Nä Anita, jag har slutat skämmas

Kvinnan upplyste mig om att hon på 80-talet jobbat på Enators informationsavdelning, hon hade varit min uppdragsgivare när jag skrivit texter i Enators årsredovisning och att vi i tjänsten också varit på ishockey tillsammans. Allt detta fortsatte vara väl förborgat i mitt grumliga minne.

När hon berättade att hon hette Anita tändes ett svagt ljus i minnets vindlingar.

När hon ändå var i farten upplyste hon mig också om att vi sedan sex års tid är grannar och att vi ibland nickar till varann i trappen. Även denna information var som ny för mig.

Under vårt samtal hann Anita tre gånger uppmana mig att skämmas. ”Du borde skämmas, Bernt” sa hon med en lätt triumferande ton. Även denna information tog jag emot med samma fåraktiga leende som de tidigare nämnda upplysningarna.

Men när jag nu så att säga sovit på saken inser jag att jag aldrig bad om ursäkt för dessa mina rätt så omfattande minnesluckor.

Alltså Anita, vill jag be dig om ursäkt.

Men Anita, däremot hoppar jag över det där med att skämmas. När man som jag fyllt 55 så tror jag man ska försöka acceptera den man är med alla sina uppenbara brister och försöka avstå ifrån att skämmas i tid och otid.