Korruptionsjägaren på Jersey

John – dissidenten från Jersey

Vart går alla dessa pengar? John upptäckte att de förskingrade medlen från kooperativen i Malaysia ofta var placerade i hans eget land, England. Närmare bestämt i Londons City, ”det största skatteparadiset i världen”

De stora tänkarnas skuggor vilar över den plats i London där John Christensen brukar stämma träff. På en liten lugn och prydlig gata precis bakom Covent Garden reser sig en enorm vit byggnad med pelargångar: the Royal Society of Arts. Personligheter som Karl Marx, Adam Smith och Isaac Newton, men också Charles Dickens, har varit medlemmar i den här sekulära institutionen, som sedan 1754 främjar intelligensen och kreativiteten i mänsklighetens tjänst.

Och bland de levande kan nämnas Al Gore, Stephen Hawking och Joseph Stiglitz. John Christensen blev själv medlem för några år sedan.

Det är tydligt att platsen inspirerar honom. Han insisterar på att visa den stora konferenssalen där så många storheter har hållit sina tal, högst upp ovanför en monumental trappa. Vilken plats kunde vara bättre lämpad för ett samtal om en historisk händelse? Den ekonomiska krisen som har destabiliserat börser och banker är »ett utmärkt tillfälle att väcka folks samveten «, understryker den här mannen i femtioårsåldern med stora ljusa ögon. Ögon som lyser av upphetsning så snart vår tids utmaningar kommer på tal.

Naturligtvis låter han sig inte luras när de mäktiga på vår jord gör avbön och de politiska ledarna plötsligt står enade och ger löften och med en enda röst talar om den finansiella kapitalismens vanstyre. Men numera känner John tillförsikt. Han ler och nickar med övertygelse medan han spanar utåt, det börjar dra ihop sig till storm. Vinden har vänt. Och han är övertygad om att även de ängsligaste, även de mest betänksamma politiker snart kommer att bli tvungna att agera.

»Men inte förrän de ser våra stridsvagnar i sina trädgårdar, först då«, medger han med detta högst suggestiva engelska talesätt.

»Vi är inte som ni fransmän«, förtydligar John direkt, »vi britter, vi vet mycket väl att man aldrig ska förvänta sig något av makten utan att det alltid är från gräsrötterna, från medborgarnas mobilisering, som de verkliga förändringarna kommer i den här världen.«

I dag märker John att motståndet äntligen är här. Avståndstagandet ökar och skulle kunna förvandlas till en vind av vrede »när konkurser och uppsägningar blir allt vanligare«, förutspår han. På så sätt understryker han det skamlösa beteendet hos alla dem som har ansträngt sig för att gömma undan sina rikedomar och undfly skatter och därmed undvikit att bidra till allas behov.

Krisen hösten 2008 slet upp en reva i den fatalistiska konsensus som länge hade fått oss att tro att var och en i själva verket mer eller mindre hade förtjänat sin lott, eftersom det inte finns något bättre system än de ekonomiska lagarna för att reglera samhället.

»Men nu har man plötsligt upptäckt att vissa bankdirektörer beter sig som riktiga maffiatyper!«, utbrister John. Och att de döljer sin skadliga verksamhet i enklaver där man kan gå fri från lagar, tricksa med räkenskaperna och gömma undan kolossala förmögenheter, nämligen skatteparadisen.

John Christensens tankar har länge varit helt upptagna av dessa offshoreekonomier. Han kommer själv från en sådan, uppväxt som han är på ön Jersey, där den engelska och den franska kulturen möts. Han arbetade mitt i systemet under de elva långa år han var ekonomisk rådgivare åt Jerseys regering.

Han förstod mycket snabbt och alldeles för tidigt hur allt hängde ihop. Långt innan frågan blev huvudnyhet i medierna. »Skatteparadis? Öh, vet inte riktigt… Men varför är du så intresserad av det…?« Det var vad han fick höra i åratal. Det tog lång tid till och med för honom själv att formulera vad det egentligen var som oroade honom. Han saknade ord, saknade pusselbitar. John har ofta känt sig mycket ensam:

»Under flera år var vi inte mer än ett tiotal personer i världen som intresserade oss för skatteparadisen, och vi trevade oss fram utan att förstå helhetsbilden.« Hans frågor framstod ofta som absurda för dem han talade med. Hur mycket pengar passerar genom de här offshoreenklaverna? Vilken inverkan har de på länderna i syd? Finns det möjligen inte en koppling mellan den bestående fattigdomen i tredje världen och dessa ekonomiska nischer som frodas i skymundan? Varför står fattigdomen emot allt?

