I signad juletid

Enligt många vetenskapliga bedömare skrevs en stor del först under och efter den babyloniska fångenskapen på 500-400-talet f.Kr. Säkert skrevs också delar senare än så. Det Nya testamentet skrevs under några hundra år efter Jesus död.

Bibelns två delar är fascinerande läsning för den som orkar anstränga sig en smula. Jag har själv lagt ned en hel del tid på att försöka blottlägga den röda tråd som löper igenom de två bibeldelarna. Förhoppningsvis skall det bli en bok av det hela om jag hittar ett förlag som kan acceptera att en sådan bok kan skrivas av en före detta bankir?

Man kan inte avfärda Bibeln därför att den i vetenskaplig bemärkelse inte är bokstavligt sann. Förutom en del verklig historia speglar den människans ständiga strävan att förstå sin plats på jorden och söka svaret på eviga frågor; Vad är meningen med våra liv på jorden? Finns Gud? Och i så fall; vem/vad är Gud?

Det sägs ofta att vi lever i en sekulär tid där religionen förlorat sin betydelse. Jag tror tvärtom att de andliga behoven är större än någonsin i vår moderna, ”rationella” och konsumtionsinriktade värld. Många ger sig inte tid till andlig avkoppling och kyrkan har tyvärr minskat i betydelse, inte minst till följd av vänsterns och de politiskt korrektas infiltration av även denna institution.

Den tidiga kyrkan byggdes kring små församlingar och så har det fortsatt långt in i vår tid. Församlingen representerade en lokal gemenskap där man träffades på kyrkbacken för socialt prat och i kyrkan för en stund av andlig gemenskap och sinnlig njutning. Prästernas huvuduppgift var själavård och inte en massa annat perifert som nu läggs på dessa.

Församlingstanken borde vara en förebild för vårt politiska system som alltmer kännetecknas av centralisering och urholkad demokrati. Det är vårt partisystem – där partiorganisationerna förvandlats till autonoma maktcentra och byråkratier – som är den stora boven när det gäller demokratins urholkning.

Den demokratifientliga strukturen garanteras av skattebetalarna genom det statliga ”partistödet”. Små valkretsar à la församlingar med personval vore lösningen och rent tekniskt är det ganska enkelt att genomföra.

Men endast verkliga statsmän/kvinnor sågar av den gren de själva sitter på för att åstadkomma något bättre, mer demokratiskt och livgivande. Vi kan därför knappast räkna med något sådant, även om det skulle aktivera oss som homo politicus, vitalisera den förstenade demokratin och åter fånga människornas intresse och ingjuta hopp för vår framtid.

Jag är dessutom något så mossigt som en ohjälplig jul-romantiker. Julens främsta budskap är ju Jesus födelse men vi tvingas erkänna att det kristna glädjebudskapet i många fall kommit i skymundan för andra jultraditioner av mer profant slag. Vi måste se kristenheten som en av flera ingredienser i hela vår kultur och vi har ändå varit kristna i omkring 1.000 år.

Men våra jultraditioner har också i hög grad påverkats av profana influenser från andra länder under främst 1800- och 1900-talet samt från vår egen förkristna tid. Alla kulturer som kristnades en gång har bevarat – om än i kristen skepnad – en del av sina förkristna kultplatser och festligheter som hade med tron på de hedniska gudarna att göra. Så fungerar kulturella förändringar, de sker smygande under lång tid och nästan omärkligt integreras olika influenser till en ny helhet som ofta uppfattas som oföränderlig då även några hundra år är en lång tid i det snäva mänskliga perspektivet.

Mystik och riter fyller en viktig funktion i våra liv även om betydelsen eventuellt minskat i takt med att vi känner oss ”upplysta” och alltmer avskärmats från den obändiga naturen i våra dagliga liv. Människans djupa inre förändrar sig dock inte så snabbt och det finns forskare som menar att om en människa som föddes för 10.000-12.000 år sedan kunde placeras i vår tid hade hon blivit precis som vi. Det betyder i sådant fall att våra inre andliga behov är beständiga och tämligen oberoende av det vi kallar tidens gång eller ”utveckling”.

För min del kom jag tidigt i kontakt med mystiken och andligheten via min farmor i salig åminnelse. Hon var djupt religiös på det där okomplicerade och stillsamma viset som jag gillar sedan dess. Jag gick med henne till kyrkan på söndagarna om det inte krockade med söndagsskolan och lärde mig då att uppskatta den brummande orgeln, psalmerna, körsångerna, ljusen och dofterna som sammantaget försatte mig i ett behagligt drömmande tillstånd.

