Hur vet du om du är döende – du har ju aldrig dött förut

Doktor, doktor, vad är mitt Return On Investment? Exakta siffror om ROI kan räcka långt när investerare behöver separera de levande från de döda.

Även om de inte är bankrutt, eller desperat försöker sälja sig själva, så kan år av att studsa omkring på botten kosta aktieägare dyrt; nämligen de som köper (och håller) sina innehav i bolag som skulle behöva elchocker i stället.

För att inte nämna de aktieägare som fondsparar eller på annat vis har lite insyn eller ingen alls.

Än en gång möter vi ROI: Om du vill mäta chefteamets effektivitet så ger det mer information än ett eventuellt konferensamtal till analytiker som ofta bjuds upp till sång och dans: På vår bekostnad om det inte harmoniserar.

Ingen mätmetod är en solig strand, ROI inte undantaget. Men det ger en första bild av ett företags lämplighet som investeringsobjekt – och kan dessutom ge vägledning till “more bang for the buck”. Resten får vi lista ut själva eller i samråd med en mäklare.

Tyvärr är de senare inte alls några profeter utan tävlar med bondens grisar när det kommer till säker rådgivning (tro författaren, han är utbildad aktiemäklare i USA. Han praktiserar inte längre men hans fru utbildar hundratals varje år för Edward Jones i mer än tio tusen kontor i USA och Kanada).

Det är Mr. Market som avgör. Läs boken skriven av Ben Graham. Warren Buffet gjorde det i sin ungdom och han har klarat sina investeringar ganska bra tycker många.

Det finns ingen annan än Buffet som kan bära rosa glasögon utan att bli körd på porten!

Men vem vet om ett företag är döende? Inte Joe Sixpack på Main Street, det är solklart. Han klänger sig fast vid Det Ständiga Hoppet. Men hajarna på Wall Street vet och kunde förklara mellan solbrännor. Fast det vill de ju inte. Det är inte deras jobb. Joe och polarna har aldrig dött förut och på Wall Street vet man hur man skyfflar bort liken. Fast först vill de att någon ska betala för detaljen.

För att belysa avsaknaden av empati i USA när det gäller vinnare vs. förlorare kan vi dra parallelen till trafiksituationen: När folk sitter i sina egna bilar så bryr de sig inte särskilt mycket om varandra. Men inbjud till B-B-Q så blir saken en annan…från våra vänner på GraphJam:

När det kommer till liv och död av företagstyp så är mina VC-vänner (Venture Capitalists) i Silicon Valley, Kalifornien, det mest krassa gänget. Eftersom deras business är att skapa nya företag hela tiden så bryr de sig inte mycket om de äldre (såvida inte Joe Sixpack är ute med plånboken i hand). På det stora hela är de glada om de gamla och etablerade bolagen snubblar och jätteglada när nykomlingar växer sanslöst.

Så vad tycker ni, kära läsare? Ska vi ge fan i företag som har problem? I en dynamisk ekonomi, bryr vi oss om ett företags leverne eller död? Eller om vi säger det på ett annat vis: Har företag med en massa hår på nacken något värde i framtiden? För aktieägare, anställda, kunder, samhället som helhet? Dela gärna er visdom och vi lovar att återkomma med era synpunkter.

Angående leva eller dö så har Goldman Sachs utvecklat ett köp- och säljbart index på livförsäkringar. Vi kan spekulera på vem som kommer att leva längre och vem som kommer att dö. Vi kan, med andra ord, investera i en handel med liv och död utan att köpa några aktier alls!

Where are the Crazy Police? What the fuck??? Vi vågar inte ens tänka på vad som kan hända när andra investerar i våra liv. Å andra sidan, hur vet du om du är döende – du har ju aldrig dött förut. Tja, kanske det är värt en investering, trots allt. Man vet ju aldrig.

Wall Street och Main Street – Mötesplats i det dunkla? En hamburgare tillsammans på Halloween, kanske?

See ya’ beyond.

Chris Bylander – Saint Louis, Missouri