I början av 1970-talet lämnade den unge John sin hemö Jersey för att arbeta på ett stort företag i London. I den brittiska huvudstaden mötte han nya människor och umgicks med folk från Oxfam, en av de största internationella icke-statliga hjälporganisationerna som är mycket aktiv i bekämpandet av fattigdomen i världen. Han erbjöds att vara med i en liten grupp inom organisationen där man undersökte den europeiska jordbrukspolitikens inverkan på de afrikanska länderna. John hade alltid varit intresserad av jordbruk.

På Jersey växte han upp på en bondgård i en stor familj med en dansk far, en mor med tyskt ursprung och sex syskon. När han var liten ville han förresten bli bonde. Men under 1970-talet var det inte läge att ifrågasätta det goda i jordbruksexporten till syd.

»För de flesta människor var det inte ens något man diskuterade. Vad skulle det tjäna till att studera effekten av Europas jordbrukspolitik?! Hur skulle den kunna skada Afrika? Det tog år innan man medgav att den massiva importen av kyckling eller ris till vrakpriser tog kål på den lokala produktionen«, påminner John.

Inom Oxfam uppskattade man den sjudande energin och klarsyntheten hos den unge mannen som inte tvekade att ifrågasätta självklarheter. Organisationen skickade honom till Indien för att studera mikrokrediter. Där upptäckte han den goda cirkeln med små åtgärder som åstadkommer stora förändringar:

»Receptet är enkelt: det funkar, helt enkelt för att alla har ett intresse av det. Om en enda medlem i gruppen försummar sin del blir det slutet för allas vinster. Det tolereras alltså inte. Det kollektiva trycket gör att alla är med i leken«, understryker han. Lärdomen gick in: framgång och utveckling är möjligt om reglerna är desamma för alla.

Vid det laget tänkte John att han äntligen hade hittat sin väg i livet – han skulle bli ekonom och specialisera sig på jordbrukspolitik i utvecklingsländer. Han bestämde sig för att börja studera igen. Men när han kom tillbaka till det prestigefyllda universitetet Reading höll världen redan på att förändras.

»Det här var 1979. Samma år som Thatcher började avreglera kapitalmarknaderna. Och även om jag älskade jordbruket, även om jag ännu inte helt hade gett upp drömmen om att en dag bli bonde, så anade jag redan då att man också noggrant måste följa upp de nya konsekvenserna av dessa enorma pengaflöden som numera var befriade från alla hinder«, säger han.

Med sin master på fickan stack John till Malaysia. Han hade ett uppdrag från den lokala regeringen att undersöka jordbrukskooperativens juridiska organisation. Ett bra sätt att lära sig mer om utvecklingsekonomi, tänkte han. Men mycket snabbt stötte han på en enorm skandal: politiker och lokala affärsmän spelade hasard med pengar som hade samlats in i tusentals små malaysiska kooperativs kassor.

Genom att utnyttja kryphål i lagen hade de kunnat omvandla dessa små strukturer till mycket konkurrenskraftiga investeringsfonder och placerade alla de insamlade pengarna på utländska marknader. Utan någon säkerhet, i rent spekulationssyfte. Och ingen sa något. John skulle själv inte ha märkt det om inte en ung tjänsteman en dag hade anförtrott sig åt honom.

Kollegan, som hade indiskt ursprung, straffades för att ha brutit tystnaden. Han blev av med sitt arbete i administrationen. Men John var inte lika sårbar för de lokala påtryckningarna. Han hörde sig för hos centralbankens vice ordförande. »Så snart jag nämnde förvaltningen av pengarna som samlats ihop av kooperativen såg jag i hans blick att han skulle ha velat se mig försvinna ur hans åsyn omedelbart, hundratals kilometer bort«, minns John, som då plötsligt förstod att alla var medskyldiga i detta dubiösa system.

Han beslutade att skriva en lång artikel i Business Times, den största dagstidningen med inriktning på ekonomi i regionen, och offentligt avslöja det här. Artikeln publicerades den 14 december 1985. Dagen före hade John Christensen, som tydligt insåg hur omfattande anklagelserna var, lämnat Malaysia för gott. Till följd av hans avslöjanden rasade 24 av 34 malaysiska kooperativ samman som korthus och det ledde till en omvälvning i landet.

