Förödande om S går in i SD:s strategiska fälla

I försöken att förstå tendenser inom valmanskåren behövs olika typer av måttstockar som inte är ett uttryck för rent önsketänkande.

Den traditionella måttstocken utgörs av klassbegreppet.

Jag kommer att argumentera för att klass fortfarande utgör en central orsak till människors val av partier, men idag stundtals i förvrängd form. Samtidigt är ett ensartat klassperspektiv inte tillräckligt för att förklara röstresultatet eller enskilt kunna bistå med en strategi inför kommande val.

Fortfarande är klass en viktig oberoende variabel i förklaringen av valet av parti.

Så många som 41 procent av LO-kollektivet röstade socialdemokratisk i 2018 års val. Däremot är tendensen att andelen minskar. 1994 låg andelen på 66 procent. Samtidigt har andelen som stödjer sverigedemokraterna ökat sedan deras inträde i riksdagen. Från 3 procent 2006 till 24 procent 2018.

Jämför vi med vänsterpartiet har andelen LO-medlemmar som röstat på dem i princip legat still de senaste valen. I årets val röstade 9 procent av LO-medlemmarna på Vänsterpartiet. 

(Om vi istället för fackanslutning väljer de som själva identifierar sig som arbetarklass kvarstår i princip samma procentsatser för de nämnda partierna förutom för socialdemokraterna som minskar sin andel till 34 procent).

Vid sidan om klassperspektivet har skalan gal-tan kommit att bli populär som förklaringsmodell.

Skalan går, som de flesta idag vet, ut på att det finns en skillnad i värderingar mellan de som ansluter sig till traditionella och auktoritära värden kontra de som snarare högt skattar frihetliga och alternativa värden.

Moderaternas, men även socialdemokraternas problem, skulle bestå i att de slits mellan de mer traditionella och frihetliga.

I moderaternas fall riskerar balansgången att leda till att de mer traditionellt orienterade väljarna går till SD medan de mer frihetliga går till Centern. I Socialdemokratins fall är det snarare V eller MP som skulle utgöra riktningen för det frihetliga läckaget.

Problemen med skalan är för det första att den överfört till konkreta politiska frågor riskerar att bli dunkel.

Fundera över hedervåldsfrågan? Är kritiken mot hedersvåld i förorterna ett uttryck för en frihetlig strävan med udden riktad mot traditionella patriarkala maktstrukturer, eller ska den snarare ses som det traditionella västerländska samhällets sätt att stöta det alternativa ifrån sig, för att fortsätta det koloniala förtrycket, nu inom ramen för den egna nationens gränser?

I denna och flera andra liknande brännande värderingsfrågor förlorar gal-tan-skalan sin teoretiska effektivitet.

För det andra lyfter skalan ut just värderingar som en ensartad förklaring till människors ställningstaganden i sig. Värderingar som dyker upp som en svampkropp efter regn. Struktureringen av det som knyter ihop och förenar under jord lyser med sin frånvaro. I det avseendet är frågan om klass överlägsen.

Den senare bristen kan förklara intresset för David Goodharts (The Road to Somewhere) uppdelning av anywheres och somewheres. På svenska nu varsomhelstare och någonstansare, ett begrepp som förklaras i en uppmärksammad och vida spridd artikel i tidskriften Kvartal, skriven av statsvetaren Katarina Barrling.

Det finns alltså de som i princip kan arbeta och verka oavsett sammanhang (högutbildade med goda språkkunskaper) och de som snarare är fast förankrade i en lokal verklighet där konkursen av det stora företaget på orten får fatala konsekvenser för möjligheten till försörjning.

Det är dock inte blott inkomstmöjligheterna som styr någonstansarnas intressen och världsuppfattning utan den lokala förankringen (idrottsföreningar eller hembygdsföreningar) är central för självuppfattningen i stort.

I den subkultur jag själv härstammar ifrån, MC-kulturen (och i viss mån förortskulturen) så är den MC-klubb man är medlem i världsbilden modernt heliocentrisk. Klubben är solen runt vilken jorden rör sig.

MC-klubbar är med få undantag lokalt förankrade. Att lämna sin klubb är som att lämna sin egen identitet, sin egen familj. Jag har själv varit fullvärdig medlem i samma MC-klubb sedan 1991, och innan dess tillbringat hela min barndom på samma MC-klubb som min far var med och grundade 1969. 

Två av mina absolut bästa vänner som jag lärde känna i den specialklass jag placerades i (särskild klass med blandade åldrar för elever med social/skol-problematik) under grundskolan, är och var med i samma klubb. En är död.

