Hovreporter på jakt efter spamkung i Sollentuna

Lördagen är kall och solig när jag beger mig till Sollentuna för en kungavisit. Sällskap: en läsare som agerar chaufför, samt hans fru och deras nyfödda dotter.

Kungen, Christopher Ezea
den andre, tillika nittonde kung av Edem, är skattskriven i Stockholmsförorten och har nyligen omskrivits på grund av sina kopplingar till den kupp som genomfördes mot SR- och SVT-välgörenhetsprojektet Musikhjälpen (se faktaruta). Jag vill ge honom en chans att bemöta uppgifterna: mina försök att nå honom per telefon har varit fruktlösa.

Anmäl dig till Teknik, Media och Telekom-nyhetsbrevet som kommer ut på tisdagar.

Vi åker ut från Stockholm och når villaområdet efter en stund. Chauffören är arkitekt och estet – kör Saab, en 9-3 – och ger inte mycket för husen. Och det kungliga residenset hör till de mindre vackra eller imposanta: en trist enplansvilla från kanske 60-talet i gult tegel utan några märkligheter, vars tomtinfart till skillnad från grannarnas vetter mot den stora genomfartsleden. Inte mot någon av smågatorna i bostadsområdet, och därmed mycket farligare.

Vi parkerar en liten bit från villan – utom synhåll, men inom springavstånd. Mitt resesällskap stannar kvar i bilen, beredda att köra iväg med en rivstart förmodar jag.

Jag går ur bilen, upp på den stora genomfartsleden som finns mellan bil och kungaresidens, och går på vägens högra sida de runt 50 meter som krävs för att ta mig fram till kungens tomt. De bilar som kör förbi kör snabbt, och det hela känns osäkert. En stor snövall utgör vägren, och det är inte skottat framför konungens bostad.

Jag lyckas dock ta mig över vallen till grinden, vit och av stål, och öppnar den. Den hänger i blott ett gångjärn och faller till marken när jag öppnar. Jag reser den och går fram till huset, som tycks obebott. Åtminstone syns inget ljus i något av fönstrena.

En utomhuslampa lyser dock utanför den ena av de två ingångarna, som ser ut att vara grovingången. Det är den som ligger närmast – huvudingången kräver mer pulsande i snön – och jag väljer den.

Jag ringer på.

En ung kvinna, svart och vacker, uppenbarar sig i ett fönster. Jag nickar till hälsning och försöker se snäll ut. Snart öppnas dörren.

”Är det månne drottningen”, hinner jag tänka, och börjar presentera mig och mitt ärende.

– In English! avbryter kvinnan. The Queen.

Jag börjar om på engelska: I’m a reporter with Realtid.se, och undrar om Christopher Ezea bor här, vilket ju folkbokföringen säger, och om han är kung av Edem.

– Jag kan inte kommentera det, säger kvinnan, som inte heller vill uppge sitt namn men som, om det enbart komme an på diskretionen, skulle kunna heta Tarras-Wahlberg.

Jag förklarar att jag dagen innan skrivit om SMS-historien och nämnt kung Ezea i artikeln, och förgäves sökt honom för en kommentar, och att jag nu vill ge honom tillfälle att tala. Artikeln finns på Realtid.se om den undgått kungaparet.

Kvinnan håller med om att det är vettigt, och vi avslutar vårt korta samtal med att konungen ju kan höra av sig om han vill. Jag tar avsked, dörren stängs, och jag pulsar tillbaka de kanske 15 oskottade metrarna mot grinden.

När jag är vid grinden hör jag plötsligt ett rop.

Kvinnan kallar tillbaka mig: hon har öppnat dörren och står nu med ett papper och en penna i hand.

Jag skriver upp mailadress och telefonnummer (inte mobilnumret, eftersom jag själv betalar mina mobilräkningar) och avlägsnar mig en andra gång. På väg ut lyckas jag åter riva ned grinden och stannar för att ställa upp den igen. Det hela känns klumpigt.

Dock gracilt jämfört med mitt nästa drag: jag snubblar i snödrivan och ramlar omkull i densamma.

Väl ute på vägen igen börjar jag springa i spurtfart för att öka dramatiken, för mina medföljares skull – jag antar att de sitter och väntar, uttråkade, och vill förhöja deras upplevelse. Jag hoppar över snövallen och ned till den gata där Saaben står parkerad. Jag rusar förbi en bil med ett par människor utanför och springer vidare – som ett jehu – mot en Saab 9-3 ett 20-tal meter därifrån.

Men nu ser jag: den Saab jag rusat mot är grön, inte svart som den min chaufför rattar. Den bil jag just rusat förbi, blind av farten och spänningen, är min chaufförs, och utanför står han med hela familjen och tar lite frisk luft. Bebisen har tydligen börjat gnälla.

Så mycket för den flyktberedskapen.

Nå – jag avslöjar att det inte var så dramatiskt som min rush försökte göra gällande. Jag lyckas utverka ytterligare tid och går till en granne för en stunds uppföljning.