Varför står fattigdomen emot allt? Delvis för att belopp som skulle ha gått till utveckling försvinner ut från de fattiga länderna. Och vart går dessa pengar? John upptäckte att de förskingrade medlen från kooperativen i Malaysia ofta var placerade i hans eget land, England.

Närmare bestämt i Londons City, »det största skatteparadiset i världen. En stad styrd av en stat inom staten: London Corporation. Det är en osannolikt stark politisk lobby. Ingen regering kan få den att böja sig«, inskärper han. Men pengarna från de malaysiska småbönderna hamnade också på Jersey, hans hemö. På hans barndoms marker som hade förändrats så mycket under den tid han varit borta.

Knappt hemma från Fjärran Östern reste han tillbaka till Jersey på besök, och där stötte han på några gamla klasskamrater, numera anställda i en snabbt expanderande sektor: banker och finanstjänster. Han ställde frågor, berättade om sin häpnadsväckande erfarenhet av hur malaysiska medel hade förskingrats och placerats i Jersey. Och möttes av totalt oförstående. »Jag kände till och med en riktig fientlighet: vem var jag att komma och ifrågasätta på det viset?« utropar John. Hans spontana nyfikenhet möttes bara av avvisande miner och kortfattade kommentarer. Vad händer med pengarna som kommer till ön? Hur stora belopp rör det sig om? No comment.

»Jag kom hem från semestern på Jersey lite omtumlad «, minns John, som kände att det fanns ett osynligt hot och plötsligt blev medveten om att det var »något ruttet i de här skatteparadisen«. Andra förpliktelser tog snart upp all hans tid. Väl tillbaka i London försjönk han åter i arbete och tog itu med att avsluta sin avhandling om det kooperativa systemet. Han ville få in ett kapitel om skatteparadisen. »Då märkte jag plötsligt att det inte fanns någon dokumentation i ämnet. Ingenting alls, ett svart hål. Ämnet var tabu, hemligt«, förklarar han.

Runt omkring honom var det likgiltighet och självbelåtenhet som dominerade. Detta var i mitten av 1980-talet. Pengar var något man skyltade med, tjänade och spenderade i överflöd. »De flesta människor tyckte verkligen att det var en lysande idé med de här ställena där man kunde betala mindre skatt!« minns John. Det var vid den tidpunkten »som skatten började ses som en kostnad«, noterar han.

»Inte som en omfördelning för allas bästa utan som en avgift som man borde minska, främst genom att använda skatteparadis.« Pressade av de ökade kraven från aktieinnehavarna införde de multinationella bolagen allt oftare strategier för »skatteoptimering «. Termen fick snart stort genomslag, men ingen verkade känna till omfattningen av systemet.

John fattade då ett beslut som skulle komma att förändra hans liv, det förstod han genast. Han skulle återvända till Jersey, ge upp de karriärmöjligheter som erbjöds i London och flytta tillbaka till ön som nu verkade så mystisk. För att studera systemet från insidan och förstå hur det fungerade. Det var ett beslut som fattades nästan högtidligt, efter moget övervägande. Men han tvekade något inför att ta steget. Reste iväg till Burkina Faso i tre månader, till en nära vän som gjorde allt för att få honom på andra tankar.

»I bästa fall kommer du att ha det tråkigt, i värsta fall kommer du att få leva i en fientlig omgivning som går stick i stäv med dina värderingar «, framhöll vännen. Men John kände att han inte hade något val: han måste gå den här vägen för att förstå hur de falska paradisen fungerade.

Men ett tränat öga kunde snabbt hitta namn på kända personer och stora företag… John blev förskräckt. »Det här systemet är fullständigt förödande. För varje euro som investeras i bistånd till länderna i syd försvinner 5 euro till offshoreekonomierna.«

I september 1986 var han alltså tillbaka på Jersey. Han togs emot med öppna armar. Hans meritförteckning var lockande för en banksektor i full expansion. Det kryllade inte direkt av så pass kvalificerade personer på den här ön som saknar universitet. Ändå fanns det plötsligt mycket pengar att tjäna och många tjänster att tillsätta! Johns enda problem var att välja. Han började sitt nya liv hos en redovisningsfirma under ett och ett halvt år och blev därefter ekonomisk rådgivare åt Jerseys regering.

