Säg det i toner…eh, nej förresten…
Niclas Kindvall:
Mest läst i kategorin
Häromdagen satt jag och bläddrade igenom mina gamla LP-skivor och singlar. Ett oslagbart knep att ta till när samtidströttheten klämmer som en designertoppluva om hjässan. Det är något visst med analog musik och förpackningen den bor i. Det är svårare att krama en cd-skiva, typ.
Nästan längst till höger i vinylraden, mellan Neil Young och John Holm-boxen (boxar alltid längst ut!), står en egen liten kategori som liksom trotsar både beskrivning och naturlagar (och den goda smaken): Sportlåtarna…
Samlingens kronjuvel är givetvis framlidne förbundskaptenen Georg ”Åby” Eriksson med succéplattan ”Georg Åby Eriksson dribblar på pianot”. Min favoritlåt är ”Svenne Stål” med textraderna:
Kanske möter vi ett lag,
som har massor med tur,
just den dagen,
Då har vi Svenne Stål,
alla grabbars idol,
och då vinner vi,
med 3-4 mål
Poesi signerad Tommy Engstrand om jag minns rätt. Bara en sån sak! Ett måste i varje svenskt hem! Liksom Spoken Word skivan med NHL-bröderna Phil och Tony Esposito. Helt underbar med dubbel A-sida ”I´m Phil, He´s Tony” respektive ”I´m Tony, He´s Phil”. Komplett med fold-out omslag föreställande grabbarna med varsin hockeyklubba i vardagsrummet, enorma polisonger och jätteleenden mot fotografen. Brunmurrig heltäckningsmatta.
Sjuttiotalsmode in absurdum hittar jag också på konvolutet till ”Fussball ist unser leben” med västtyska VM-laget 1974. På framsidan hänger hela truppen lite lojt på varann; samtliga i sanslösa ljusblå mocka-overaller med krage och utsvängda brallor. Naturligtvis stoltserar allihop med världsrekordpolisonger ända ner på halsen.
Precis som många popstjärnor gärna hade varit fotbollsspelare istället för att stå på scen (jag kan inte låta bli att undra varför, som rockstar får man ju dricka öl på jobbet?) är det många idrottsmän och idrottskvinnor som greppat mikrofonen.
Det går ju liksom inte att glömma videon med Borg och Brolin, en helikopter och ett par dussin storbystade blondiner.
Eller låtarna av Mats Wilander, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, George Scott eller Peter Ijeh. Eller Carl Lewis eller det lilla fräkniga tennisgeniet John McEnroe.
Jag vill bara ställa mig upp och skrika: ”Skomakare, bliv vid din läst!”
Fast å andra sidan hade världen varit mycket tråkigare utan exempelvis backhoppningens enfant terrible, cocktailentusiasten Matti Nykänen, rappandes på finska.
Den store favoriten (även till omfånget) är nog ändå kulstötaren Jimmy Nordin och hans julskiva. Ni minns väl Jimmy? Som åkte till OS långt i förväg och som gick upp varje natt klockan fyra och spelade flipper för att tidsmässigt förbereda sig för kvalet. Sen stötte han ungefär enochenhalv meter och åkte hem igen.
Jag nynnar ”Tomten har fyra renar” och undrar om det är en förbannelse eller en ynnest att få just den låten i huvudet varje gång det snöar. Och nu snöar det.
Niclas Kindvall