Kan Economist ha fel?

Economists chefredaktör John Micklethwait utlyste kampen mot de starka fackföreningarna som en av årets viktigaste frågor i tidningens årsnummer The World in 2011.

Specifikt är det fackets ställning inom den offentliga sektorn som Economist riktar sökarljuset mot. I senaste utgåvan av den ordinarie tidningen återkommer man till ämnet och toppar ettan med rubriken ”The battle ahead – Confronting the public-sector unions”.

Att Economist granskar fackföreningar och den offentliga sektorns utbredning är knappast förvånande. Inte heller att tidningen har en i grunden avog inställning till företeelserna.

Tyvärr överraskar redaktionen med ett batteri av överord och en inställning som liknar en treårings som inte får sin vilja igenom. Allt det som gör Economist till en så högt respekterad tidning kastas överbord i ivern att framställa fackförbunden som navet för världens ondska.

Tidningen skriver om en samhällsgrupp med överdådiga löner, feta anställningsförmåner och overkliga pensionsvillkor som enbart är fokuserad på att förmera den egna sektorns resurser. Desutom samlas inkompetenta anställda på hög eftersom anställningstryggheten är grundmurad.

På en i övrigt perfekt fungerande fri marknad hade argumenten måhända fungerat i en provocerande text. Men mot bakgrund av de senaste årens räntedoping, sänkta skatter och enorma stödpaket till banksektorn, och därmed efterföljande budgetunderskott, känns anslaget märkligt för en tidning som byggt mycket av sin framgång på att argumentera med blanka vapen.

Det gäller inte minst som vinsterna i det privata näringslivet, och särskilt banksektorn, åter tar fart.

Frågan om hur kostnadsproblemet i Västvärlden ska hanteras är en av de viktigaste i vår tid. Men precis som orsakerna är flera står inte lösningen att finna i enbart en del av samhället.

Att utgå från ett klassiskt höger-vänster-tänkande som Economist gör känns närmast förlegat. Korten har blivit allt för sammanblandade. Det finns exempel på fackförbund som visat sig mycket progressiva i spåret av krisen.

Det är oroväckande att en så tongivande tidning använder krigstermer och förespråkar en närmast kinesisk syn på fackföreningsrörelsen. En stor del av medborgarna i Väst ska närmast tacka för lägre löner, sämre anställningstrygghet, kortare semestrar, sämre och senare pensioner och begränsad strejkrätt.

Economists lösning innebär ett hårdare klimat och mer konfrontation i en tid när vårt fortsatta välstånd är beroende av samförstånd, gemensamma uppoffringar och inte minst en gemensam framtidsvision.

Är det helt enkelt så att Economist har fel denna gång?