Ologiskt kräva att bankerna finansierar indirekta samhällskostnader via riskskatt 

När en dumhet upprepats tillräckligt många gånger tenderar den att bli till en sanning för den som uttalar sig. Lite så kan minoritetsregeringens nya riskskatt som träffar stora kreditgivares utlåning beskrivas, och är en uppföljare till regeringsförslaget om en särskild bankskatt från 2019. Då skulle bankerna av någon oförklarlig anledning finansiera försvarsmaktens behov. Den här gången är eventuella skatteintäkter inte öronmärkta för något speciellt. Den nya riskavgiften som storbankerna och eventuellt andra kreditgivare skall tvingas betala för sin utlåning är tänkt att kompensera för ”väsentliga indirekta kostnader för samhället” som kan uppstå vid en finansiell kris. 

Dessa indirekta kostnader är synonymt med samhällskostnader som inte är direkt relaterat till statens kostnader för stöd till bankerna. I samband med finanskrisen så betalade statskassan ut omkring 16 miljarder kronor i direkt stöd till bankerna. I efterhand kan man konstatera att svenska staten gick med överskott via värdeökningar på övertagna tillgångar med över 12 miljarder kronor, vilket också framgår i utredningen om riskskatten. 

Hela resonemanget lagstiftningsförslaget bygger på är bakvänt och felaktigt. Promemorian om riskskatt som nu skall ut på remiss grundar sin tes bland annat på finanskrisen 2008-2009. Visserligen var svenska storbanker delvis illa ute under krisen på grund av finansiella äventyr i Baltikum, men finanskrisens ursprung i giftig kreditgivning till bostäder i USA hade ingen som helst koppling till svenska bankers kreditgivning. 

Det verkar nästan som författarna till promemorian tror att svenska storbankers kreditgivning låg bakom finanskrisen. Tillgången till krediter är en mycket viktig del i alla samhällens utveckling, och naturligtvis är all kreditgivning mer eller mindre riskfylld; räntan är ju en kompensation för kreditgivarens risk. Bankerna är experter på krediter, och sköts inte kreditgivningen minutiöst kommer kreditförlusterna som ett brev på posten. Det betyder självklart att alla former av ekonomiska kriser oavsett ursprung får negativa efterverkningar på samhället och ekonomin. 

Alla företag, mer eller mindre, kan därför påverka samhället negativt vid en ekonomisk kris eller en ny finansiell härdsmälta. Volvo, till exempel, påverkade under finanskrisens härjningar “väsentliga indirekta kostnader för samhället” bland annat genom att många anställda förlorade sina arbeten. Skall även AB Volvo betala en riskskatt  för att kompensera samhället för detta?  

Volvo, till exempel, påverkade under finanskrisens härjningar “väsentliga indirekta kostnader för samhället” bland annat genom att många anställda förlorade sina arbeten. Skall även AB Volvo betala en riskskatt  för att kompensera samhället för detta?  

En extra beskattning av en specifik sektor riskerar både i teorin och sannolikt även i praktiken att leda till ett högre risktagande i kreditgivningen för att kompensera för kostnadsökningen i sektorn. Tvärtemot syftet med riskskatten alltså. Alternativt kan förstås kreditinstituten vältra över extrakostnaderna på låntagarna eller att blodbadet bland bankanställda blir ännu blodigare. 

”En extra beskattning av en specifik sektor riskerar både i teorin och sannolikt även i praktiken att leda till ett högre risktagande i kreditgivningen för att kompensera för kostnadsökningen i sektorn. Tvärtemot syftet med riskskatten alltså.”

Viktigt för förståelsen av lagförslaget är också att finanskrisen gett upphov till en tsunami av regleringar av finanssektorn på EU-nivå. Bankerna, men i princip alla hörn av finansbranschen har träffats av nya regleringar, varit i fokus för regelivern. All ny lagstiftning handlar om att begränsa finansmarknadens möjligheter att skapa en ny “svart svan” i likhet med bolånekrisen i USA som slog ett förödande slag mot den globala ekonomin. Ett slag som världen fortfarande försöker resa sig från via ett gigantiskt penningpolitiskt experiment som pågått i över ett decennium. 

Vän av ordning frågar sig om regeringen anser att alla nya regleringar kring banker och finanssektorn som införts på 2010-talet inte gör att Sverige minimerar risken för en ny finanskris? Eller tycker regeringen att Finansinspektionen, Fi, som ansvarar för den finansiella stabiliteten i nationen gör ett undermåligt arbete för att minimera förlustriskerna i kreditgivningen genom sin granskande och övervakande roll? 

Svenska banker är för övrigt bättre kapitaliserade än flertalet europeiska banker, vilket självklart är av godo om en ny finanskris visar sig eller om coronaviruspandemin återigen tar stryptag på svensk ekonomi. Samtidigt är lönsamheten på eget kapital undermålig i det svenska banksystemet, om än bättre än snittet för europeiska banker. Det finns alltså ingen “överlönsamhet” som en del politiker tycks tro. Snarare befinner sig de svenska storbankerna i en strukturell kris, vilket inte minst Handelsbankens neddragningar i kontorsnätet visar tydligt. Sannolikt kommer det fler strukturförändringar. Pressen är hård och växande mot de flesta affärer bankerna sysslar med. Förhoppningsvis blir kritiken mot lagförslaget i remissrundan massiv, vilket kanske kan förhindra att lagstiftningen blir verklighet. Förslaget är ren populism riktad mot en samhällsviktig sektor som sedan länge har betydande problem med förtroendet som bottnar i diverse penningtvättsskandaler på senare år; det finns få förkämpar för bankindustrin, men dom som finns borde nu ta till orda för att sänka detta ogenomtänkta och ologiska förslag.