens mindre och medelstora bolag har blivit väsentligt sämre. En konsekvens av det är att kapitalförsörjningen för sådana bolag blir tuffare och priset på kapital högre.

Tanken bakom Mifid 2 (Markets in financial instruments directive), var väl inte helt igenom feltänkt. Genom detta direktiv skulle man lösa upp den traditionella hopbuntningen av analys och mäkleri i samma tjänst som betalats via courtaget. Analystjänsterna skulle istället betalas separat. Dels kan det ses som ett led i att minska de intressekonflikter som kan uppstå om eller när vissa förvaltare och mäklarfirmor blivit för tajta, dels, och framför allt, att slutkunderna, fondandelsägarna, ska veta vad de betalar för när de anlitar sina fondförvaltare. Genom Mifid 2 skulle också konkurrensneutralitet skapas mellan de som har haft mäkleri och de som har varit renodlade analyshus, liksom även mellan stora och mindre aktörer.

Visst, man kan anse att en del av den analys som många banker och mäklarfirmor tillhandahållit till stor del har bestått av skräp och där guldkornen har varit få. Och istället för att processa fram ett par gram guld ur ett ton av gråbergsrapporter, så kan man gå direkt på dessa guldkornsanalytiker. Mifid 2 har bara varit ett led i processen att förädla en bransch som ändå varit på väg ut bakdörren. Courtagen har ju ändå varit under stark prispress och de tidigare skyhöga förvaltningsavgifterna för de aktivt förvaltade fonderna har också pressats. De aktivt förvaltade fonderna sitter i den obekväma matematiska sitsen att de som kollektiv aldrig kan slå lågprisalternativet indexfonder och ETF:er.

Men guldbrytningsanalogin för analystjänsten kanske inte stämmer. En tydligare och bättre parallell är nog journalistik, vilka de flesta anser vara bra och helt nödvändigt för att ett demokratiskt samhälle ska fungera, men som (för) få är villiga att betala för. Där finns också en mängdfaktor för att så många hörn av samhället som möjligt ska kunna belysas, och även från flera håll. Den goda journalistiken, guldkornen, hämtar också sin näring från den ”biotop” som denna mängd skapar.

Mångfald av analys, även om mycket av det som skrivs är mediokert, är – hävdar jag ändå – förutsättningen för att skapa den ”biotop” som krävs för att kapitalmarknaden ska kunna fylla sin funktion. Att man klarar att allokera sparkapital effektivt och då ut till de medelstora och mindre företagen. Det är de senare som har störst behov av kapital för att kunna växa. Med de traditionella rollerna där mäkleri och analys bakats ihop har man fostrat ett kontinuerligt flöde av information och debatt mellan de olika aktörerna. För även den bäste förvaltaren och analytikern behöver en mängd input från omgivningen för att kunna fatta sina informerade beslut.

Och i likhet med journalistiken så testar man nya affärsmodeller för att kunna upprätthålla analysfunktionen. En av dessa är att de noterade bolagen betalar för ”uppdragsanalys”. Det är knappast den bästa av världar. Det går att jämställa med bloggaren eller ”influencern” som får betalt för att lyfta fram en produkt, trovärdigheten blir naturligtvis låg. Och om ”säljsides”-analysen tidigare hade en alltför tydlig positiv dragning, ”köp”, i sina analyser så är uppdragsanalysen än värre.

Tanken med Mifid 2 var att den skulle vara ett reningsbad för finansbranschen. Konsekvensen blev att analysen åkte ut med badvattnet.