Att någon med liknande kulturförankring skulle ruska på sig och helt omfamna varsomhelstförhållningssättet till världen finner jag osannolikt.

I korthet menar Goodhart att denna skiljelinje inte fått någon egentlig genomslagskraft inom den politiska kadern som hämtat sina partiaktiva från varsomhelstarna som därmed fått prägla det politiska samtalet.

Varje ifrågasättande av den globalistiska dagordningen har setts som ett uttryck för chauvinism, istället för en legitim oro för hur en grupp som är förankrad i lokalsamhället riskerar att förlora i makt. Denna uppdelning överlappar gal-tan men har fördelen av att också ge en sociologisk förankring. Den rör sig inte blott på värderingens plan.

Såväl beträffande synen på brott och synen på migration finner vi att den socialdemokratiska väljarkåren är uppdelad.

En avsevärd andel socialdemokratiska väljare förespråkar hårdare straff, (25 procent av den grupp som förespråkar hårdare straff röstar på det socialdemokratiska partiet, vilket gör det till största parti för dessa väljare), samt förespråkar antingen en hårdare eller bibehållen linje i migrationsfrågan (vilket accepterar den tillfälliga lag som innefattar temporära uppehållstillstånd samt en hårdare linje med avseende på familjeåterförening).

Observera att socialdemokratin samtidigt lyckats bibehålla en ansenlig del väljare som intar en motsatt position i frågorna (34 procent anser att det är dåligt att ta emot färre flyktingar.) Detta visar att partiet lyckats bibehålla en balans mellan de värden som associeras med gal och tan samt mellan varsomhelstare och någonstansare.

Hade den socialdemokratiska valgeneralen John Zanchis strategi om att förespråka en hårdare linje i dessa frågor negligerats finns risken att socialdemokratin ytterligare tappat röster till företrädelsevis Sverigedemokraterna. (Faktiskt var det i detta val en betydligt större andel av tidigare vänsterpartister som nu röstade på socialdemokraterna (23 procent) än tvärtom (6 procent)).

I detta sammanhang är det också värt att nämna spänningen mellan partiledningen som verkar vara mer lyhörd för polyfonin bland sina väljare än den tidigare riksdagsgruppen där en absolut majoritet befinner sig närmare gal än partiets linje. Läs mer om det här. 

Nu är spänningen mellan den rotlöse kosmopoliten (idag en vinnare, tidigare, inte minst med antisemitiska associationer uppfattade som suspekt) och den lokalt förankrade gemenskapen inte något nytt.

Oavsett vad förvånansvärt framgångsrika rabulister som exempelvis Aron Flam påstår handlar hela det moderna samhället som socialdemokratin såväl är en produkt av som en påskyndare till, att finns det något mer än antingen en arkaisk homogen klan (vars moderna motsvarighet då skulle utgöras av någonstansare) och framgångsrika globala individualister. 

Sociologin som vetenskap föds i denna spänning som det moderna samhället för med sig mellan individ och kollektiv, gemenskap och samhälle. Låt oss exempelvis betrakta Tönnies skillnad mellan en mer traditionell gemenskap (Gemeinshaft) där familjen och närheten (i mitt exempel MC-klubben) är de förenande banden, kontra det mer anonyma Gesellshaft där det snarare är en mer anonym nyttoaspekt som binder oss samman genom arbetsdelningen. 

Problemet sociologin (inte blott Tönnies utan även tänkare som Durkheim) brottades med bestod just i hur vi, med det moderna samhällets antågande, kunde förenas i gemenskap, som något mer än en isolerad individ.

Med Marx, (uppräkningen ovan är inte kronologisk), kan vi också lägga till ett rent maktperspektiv. Formuleras föreställningen om en social gemenskap som inte tar ställning till de maktförhållanden som lever däri blir gemenskapen blott en tom fantasm som i själva verket kommer att dölja de spänningar som förr eller senare kommer att slita sönder gemenskapen ifråga.

Vi har alltså fog för uppfattningen att uppdelningen mellan värden som uppstår och associeras med en tätare gemenskap, och de värden som kan anknytas till individer där anonymitet präglar det sociala samspelet och platsen, är av mindre betydelse för självidentiteten, (observera att frågan om etnicitet här i sig är ovidkommande, det finns gott om exempel på människor med bakgrund i andra länder som snart inlemmats i lokala gemenskaper), kontra motsatsen alltså inte på något sätt är ny.