Levnadsstandarden var hög. »Mycket bra lön«, understryker John, »och ett stort hus i stadens centrum «. Och så katamarantävlingar som snabbt gjorde honom till lokal kändis. Han skrev också filmkritik för BBC, vilket gav honom möjlighet att drömma sig bort ibland.

För paradiset visade snart sin mörka sida. Stora bilar, kläder och förstaklassresor till exotiska platser. Hedonismen som proklamerats av kolleger och vänner kunde inte dölja den beklämmande atmosfären. Det dracks mycket på Jersey, ofta lite för mycket. För att slippa undan en lätt leda, men också för att alla var »vagt medvetna om att de utförde ett arbete som inte var så snyggt, även om ingen pratade om det«. »Det har blivit ett samhälle med en mycket aggressiv kultur«, konstaterar John i dag.

Han kunde förstås inte låta bli att återigen börja ställa en massa frågor och sätta fingret på den ömma punkten. »Men jag skiter väl i Afrika!« avbröt hans överordnade en kväll när John över ett glas frågade honom om vilka konsekvenser kapitalflykten hade för de fattiga länderna. Reaktionen var häftig, men den förvånade honom inte längre. Vid det laget hade John redan förstått. Varför står fattigdomen emot allt?

För att det i offshoreekonomierna sitter små sluga typer som med bravur förklär pengarna som försvinner, hittar på en mängd olika knep för att ge dem en ny jungfrulighet så att de rikaste kan frigöra sig från sina skyldigheter och stjäla enorma summor. Reglerna är inte desamma för alla.

»Genom att associera skatten med en kostnad har de lyckats förvanska språket«, förklarar han. John förstod då att det fanns en annan verklighet bakom ordet »skatteoptimering«. De »optimerade« pengarna undgår statskassan. Och för att man ska klara av utgifterna faller bördan på dem som inte har medel att hålla på med bedrägeri: medelklassen, de fattiga, de vanliga medborgarna, som får bidra med en tyngre börda för att fylla ut underskotten och få sjukhus, skolor, polis och all annan samhällsservice att fungera.

Resultat: medan de rika blir allt rikare blir de fattiga allt fattigare, och skatten, som är alltför tung att bära, blir snabbt impopulär. Alltmedan skatteflykten förblir osynlig. Om man inte arbetar i banksektorn i Jersey, vill säga.

Beloppen som strömmade förbi gav snabbt svindel. De flesta av de ärenden John skulle behandla gällde försök till skattebedrägeri. »Det skapades fiktiva bolag. Räkenskaper förvaltades under falska namn. Man handskades med tusentals, miljardtals pund om dagen«, minns han. Naturligtvis var systemet mycket diskret, och John fick vinna sina chefers förtroende innan han fick tillgång till ett femtontal stora kunder. Utan att någonsin se helheten i ärendena, för arbetet var noggrant uppdelat i små portioner.

Men ett tränat öga kunde snabbt hitta namn på kända personer och stora företag… John blev förskräckt. »Det här systemet är fullständigt förödande. För varje euro som investeras i bistånd till länderna i syd försvinner 5 euro till offshoreekonomierna. Vad tjänar då utvecklingsbiståndet till? Hur kan de fattiga länderna klara sig ur det? Och tredje världen är inte det enda område som drabbas. Utvecklingen i alla samhällen blir amputerad«, förtydligar han.

Skatteparadisen har förökats
som små bibliska bröd. De var färre än ett tjugotal för ännu ett kvartssekel sedan, men nu finns det fler än ett sextiotal jorden över. Men paradisen som skapats på detta sätt är artificiella. De rikedomar de ackumulerar tillhör inte dem utan medför den kortsiktiga, flyktiga och sterila vinstens makt.

»På finansspråk är detta vad man kallar just ’Jerseysjukan’: banker som har tillskansat sig en stat och beslutar om allt på plats och slukar allt. På Jersey är det bankerna som har kommit att diktera reglerna för den lokala makten«, understryker John.

Som ekonomisk rådgivare åt Jerseys regering försökte John tydligt motsätta sig denna självmordslogik. När en ny bank ansökte om att få inrätta sig på Jersey försökte han övertyga sina överordnade om att ifall det godkändes skulle det bara förstärka banksektorns redan skandalösa dominans i öns ekonomi. Men man lyssnade knappt på honom utan bad honom i stället att göra allt för att gynna tillväxten av denna allätande sektor.

