Klimatförändringarna måste tas på största allvar – tro inte annat

Min krönika om den svenska elmarknadens problem, där jag beskriver att den massiva vindkraftsutbyggnaden har gett många reaktioner.

Många har uttryckt ett stort gillande av mina resonemang andra har varit mera skeptiska. Det finns något paradoxalt, eller vid närmare eftertanke något helt väntat över dessa reaktioner. Det pratas mycket om framväxande klansamhällen i våra storstäders förorter. Det samma gäller, tyvärr inom många områden i dagens samhälle, inte minst inom hur man ser på energi och klimat.

I den första, gillande gruppen hittar man framför allt de som i allmänna ordalag beskrivs som ”klimatskeptiker”, eller mera korrekt, som någon av dem uttryckte det, ”skeptiska till koldioxidhypotesen”. I den andra gruppen hittar vi dem som gillar just vindkraft, som är koldioxidfri, har närmare noll i marginalkostnad och som numera är i praktiken subventionsfri och där hela utbyggnaden drivs av marknaden.

”Det finns helt enkelt inga ”gröna” kolatomer oavsett vad svensk skogsindustri säger.” 

Personligen är jag INTE ”skeptisk till koldioxidhypotesen”, tvärtom, som skogsägare upplever jag direkt hur ett alltmer nyckfullt klimat stressar skogen. Häromdagen kunde jag exempelvis hitta en liten grupp friska rodnande fjällskivlingar, som vanligtvis visar sig i augusti, och temperaturen nådde 15 grader. Inte helt vanligt i mitten av Dalarna, där älgjakten för tre veckor sedan brukar vara säsongsdebuten för den första snön.

Och även om man ska skilja på väder och klimat så anser jag att man på samhällsnivå måste ta klimatförändringarna på största allvar. Det är försiktighetsprincipen som måste gälla. Som samhälle sätter vi av stora resurser för att hantera risker med låg sannolikhet, men fatala konsekvenser, som krig där vi nu närmar oss 2 procent av BNP i årliga kostnader. Den potentiellt kommande klimatkrisen har i min, och många andras, hjärna större sannolikhet och bör därför mötas med större insatser. Och även om jag är skogsägare så ser jag i det sammanhanget ingen större nytta med att elda upp skogsprodukter i stället för fossila produkter.

Det finns helt enkelt inga ”gröna” kolatomer oavsett vad svensk skogsindustri säger. Så det är elektrifiering och vätgasproduktion och hushållning med knappa resurser (ekonomi) som gäller framöver. Men innan denna elektrifiering och vätgasproduktion når någon större skala så att det påverkar vårt samlade behov av el kommer det att gå minst tio år.

Hur man än vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att vi har det elsystem vi har och att detta elsystem har varit mycket robust och bra på att möta de behov som vi har, med vår geografiska position som ger kalla och ibland riktigt varma perioder och därmed varierande efterfrågan på el. Vi har en cyklikalitet i vår elförbrukning, dels över dygnet, dels över året. Vår energimix med baskraft i form av kärnkraft och variabel vattenkraft har matchat dessa variationer mycket bra. Kraftvärmen har också varit ett utmärkt komplement eftersom den producerar som mest el när såväl värme- som elbehovet är som störst.

Vindkraften har lite andra egenskaper. Dess produktion kan inte styras. Den producerar el när det blåser, lagomt. Vår reglerbara vattenkraft har hyfsat kunnat matcha detta fram till för något år sedan. Rent teoretiskt kan vattenkraften, med sin samlade effekt på 1 5000 MW klara att dra upp eller ner produktionen med runt 1 0000 MW, 5 000 MW är så kallade flödeskraftverk som inte kan regleras, samla vatten i sina dammar. 

I praktiken ligger dock vattenkaftens förmåga att reglera vindkraftens fluktuationer på knappt hälften, säg 5 000 MW. Så med en vindkraft i landet med en samlad effekt på 11 000 MW nu och enligt liggande planer 17 000 MW 2023. Så kan inte vattenkraften reglera detta.

”Många vindkraftshejare köper dock inte dessa resonemang, även om jag så här långt inte har fått något bra argument som övertygat mig om dess håligheter.”

Resultatet är att när det blåser, och nyttjandegraden i vindkraften ligger över 70 procent så kommer priserna på el att gå mot noll. Blåser det lite så går priserna åt andra hållet. Lönsamheten för de vindkraftsägare som säljer sin el på spotmarknaden går då också mot noll. Några kan säkert sälja elen till fast pris till prisokänsliga aktörer som Facebook, Google och Microsoft, som kan absorbera dessa förluster. Men detta gör inte systempåverkan mindre, tvärtom. Även dessa datacenter behöver el hela tiden.

Klimatförändringar ändrar inte detta, annat än om vi får mycket varmare perioder så kommer vi att behöva el för att kyla oss, men där passar solel mycket bra.

Många vindkraftshejare köper dock inte dessa resonemang, även om jag så här långt inte har fått något bra argument som övertygat mig om dess håligheter. De är ofta mycket arga på Svenska Kraftnät som inte har lyckats matcha vår överföringskapacitet med den numera ”marknadsdrivna” utbyggnaden av el. De anser att vi har en stor exportmarknad för vår gröna el.

I mitt huvud har jag lite svårt att förstå att man satsar så stort på vindkraft, det har investerats 200 miljarder i svenska vindkraftverk fram till nu, utan att ha denna exportmöjlighet är säkerställd. Det tar tid att bygga ut överföringskapacitet och med den begränsade livslängd som ett vindkraftverk har, 20-25 år, så verkar det huvudlöst att bygga något minst tio år för tidigt.

Samtidigt råder det också stor osäkerhet runt dessa exportmarknaders behov av och betalningsvilja för den el som vi vill trycka ut till våra grannländer när det blåser. Även de har sina etablerade energisystem att ta hänsyn till. Polen, Tjeckien och Österrike har exempelvis, så här långt, inte varit så glada när Tyskland har tryckt ut sitt vindelsöverskott.

Den svenska vindkraftutbyggnaden drivs nu av det institutionella kapitalet. Det är framför allt tyskt, men även statligt kinesiskt kapital som dominerar, men även de svenska institutionerna är med. I mitt huvud så har de hakat på den hype om råder runt så kallade ESG-investeringar och gruppen ”alternativa investeringar”, där dessa passar in. Bakgrunden till detta är inte minst att de samtidigt möter en verklighet där avkastningen på andra traditionella finansiella värdepapper är mycket låg. Här finns som jag ser det en parallell mellan ett svenskt elsystem som är mättat på vindel och en finansmarknad som är mättad på ”finansiellt sparande”.

Med förhoppningar om ytterligare reaktioner. Och var gäller kärnreaktioner så anser jag att vi måste köra våra kärnkraftsreaktorer så länge det är samhällsekonomiskt nyttiga, och inte drivas av exempelvis Vattenfalls avkastningskrav.