Marika Ehrenkrona:

Om vi börjar med Kate Moss, så har det varit stort ståhej kring bilderna när Kate missbrukar kokain. Därför har nu Stefan Persson ryckt in och stoppat H&M:s kampanj där Kate Moss gör reklam för höstmodet.

Tanken är förstås god. H&M tar avstånd från droger och vill inte kopplas ihop med en kokainstinn avmagrad fotomodell. Därför bryter man kontraktet och förutsätts få politiska korrekt-poäng av allmänheten.

Men är det egentligen så övertänkt? Agerandet har ett drag av ögontjänande över sig. Jag menar, visste inte H&Ms byrå att modellvärlden flödar av droger, att den här modellen är tillsammans med en narkotikamissbrukare och att andra tecken tidigare har indikerat kokainmissbruk? Det verkar som om Stefan Persson drar i nödbromsen först sedan det blev offentligt, alltså på grund av bilden på kokainmissbrukande Kate, inte på grund av verkligheten (som ju väldigt många känt till sedan länge).

Ok, det som har hänt har hänt, H&M får frossa och flyr för att inte förlora pc-poäng. Men om nu syftet är att uppträda som en ansvartagande och klok aktör inom sociala frågor, vore det väl bättre att tänka ett steg till. H&M skulle kunna säga så här: ”Om vi bryter kontraktet med Kate – vilket vi i och för sig kan göra – så räddar vi vår egen image, men vi offrar modellen, som troligen kommer att hamna i än svårare drogmissbruk på grund av att hon nu är världs-stigmatiserad som oönskad, patetisk knarkare. Därför har vi beslutat att fortsätta kampanjen, men har samtidigt kommit överens med Kate om att hon inleder ett längre behandlingsprogram för att bli fri från droger och komma på banan igen. Hela vår ersättning för kampanjen ska gå till detta program.”

Ja, jag säger inte att det är bättre eller finare, bara ett annat sätt att tänka – som inte är helt oävet.

Ulf Lundell tycks gå ner sig alltmer i fitt-träsket. Jag håller inte med om allt som dessa kvinnliga kåsörer skriver, men Lundells reaktioner är färgade av lite väl starka och för omgivningen obegripliga känslor. Det drabbar mer honom själv än de kvinnor som han försöker skjuta ner. I stället för att vara fitt-fixerad vid kvinnors skrivande, borde han fundera på vad det är inom honom som triggar slikt fitt-förtal. Det osar om gamla gubben Lundell!

Löständer – hur ska jag få in det nu då? Ok, jag erkänner att jag har en dragning till det burleska i löständers öden och äventyr. Som när jag jobbade på servicehem och en vikare tvättade alla löständer i en balja och vi hade fullt sjå att pröva ut vilka gommar som passade de tandlösa gummorna.

När jag i förra krönikan efterlyste roliga korta film-filer, så fick jag en från PO i Helsingborg. Den smäller högst, i dubbel bemärkelse. Filmsekvensen föreställer ett fallskärmshopp med en senior deltagare, som skriker av förtjusning. Till en början verkar allt gå bra, men så plötsligt händer det: luftdraget tar tag i seniorens löständer som flyger iväg.

Så tänk på det nästa gång du hoppar. Bit ihop! J

Marika Ehrenkrona

[email protected]