Bankerna lade beslag på den största delen av arbetskraften. Det förstörde för turismen som inte längre lyckades rekrytera folk och led av de kraftigt ökande fastighetspriserna. »På Jersey är byggpriserna tre gånger högre än i Saint-Malo som ligger på andra sidan kanalen. Allt är dyrt på Jersey«, påminner John. Hans barndomsvärld har helt försvunnit: »Det fanns tvåtusen lantbruk på ön när jag var barn, i dag är det bara ett tjugotal«, säger han beklagande.

Jersey var ett förlorat paradis, besatt av penninglystnad och kortsiktighet. Efter ett sabbatsår i London var John tillbaka 1994 och kände att hans motståndskraft höll på att ge vika. Verkligheten var alltför deprimerande och det kändes som om hans kamp på ön inte hördes, att den var onödig.

Och han hade redan förstått det han ville förstå. Det enda som höll honom kvar på ön var hans franska fru som insisterade på att de skulle stanna. Deras första son föddes 1993. Hon ville gärna ha ett barn till.

Varför flytta när de hade höga löner och all bekvämlighet de kunde behöva? Den andra sonen föddes 1996. John gav sig till tåls ytterligare två år, sa sedan hastigt upp sig och drog med sig den lilla familjen till London. Ett nytt liv tog sin början. Han fick snabbt arbete som ekonom på ett konsultföretag som utvärderade miljöriskerna för företag i länderna i syd. Han var lycklig, äntligen kände han att han var till nytta.

Men en dag kom tre äldre män och knackade på hans dörr. John kände dem: de bodde ju på Jersey! De hade kommit för att träffa honom för att de visste hur mycket han var emot det som hände på ön, sa de. Flytten från Jersey och uttalandena i pressen hade skapat en legend kring honom. »De såg mig lite grann som en sorts de Gaulle i exil«, minns John och skrattar. Och mycket riktigt hade de tre ett uppdrag för »Jerseys mest berömde dissident«, som han en dag kallades i dagstidningen The Times:

De ville att John skulle hjälpa dem att »befria ön«, förklarade de. »Befria?« Ordet har en särskilt stark klang för invånarna på Jersey, »eftersom ön var ockuperad under kriget«, förtydligar John.

Också han hade märkt hur mycket Jerseys förvandling hade påverkat de äldre som hade sett sina levnadssätt försvinna, sett sina barn flytta från ön i brist på arbete och möjligheter att överleva där. »Det är en alldeles särskild känsla man har när man kommer från en ö. Att lämna sin lilla jordplätt är ett väldigt speciellt uppbrott, det är verkligen som ett sår«, påminner han.

John tog erbjudandet från sina tre besökare på största allvar. Det var de som 2002 gick in med pengar så att man kunde starta nätverket för skatterättvisa, Tax Justice Network. Organisationen slåss mot skatteflykt och skatteparadisens inflytande på världsekonomin. Den har i dag lokalavdelningar i ett sextiotal länder, över sexhundra forskare och journalister knutna till sig och John Christensen som mycket aktiv generalsekreterare.

Jersey har ännu inte »befriats«. Men John är verksam på alla fronter, organiserar mobiliseringskampanjer, konferenser och möten för att få folk att förstå allvaret i det som står på spel. »De flesta människor inser inte att hälften av handelstransaktionerna på jorden går genom skatteparadisen som därmed fångar upp en enormt stor del av den globala ekonomin«, understryker han. År 2005 uppskattade Tax Justice Network att de rikedomar som ackumulerats i offshoreekonomierna uppgick till 10.000 miljarder dollar.

10.000 miljarder? På den nivån handlar det om så enorma belopp att det är omöjligt att verkligen göra sig en uppfattning om hur mycket det är. Men organisationen räknade även ut att de svindlande summor som gömts undan berövade staterna 255 miljarder dollar per år i skatteintäkter. Vad man skulle kunna förverkliga om dessa otroliga summor hade betalats in till statskassorna kan visas rent konkret. John påminner till exempel om att FN:s ambitiösa program »bara« skulle behöva frigöra 195 miljarder dollar för att sätta stopp för fattigdomen i världen.

Men det är länderna i tredje världen som är de främsta offren för skatteflykten. »De pengar som förskingras i de här länderna visar på den oheliga alliansen mellan eliten i syd och de värsta av systemen i nord. För det är just i offshoreekonomierna som denna pakt förverkligas. Och det är där pengarna från brottsligheten landar och smutsiga pengar återanvänds«, understryker John.