Jag sjöng med i psalmerna utan att alltid förstå vissa textavsnitt och dess innebörd och jag lyssnade på prästens predikan från predikstolen höjd över menigheten. Jag inbillar mig att alla de fantasier och funderingar som kom i omlopp till följd av denna tidiga kyrkoerfarenhet ledde till att det blev lättare för mig att fundera kring abstrakta förhållanden inklusive trosfrågor samt den underbara mystiken.

Adventstiden var speciell och julottan var årets kyrkliga höjdpunkt för mig. Vägen till kyrkan genom det lantliga vinterlandskapet kantades av hus där alla fönster lystes upp av levande ljus och vi passerade församlingsbor som vandrande eller sparkåkande var på väg till julottan i den arla mörka timmen. Doften av kyrkorummets ljus blandades med den behagliga skogliga lukten av gran.

De klassiska julpsalmerna etsades in i hjärnbarken och bidrog till sköna fantasibilder via texterna som inte alltid var helt begripliga för mig; Bereden väg för Herran (”fädrens hopp”?), Stilla Natt (”Räddningstimman för världen slår”?), Gläns över Sjö och Strand (”Natt över Judaland, natt över Sion”?), Staffansvisan (”Vattnar sina fålar fem”?), Det är en ros utsprungen (”Av Jesse rot och stam”?), Helga Natt eller Adams julsång (”Gudamänniskan till jorden steg ned”?).

Psalmerna innehöll ord och strofer som klingade vackert utan att alltid ge mening annat än som sköna, mystiska inre bilder.

Adventstiden på en lantgård innehöll högst påtagliga profana inslag. Vi slaktade ett par välgödda grisar och det gick till på det där gamla hedniska viset som numera säkert beivras med dryga böter.

”Slaktar Edvin” kom i ottan till vårt kök för att inta en stadig frukost, ackompanjerad av två stora supar. Därefter vandrade vi ned till ladugårdsbacken där gårdens folk väntade. Ladugårdskarlen satte en nosgrimma på en gris som Slaktar Edvin pekade ut varefter han avlägsnade sig och gick ut ur ladugården. Han placerade sig utanför med en stor träklubba diskret bakom ryggen. I botten på klubban fanns en rejäl och mycket vass pik av stål.

När ladugårdskarlen kom ut på backen med den motspänstiga grisen grep en medhjälpare tag i grisens svans och på så vis kunde det skrikande djuret ”fixeras” en aning. När grisen stod någorlunda still klev Edvin fram med sin klubba höjd över huvudet och klippte till grisen mitt i skallen. Om han var lyckosam kollapsade grisen och lyftes av starka armar blixtsnabbt upp på ett ”slaktbord” varefter den skars i halsen och det varma blodet tömdes ned i en stor hink under intensivt vispande för att undvika koagulering. Därefter vräktes kroppen ned i ett en stor trätunna fylld med hett vatten. Där ”rakades” grisen med en särskild för ändamålet tillverkad skrapa.

Ibland gick det snett, till exempel genom att någon av de som höll grisen halkade på en isfläck och for på ändalykten, varvid grisen fick ökat spelutrymme för sin dödsångest och det hela blev rörigt och högljutt då de inblandade svor osande eder innan ordningen återställdes.

Minnet av det röda blodet, den ångande tunnan och adrenalinet i luften etsade sig fast och blev en naturlig del av mina minnen av julen. Grisslakten till jul söker sina rötter i midvinterblotet under förkristen tid och får därför anses vara en genuin svensk tradition som naturligtvis är på utdöende. Det var vid tiden för vintersolståndet och snart skulle ljuset komma tillbaks och åter ge naturen liv. Det var ett offer och en vädjan till de förkristna gudarnas välvilja inför den kommande skördesäsongen.

Till och med vår statsminister Reinfeldt har uttryckt att Sverige egentligen inte har några traditioner, ingen egen kultur ty nästan allt är importerat. Vilken synnerligen historie- och fantasilös inställning som måste ha formats av en själsligt platt uppväxt. Och ja, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Erik Ullenhag, jag vet att julgranen är en import från Tyskland och att den från början var liten och placerades på ett bord i de högborgerliga hemmen.

Jag var av naturliga skäl ofta ute i markerna under min uppväxt och veckorna före julafton gick jag ut i skogen tillsammans med min mamma för att placera min önskelista till tomten på en lämplig plats – där den borde hittas – och som vi hade sett ut redan under sommaren. För mig är doften av gran och tall godare än mitt överprissatta rakvatten från Christian Dior.

Julbocken, också en import, kom före jultomten och var en ledsagare till det katolska helgonet S:t Nikolas. Vår ursprungliga tomte – gårds- eller hustomten – var en butter och lättstött liten figur i grå vadmal ungefär som i Viktor Rydbergs underbara dikt, Tomten.