Grannen, en man i 60-årsåldern, står och grejar bakom sin herrgårdsvagn, vars bagagelucka står på vid gavel. Han verkar packa, eller möjligen packa ur, bilen.

Jag presenterar mig och frågar om han vet något om grannarna, kungaparet. Han svarar nekande – han känner inte ens till deras börd – men bjuder mig att tala med hustrun som är inomhus.

Vi går in. Hustrun, en Realtid.se-läsare, berättar det lilla hon vet: grannarna flyttade in i slutet av sommaren – en koll visar senare att de bott där sedan 1 september 2009 – och har hållit en ytterst låg profil. Att det är kungligheter har gått henne förbi.

– Man ser dem nästan aldrig. Jag tänkte att jag skulle gå in och önska gott nytt år, men det har inte blivit av, säger hon.

Huset har en med hustruns ord ”rörig” invånar- och ägarhistorik, med hyresgäster även tidigare. Hon tror att det ägs av en Tenstabo, men en kontroll visar att ägaren bor i Enköping. Såvitt hon vet hyr de nuvarande invånarna för runt 15.000 kronor per månad (något som, visar en annan kontroll, vida överstiger invånarnas deklarerade månadsinkomster).

– Det är ju väldigt dyrt med tanke på husets skick.

Jag tackar för mig och går ut till Saaben. Vi åker iväg till det museum som utgör anhalt nummer två på vår Sollentunalördag.

Väl tillbaka i Stockholm, bänkad framför datorn, visar sig ett mail ha dumpit ned i inkorgen. Det är från en person som uppger sig vara ”Special Assistant to his Majesty, Eze Edem”. Han har förgäves försökt ringa redaktionsnumret jag gett drottningen, och frågar efter mobilnumret. Mailet är skickat från en IP-adress i Danderyd någon timme efter min visit i det kungliga residenset. Avsändaren är folkbokförd i Västerhaninge utanför Stockholm.

Jag underlåter ånyo att lämna ifrån mig mobilnumret.

Under måndagen kontaktar jag konkursförvaltaren av kungens bolag Ezea AB, som startades 2007 och under Iqubes beskärm skulle förse Sverige med den optimala fastighetssajten för några år sedan.

Konkursförvaltaren, en advokat (egentligen den officiella konkursförvaltarens handläggare), uppger att hon träffat Christopher Ezea och att han ”talar mycket lite svenska”. Konkursen inleddes fyra veckor efter flytten till residenset i Sollentuna.

Huruvida han är kung eller ej vet advokaten inte.

Det kungarike, Edem Kingdom, som påstås existera på den sajt om ”Edem Investment and Development Authority” satt ihop (och vars indexsida raderats efter medial uppmärksamhet), kan dock existera: Nigeriakännaren Björn Kumm, som är knuten till Utrikespolitiska Institutet och under hela 70-talet bodde i landet, utesluter inte att så kan vara fallet.

– Namnen på sidan du mailade länk till är i alla fall typiska för den regionen, säger Kumm och menar att det så sett ger ett autentiskt intryck. Även historiken om familjen Ezea innehåller element som kan stämma, exempelvis om krigshistoria.

Den stad som nämns på sajten, Nsukka, ligger i före detta Biafra, den region som bröt sig ur Nigeria 1967 och därmed gav upphov till ett krig som upphörde först 1970 med återförening.

– Ezea är ett namn som tycks passa ihop med regionen, och framför allt är Nwabueze, Christopher Ezeas mellannamn, det.

Kungens hustru bestrider i några upprörda mail till den som grävt fram allt det här att hennes make eller någon annan i deras krets skulle ha något med SMS-bluffarna att göra; hon menar att det skulle vara en namne född samma dag som dyker upp i dokument. Bedömer du att namnet är så vanligt att fler än en Christopher Ezea född ett visst datum kan existera och ha snarlika verksamheter här i Europa?

– Nej, säger Kumm, och understryker därpå att han inte kan bedöma huruvida Ezea är inblandad i några SMS-bedrägerier.

– Men det finns väldigt många kungariken, det är mer som byar, i Nigeria. Den stad som anges som adress på sajten, Nsukka, vet jag att den finns. Det är en liten universitetsstad, säger Kumm och hänvisar för mer utförlig information till en i Lund boende nigerianskamerikansk vän.

Även Diakite tycker att det låter sannolikt med ett kungarike som heter Edem:

– Jag är uppvuxen i staden Enugu 100 mil från Nsukka, och jag tror att Edem existerar, säger nigerianskamerikanen på svenska. Han sitter och kör bil, och ber att få kolla upp saken närmare och sedan återkomma.

UPPDATERING: När han sedan mailar, efter att ha kollat in eida.info-undersidorna, är han mer skeptisk och hänvisar till ytterligare expertis för närmare information.

Fortsättning följer.

Martin Lindgren

Researchhjälp: Peter Forsman, www.internetsweden.se (privat blogg för Forsman, som till vardags arbetar för .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur, som hanterar .se-domänen))

Under måndagen har Realtid.se fortsatt att söka kungen via hans adjutant (”special assistant”) för en kommentar till uppgifterna; dock utan resultat.