Det är ibland svårt att få budskapet att gå fram. Särskilt när vissa skatteparadis spelar på symboler för att blanda bort korten. John minns en svart kvinnlig advokat som representerade Bahamas i FN:s domstol och som klandrade »de vita frivilligorganisationerna« för att de låg i krig med skatteparadisen, varav många ligger i just Karibien. Att bli beskylld för att vara »imperialist« och »nykolonialist« när man kräver stopp för kapitalflykten och banksekretessen, det är rätt magstarkt!

Men John finner ibland en viss skadeglädje i att demaskera dessa falska tredjevärldenhjältar. Som Bono, till exempel. John hade stämt möte med honom på Royal Society of Arts. »Ja, det var här, på denna ärevördiga institution, som jag träffade mister Bonos advokater «, minns han med ett skälmskt leende.

Alla känner till gruppen U2:s kände sångares engagemang för avskrivning av tredje världens skulder. Tack vare den mediala kampen har stjärnan blivit en ikon för kampen mot fattigdomen i världen. Men vad som är mindre bekant är att Bono inte tvekade att föra över sin egen förmögenhet till Amsterdam för att slippa betala skatt i Irland.

Hans fosterland hade uppmuntrat U2:s framgångar genom att befria dem från skatt i åratal. Men när myndigheterna i Dublin meddelade att de hade för avsikt att ta ut ett minimum av gruppens behållning, bytte Bono och hans medmusiker, som nu är miljonärer, bums skatteadress.

»Det är ett enormt hyckleri att utropa sig till härold för avskaffandet av tredje världens skulder samtidigt som man vägrar att bidra till sitt eget lands behov! Snacka om dåligt exempel! När länderna i syd har mer behov av skatteintäkter än av välgörenhet! « utropar John upprört.

Han hade erbjudit Bono att göra avbön genom att gå med i nätverket, »men han kom aldrig till mötet. Han skickade bara sina juridiska ombud som antecknade utan att säga ett knyst.«

Johns organisation försummade inte att gå ut offentligt med sångarens undanflykter och avslöja hans dubbelmoral. Var det därför stjärnan aldrig dök upp på utvecklingstoppmötet i Doha som annonserat? John är fräck nog att tro det, med den kampglada optimism som ger honom en sådan tillförsikt i strider. Framför allt sedan maskerna började falla.

I juni 2008 när UBS, Schweiz största bank, avslöjades av den amerikanska skattemyndigheten som en simpel äppeltjuv slöt John och hans nätverk upp och anklagade öppet banken för »konspiration mot det amerikanska folket« och krävde att rätten skulle vara så hård som möjligt mot de gigantiska bedrägerier som banken hade gynnat.

»Våra offentliga uttalanden vållade en våg av panik i Schweiz, finansministern var så stressad av våra påtryckningar att han fick en hjärtattack!« påminner sig John, inte utan att dölja en viss glädje. »UBS-skandalen blottlade maffiametoderna. Den schweiziska banken hade uppmuntrat de rikaste amerikanska skattebetalarna att begå bedrägeri. Med dokument som ofta var kodade och sedan gick direkt till dokumentförstöraren. Det hände till och med att kunder kom med diamanter gömda i tandkräm!« utropar han.

Det totala belopp som UBS amerikanska kunder gömde i banken uppskattas till 15,8 miljarder euro (nästan 20 miljarder dollar). Mycket snabbt blev affären en allvarlig fråga i USA, där man utövade påtryckningar på ubs för att de skulle avslöja namnen på de omkring nittontusen kunder det rörde sig om. Den 19 juni 2008 förklarade sig en tidigare chef för den schweiziska banken skyldig till medhjälp till skattebedrägeri inför Floridas domstol.

En företrädare för UBS blev till och med tvungen att framföra en ursäkt till den amerikanska senaten. Men president Obamas nya administration krävde mer än så. Efter hot om att totalt förbjuda UBS verksamhet i USA fick man i början av 2009 personuppgifter på 250 av bankens amerikanska kunder, som också de kommer att få betala böter på 780 miljoner dollar. Och Washington stannar inte vid detta. Nu kräver de information om 52.000 konton i den schweiziska banken. Det är en historisk seger för John och aktivisterna i nätverket för skatterättvisa.