Sedan kom Jenny Nyström och skapade vår nuvarande tomte, en rödklädd, rundhult och fryntlig man med ett leende på läpparna. Ja, jag älskar även vår tomte och om han inte kommer och stampar av sig snön på förstutrappan och bankar på dörren då är det ingen riktig jul.

Och så har vi alla mer profana julsånger, såväl genuint svenska som importerade. Att tillsammans med sina närmaste sätta sig ned med en kopp glögg eller ett glas port i handen, knäcka några nötter, äta lite hemlagat julgodis och lyssna på julmusiken medan granen glittrar av ljus och tomtebloss och samtidigt känna alla dofter av jul; brinnande ljus, hyacinter, citrusfrukter, nejlikor, kanel, ingefära, kardemumma med mera, det är i min värld subtilt härligt och en viktig del av den svenska jultraditionen och kulturen.

Vänstern vill ta ifrån oss allt detta och som med så mycket annat har våra ledande politiker låtit sig tas som gisslan även i denna fråga. Vänsterns anhängare har alltid vänt sig mot sina egna nationalstater och kulturer. Kommunismen hade från början internationella för att inte säga världsomspännande ambitioner. Men Stalin gick bet på att införliva Västeuropa med lock, pock och manipulation. Det han tog, Östeuropa, det slet han åt sig med brutalt våld. Och vänsterns anhängare i väst, utanför greppavstånd från Stalins järnnäve, följde lika snällt som får som går till slaktbänken.

Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot m.fl. massmördare blev ikoner och hjältar. Det visade sig att dessa hjältars utopier, som byggde på diktatur och masslakt av den egna befolkningen, endast kunde upprätthållas i omkring sju decennier. Det fanns inga rötter, ingen kultur och ingen människokärlek. Allt störtade samman och dog ut liksom allt vanskapt gör och nu stod de där, förtrytelsens skara, utan någonting! Nu måste man hitta på nya projekt att svepa sitt giftiga nät över.

Vänstern har ingen historia som går att visa upp i anständiga sammanhang och man har inga djupa rötter – sammanfattningsvis ingen ”kultur” – och det leder till ett direkt negativt credo. Att angripa den ”svenska kulturen” och göra sig lustig över den med dumma exempel som att vi minsann uppskattar både pizza och kebab är infantilt. Hur vänsterns skara, de självrättfärdiga och ”goda”, har lyckats vrida om huvudena på våra politiker och myndighetspersoner är en mycket tragisk historia.

När jag häromdagen läste om en vettskrämd rektor som inte vågade förlägga skolans avslutning i kyrkan – barnen skulle i stället samlas i den svettluktande, själlösa gymnastiksalen – steg åter blodtrycket. Kraken till rektor hänvisade till diskrimineringslagen (SFS 2008:567) och att muslimska barn eller deras föräldrar kunde känna sig kränkta.

Det fick heller inte förekomma några juldekorationer i skolan och man var inne på något så erbarmligt som att skriva om texterna till traditionella sånger som anspelar på det kristna julfirandet. Om vi svenskar inte var så infernaliskt flata skulle vi gå man ur huse för att demonstrera. Vi behöver ingen förmyndarregering.

Att muslimska, judiska eller buddhistiska barn får genomlida några timmar per år i ett svenskt tempel kan knappast kallas diskriminering. Skolan borde också givetvis satsa på studiebesök i moskén, synagogan och andra icke-kristna tempel.

Rektorns ängslighet och brist på självförtroende och auktoritet är ett symptom på de stora problem som våra skolor lider av. Att ständigt förhålla sig politiskt korrekt kostar energi och merarbete samt avleder uppmärksamheten från det enda som är viktigt i skolan: kunskaper och disciplin.

Det sänker åtminstone blodtrycket en aning att fantisera om att den gamle kärve svenske bondens natur åter skall få fäste i vårt folk. Att reagera på överhetens dumheter och gå till storms, inte med liar och högafflar utan med argument och högljudda protester.

Nu såg vi att utbildningsminister Jan Björklund i årets sista skälvande dagar tog sitt förnuft till fånga och aviserade ny lagstiftning som skall avkriminalisera de rektorer som vägrar att spränga vårt kulturarv i luften. En saneringsaktion inom Skolverket är också av nöden påkallad så låt oss hoppas att detta blir Björklunds nästa steg och där han åtminstone kunde få med sig KD inom alliansen. Reinfeldt däremot ger nog blanka fasen i denna för honom oviktiga ”kulturfråga”.

Med detta önskar jag Realtids läsare en God Jul och ett Gott Nytt År och vill jag också ta tillfället i akt att framföra ett varmt tack till alla de som responderat på mina krönikor under året. Och detta oberoende av om jag fått ros eller ris.