Socialdemokratin hade som en modernitetsrörelse att förhålla sig till detta redan från början.

Kan inte en av lärdomarna Per-Albin Hansson var tvungen att förhålla sig till efter det klassiska Kosackvalet 1928, där socialdemokratin förlorade majoriteten, just ses som en förståelse inför problemet med att reducera allt till klass (som ett uttryck för modernitet och uppluckring av ”organiska identiteter”, till förmån för gemenskapsidén om ett folk.)

Den hegemoniska kuppen att kidnappa ett i grunden konservativt begrepp (från den reaktionära Kjellén) och göra det till sitt och flytta, med dagens populära eftervalsstrategiska begrepp, anständighetsgränsen för att under sitt paraply också inkludera andra grupper som potentiellt socialdemokratiska väljare, utan att för den skull låta den gemensamma nämnaren vara just den svenska identiteten. (Samhället behöver inga styvbarn…).

Försöken till liknande hegemoniska manövrar är socialdemokratin givetvis inte ensamma om.

Såväl moderaterna under Reinfeldt försökte göra moderaterna till det nya arbetarpartiet (genom att snarare flytta konfliktlinjen mellan arbete och kapital till den mellan arbete och bidragstagande) som SD som idag försöker göra Per-Albins folkhem till sitt (men ett folkhem som givetvis är mer Kjellén än Per-Albin i uppfattningen om hur det bör inredas).

Överfört till den situation som vi står inför idag finns det dock en blindhet. 

Anständighetsgränsen riskerar, i riksdagens motsvarighet till expedition Robinson (något jag har en viss erfarenhet av) där några ska bort och några vara kvar, etableras genom ett samarbete med de partier som starkast associeras med gal eller varsomhelstarna.

I debatten finns röster som ytterligare vill accelerera rörelsen mot globalism. Socialdemokratin bör liera sig med andra partier för att ytterligare lämna det efterblivna bakom sig och omfamna riktningen mot gal. (Se exempelvis ”S-toppen”).

Uppmärksamma då att en sådan konstellation skulle bygga på de två partier som tillhör extremen på gal-axeln i den första skalan och tydligast utgör en varsomhelst-ståndpunkt politiskt. (Här är C ärligast. En radikal globalisering kräver avskaffandet av arbetsrättsliga lagar och kommer att innebära en radikal minskning av bidrag som försörjningsstöd samt sänkta minilöner).

Låt oss kort reflektera över det nyligen genomförda talmansvalet i riksdagen. (Jag har för övrigt själv varit med om att välja talman under min tid som riksdagsledamot för Socialdemokraterna.)

Till förstone verkar Sverigedemokraternas iver att omfamna den moderata kandidaten efter att först ha förvägrats ordförandeposter i någon av nämndes poster, genom alliansens försorg, ofattbar. Som ett rent uttryck för politisk masochism.

Men tänk om målet inte alls är detta val, utan istället nästa?

Strategin skulle bestå i att nu lägga sig platt för att därmed väcka sympati hos de mer konservativt lagda inom moderaterna, (vilket i drygt 20 fall i den moderata riksdagsgruppen verkar ha fungerat redan nu), för att därmed i längden etablera den grundläggande politiska skiljelinjen mellan riksdagens gal och tan, någonstansare och varsomhelstare.

Även om effekten just nu skulle kunna bli en socialdemokratiskt ledd regering är risken uppenbar att det socialdemokratiska partiet, om det för att vinna majoritet i riksdagen, skulle positionera sig alltför gal eller varsomhelstigt och därmed fortsätta läcka röster till Sverigedemokraterna som genom sin högergir i ekonomiska frågor vid nästa val – när SD med största sannolikhet kommer att betraktas som än mer rumsrent – för lång tid framöver kommer garantera en stabil högermajoritet i riksdagen.

Det vore att gå rätt in i Sverigedemokraternas strategiska fälla och den tragiska effekten, efter en golgatavandring som osäker minoritetsregering, skulle bli en anpassning likt den vi sett i många andra av Europas länder av socialdemokratins storlek och inflytande.

Vill de undvika att reduceras till en politikens motsvarighet till bikerkulturens hangaround (en person som gärna vill, men ännu inte är tänkbar som fullvärdig medlem i en klubb) måste socialdemokratin återställa den historiskt framgångsrika balansen mellan att omfamna den historiska utvecklingen och bibehålla en analytisk samhällskritik men utan att samtidigt förlora förmågan att lägga örat tätt mot marken.

Jan Emanuel Johansson
frihetlig socialdemokrat och riskkapitalist