Islam och våra största partier

Om inte Willy Silberstein hade fått utrymme i Aftonbladet den 9 april att skriva sin artikel ”S inte nog vaksamt mot antisemitism” finns skäl tro att valet av Mustafa hade gått mer eller mindre spårlöst förbi allmänhetens ögon.

Omar Mustafa bjöd så sent som 2010 in islamistiska antisemiter av värsta slag till landet, bland andra Salah Sultan som i Hamas tv-kanal påstått att judar varje påsk begår ritualmord på kristna och blandar offrens blod i påskbrödet. Andra gäster som välkomnats av Mustafa är de islamistiska homofoberna Sheik Abdullah Hakim Quick och Yasir Quadi.

När media grep tag i dessa skymfligheter och det började osa katt sköts den socialdemokratiske kommunsekreteraren i Stockholm, Olle Burell, fram som kanonmat i det första försvarsledet. Han begåvade oss med följande försvarstal:

”Som kristen så känner jag en stark samhörighet med socialdemokratin och vill skapa utrymme för alla människor: troende och icke troende, judar, muslimer och kristna. Alla påståenden om att man skulle kunna vara socialdemokrat och vilja något annat är bara ett slag i luften!”

Hängde ni med?

Mustafa slingrade sig med att det var positivt att utbyta åsikter och ha en dialog om olika värdegrunder. Han skyller vidare på outbildade imamer och menar att ”rutiner behöver ses över” och ”värdegrundsarbetet” fortsätta.

Partiledarna hukade samfällt i bänkarna och näste man som släpades fram var naturligtvis integrationsminister Erik Ullenhag som efter en tid i karantän nu åter fick tillträde till tv-manegen. Han log vänligt, drog sina mantran och nickade när Mustafa gjorde en liten pudel med fingrarna korsade på ryggen.

Den socialdemokratiske partiledaren Löfvén verkade till en början förlita sig på andrahandsinformation då han hade annat att syssla med och säkert ville hålla sig på armlängds avstånd från kattlukten. Sedan Mona Sahlin gått till angrepp mot Mustafa fann dock Löfvén för gott att hålla med henne. Sahlin ruvar säkert på hämnd för gamla upplevda oförrätter och hon kan bli en besvärande antagonist för Löfvén med tanke på hennes många anhängare, inte minst bland kvinnorna.

Den vid det här laget hårt luttrade socialdemokratiska partisekreteraren, Karin Jämtin, skickades sedan fram i stället för den upptagne Löfvén. Påtagligt obekväm gömde hon huvudet i sanden och vägrade svara på någon konkret fråga angående Mustafa och hans uttalade åsikter. Hon upprepade som en papegoja att socialdemokratins värdegrund låg fast.

För att försöka vädra stormen skrev Mustafa ett öppet brev till media som genomsyrades av halvkvädna visor. Det bör tilläggas att Mustafa under årens lopp gjort en hel del uppseendeväckande uttalanden; att Sverige går i USA:s ledband och borde bli USA:s 51:a delstat, att vi borde skicka JAS-plan och bomba Israel och att Frankrikes insatser i Mali är imperialism trots att insatserna har välkomnats av hans eget parti.

En med Mustafa snarlik femtekolonnare är Abdirizak Waberi som sitter i riksdagen för moderaterna och representerar partiet i försvarsutskottet. Jag har tidigare ropat i öknen angående denne uttalade islamist. Han hävdar att kvinnor måste klä sig enligt islams regler för att inte skapa ”oro” i samhället till följd av männens starkare sexualdrift.

Vidare att det är helt i sin ordning enligt Waberi att ha fyra fruar och att mannen under vissa oklara omständigheter kan aga sina fruar. Vidare att ungdomar inte får ha pojk- eller flickvänner, dansa eller lyssna på modern musik. Naturligtvis tar inte Waberi en kvinna i handen.

Det bör vidare noteras att Waberi uttryckligen säger sig vilja leva i en islamisk stat där all politik styrs av Koranen. När ordföranden i socialdemokraternas kvinnoförbund, Nalim Pekgul, hävdade att religiös extremism är ett hot mot kvinnors frihet dristade sig Waberi att skriva på ett upprop att hon borde avgå.

Gemensamt för Mustafa och Waberi är att de efter hårresande uttalanden slingrar sig som ormar.

Mustafa har dessutom efterträtt Waberi som ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige. Bägge herrarna har starka band till Muslimska Broderskapsrörelsen ur vilken den terrorstämplade organisationen Hamas stammar.

Muslimska Broderskapsrörelsen har nu tagit makten i Egypten och en total islamisering av landet är i full gång trots protester från en stor del av den upplysta befolkningen, inte minst studerande ungdomar. Inte nog med detta, nyligen kunde vi läsa om nya dödliga attacker mot kristna kopter i Kairo. Någon religionsfrihet existerar naturligtvis inte i islamistiska stater.

Nu står det klart att Omar Mustafa lämnar alla uppdrag inom det socialdemokratiska partiet. Veronica Palm fick till sist i uppdrag att uppmana honom att lämna. Hon är dock inte beredd att med ett ord förklara varför?

Hon upprepar, liksom Karin Jämtin tidigare, som en papegoja att ”situationen blev ohållbar” och så mumlar hon om ”hat”. Jag antar att hon menar att många upprörda hört av sig och även uttryckt sina åsikter på sociala medier. Att man inte vågar ta en debatt om islam i Sveriges största parti är ynkedom.

I Göteborg hävdar företrädare för moderaterna att man är upprörda över socialdemokraternas behandling av Omar Mustafa och försvarar sin egen femtekolonnare, Waberi. Det hänvisas till religions- och föreningsfrihet men frågan handlar inte om lagliga rättigheter. Den handlar om vilken syn en person har på jämställdhet, demokrati, statsrätt och inte minst kvinnans roll och inflytande i samhället.

Jag hoppas att andra krafter inom moderaterna – till skillnad från socialdemokraterna – vågar ta debatten som alla hukar inför; Är Islam förenlig med svensk syn på samhället och den enskilde? En sådan debatt borde leda till att även Waberi åker ut på baken.