Några månader tidigare avslöjades i Tyskland en annan skandal, där nära åttahundra skattebetalare under åratal hade svindlat skattemyndigheten genom att gömma sina förmögenheter i Liechtenstein. Affären blev offentlig tack vare en cd med uppgifter om fifflare som en tidigare bankanställd i Liechtenstein hade smugit undan och sålt för 5 miljoner euro till den tyska underrättelsetjänsten.

Rättsväsendet tog genast hand om ärendet. Sedan kunde man få se betydande personligheter som Klaus Zumwinkel, chef för Deutsche Post, plockas av polisen en tidig morgon i sin villa i Köln för att ha gömt undan över 1 miljon euro på ett stiftelsekonto i Liechtenstein. Redan dagen efter förhöret avgick han från alla sina befattningar.

Flera andra personer står ännu under hårdbevakning. Men listorna på cd:n innehåller också information om fifflare i Frankrike, Italien och Tjeckien – totalt ettusenfyrahundra skattskyldiga personer som uppges ha gömt undan sammanlagt nästan 4 miljarder euro.

»Med sådana här skandaler bryts det samhälleliga kontraktet. Vissa gömmer sina förmögenheter medan andra betalar i deras ställe. Men om man vill att saker och ting ska förändras måste ilskan mynna ut i en insikt och driva regeringarna att agera mot skatteparadisen «, säger John med eftertryck.

I hans eget land visade en undersökning som gjordes av dagstidningen The Guardian i början av 2009 att de flesta av de stora brittiska bolagen regelbundet använder sig av sofistikerade knep för att undvika skatt. År 2006 lyckades enligt uppgift 30 procent av dessa mycket stora företag bli undantagna och slippa betala skatt. Enligt den brittiska dagstidningen uppgick statskassans uteblivna inkomster till nästan 12 miljarder pund, vilket motsvarar vad det skulle kosta att »bygga 480 skolor och 300 sjukhus samt inrätta 1,3 miljoner nya dagisplatser«.

Befolkningen reagerade kraftigt på avslöjandena. Men John vet att det blir en lång kamp. I hans ögon kan kampen mot skatteparadisen liknas vid den som de första motståndarna mot slaveriet utkämpade på sin tid. »Det tog decennier innan man erkände att det var ett brott. Och abolitionisterna var tvungna att bemöta samma argument. Slaveriets avskaffande skulle skada arbetstillfällena i Liverpool, hette det på den tiden. Det låter otroligt, men redan då var Jersey och Guernsey anloppshamnar för båtarna som fraktade slavar.

Nu som då måste man övertyga den allmänna opinionen om att det inte är på det sättet man räddar jobben.

Tvärtom är det den dolda kapitalflykten till skatteparadisen som skadar sysselsättningen. Det är det man måste förstå«, understryker han.

Det har tagit John själv lång tid att inse vidden av katastrofen. Hans livsväg har lett honom till Malaysia och Jersey via Indien och London och har varit ett långt sökande efter kunskap innan dagens vind av vrede väcktes. Men nu blåser vinden och vi måste ta detta tillfälle att få slut på ett system som »har förvanskat själva essensen av kapitalismen«, påpekar han.

Plötsligt sveper han ut med armen mot salen: »Här, på Royal Society of Arts, kan man åkalla Marx. Han skulle genast ha förstått hur mycket den energi som läggs på skattebedrägerier i själva verket skadar entreprenörsandan och stärker de sterila, innovationslösa vinsterna som fördärvar ekonomin.« John Christensen är övertygad: »Nyliberalismen är död, världen är redo för nya idéer.«

John återvänder ofta till Jersey där hans mor och tre av hans bröder fortfarande lever. Han har inte gett upp tanken på att rädda sin barndomsö. När allt kommer omkring var det just för att han kom från det här lilla stycket land, i dag koloniserat av bankerna, som han gav sig in i striden mot skatteparadisen.

»Hela mitt liv kommer att ha varit den här kampen«, säger han. Sedan blir han plötsligt tankfull och tillägger: »Och det säger jag utan att beklaga mig, för jag har mött så många fantastiska människor på min väg! Det är verkligen en rik erfarenhet i en människas liv att slåss för något så viktigt.«

Copyright: Eva Joly, Maria Malagardis och SNS Förlag

Originalets titel: Des héros ordinaires

Översättning: Nadja Leijonhufvud