Finanskrisen i skrattspegeln

I nästa vecka utkommer Ben Eltons bok Härdsmälta på svenska på bokförlaget Basil. Det är 2008 och Eltons hjälte Jimmy Corby jobbar på banken Caledonian Granite, se vissa likheter med Northern Rock.

Ben Eltons förra bok på svenska, Dödskänd, utsågs till 2003 års bästa utländska deckare. På Youtube kan du se Ben Elton hos Parkinson.

UT i KYLAN – ur boken HÄRDSMÄLTA

Jimmy tog t-banan till jobbet. Det berodde inte på någon föraning om nära förestående fattigdom. Det var han totalt ovetande om. Han hade helt enkelt sedan en tid tillbaka tagit för vana att ta tunnelbanan till jobbet, något som hans arbetskamrater tyckte var oerhört märkligt.

”Du har väl inte gått på den där gröna propagandan?” brukade de fråga. ”Du vet väl att den globala uppvärmningen bara är en myt? Faktum är att det finns studier som säger att kollektivtrafiken genererar mer koldioxid än våra bilar.”

”Har inget med miljön att göra, kompis”, svarade Jimmy, ”bara vanligt sunt förnuft.”

Han hade upptäckt att man tog sig fram tre gånger snabbare med tunnelbanan och dessutom kunde han läsa tidningen. Eftersom han åkte hemifrån så pass tidigt fick han oftast en sittplats och kom alltså fram till jobbet helt utvilad, uppdaterad om det senaste och utan en tillstymmelse av stress. Detta kunde ses som bevis på att Jimmy var en förnuftig man i ett dårhus, att han hade både fötterna på jorden. Precis den typen av person som företaget behövde.

Men tiderna förändras med raketfart och när Jimmy åkte ner i tunnelbanan var han ännu lyckligt omedveten om att det skulle visa sig att hans charm inte var något som helst skydd mot den oreglerade kapitalismens starka konjunktursvängningar.

Tidningarna var fulla av nyheten om Caledonian Granite. Premiärministern fick en massa lovord och flera krönikörer menade att detta kunde vara början på slutet av lågkonjunkturen. Sedan fanns det naturligtvis andra som försäkrade sina läsare om att detta inte ens var slutet på början och att den ekonomiska krisen skulle förvärras. Jimmy önskade att de skulle låta bli att skriva sådant. Han och hans kollegor var helt överens om att ju mer tidningarna skrev om krisen, desto värre blev den.

”För sex månader sedan”, brukade de säga till varandra, ”skulle vanligt folk inte ha kunnat skilja på ett subprimelån och ett arsle. Varför ska de behöva kunna det nu?”

”Men det kan de inte nu heller”, sa andra. ”De är lika okunniga som de alltid har varit. Tidningarna skrämmer upp allmänheten med ord de inte förstår. Det var som Roosevelt sa 1932: det enda vi har att frukta är fruktan själv.”

De var alla överens om att detta var sant, men ibland brukade Jimmy poängtera att även om Roosevelt sa att det enda man behövde frukta var fruktan själv så hade man ändå haft ett halvt decennium av den största depressionen i världshistorien.

Han skruvade oroligt på sig i sätet och försökte skingra tankarna med fotbollssidorna. Det hjälpte inte. Det handlade om ekonomi där också med journalister som spekulerade i att lågkonjunkturen skulle innebära slutet för tjugomiljonerstransferkostnaderna.

Kunde det verkligen vara så att boomen var på väg mot sitt slut? Det kändes så osannolikt; han hade ju ändå haft möjlighet att tjäna tvåhundratusen samma morgon. Om man fortfarande kunde göra den typen av pengar medan man sov, hur kunde då festen vara slut? Fast, i och för sig, så hade ju möjligheten att tjäna de pengarna kommit från ett tips om att regeringen skulle rädda ett företag som höll på att gå omkull på grund av krisen.

Jimmy började fundera på sina alternativ, hur han skulle kunna minska sina egna risker. Webb Street var ett väldigt stort projekt. Hela hans lön och hans förväntade bonus åts upp av kostnaderna. Och nu hade han dessutom börjat inse att den kommande bonusen skulle bli mycket mindre än han hade räknat med.

Kanske att han borde försöka få in någon mer i projektet. Han skulle prata med Rupert. Det var kanske möjligt att till och med Royal Lancashire skulle kunna tänka sig att byta en del av lånet mot aktier.

Men när Jimmy väl var framme vid Canary Wharf så hade hans optimistiska personlighet och naturliga munterhet återkommit och hans tvivel hade skingrats. Jimmy blev alltid på bra humör när han var på väg ut ur tunnelbanan. Det var helt enkelt omöjligt att åka uppför de rulltrapporna och rakt in i hjärtat av Storbritanniens finanscenter utan att känna av energin som pulserade där. Det fick även hans puls att öka och byggnaderna var så vackra. Svart glas, stål och speglar. Precis som bilarna.

Pengakatedraler. Tempel för framgång. För tillväxt och expansion. Den typen av saker som man en gång i tiden bara hade haft i Amerika. Nu hade London sitt eget lilla Manhattan och var på väg att klå jänkarna i deras eget spel.

Det var så annorlunda mot Jimmys första arbetsdag här i början av nittiotalet. Då hade de flesta av skyskrapekatedralerna bara existerat i arkitekternas visioner. Då präglades branschen fortfarande av en stridslysten, hårdhudad åttiotalskultur. Folk försökte vara som Gordon Gekko i Wall Street och påstod att ”lunch var för mesar” och sådant larv.

Då kände sig mäklarna som om de var under belägring, som oerkända profeter av en ny och ännu oälskad filosofi som allmänheten varken förstod eller litade på. Man struttade aggressivt omkring i randiga skjortor och hängslen och utmanade resten av nationen att vara med i leken. Precis som industriledarna på artonhundratalet visste killarna i City att de var pionjärer, att det fanns ett nytt sätt att skapa pengar på och därmed var de oundvikligen föraktade och fruktade. För dem var de nya framtida och derivata marknaderna samma sak som Spinning Jenny eller säkerhetständstickan hade varit – en ny pengainnovation som var omöjlig att hejda.

Det var så lugnt här nu, tänkte Jimmy, när han gick över det stora torget framför byggnaden han jobbade i. Förr hade det varit spänningar i luften. Upploppen efter Thatchers kapitationsskatt på det sena åttiotalet hade fortfarande funnits färskt i minnet. Folk var fortfarande arga.

Inte undra på att Gekkoklonerna inte hade velat ta lunch. För det första så fanns det ingenstans att äta. Det hade inte funnits några torg eller köpcentra då. Inga massor med cafékedjor eller snabbmatsställen som påstod sig stå för kvalité och miljömedvetenhet och förbättrade arbetsvillkor för bönder i tredje världen.

Inga Starbucks. Det var svårt att föreställa sig nu.

Men den nya ekonomins fotsoldater hade överlevt på sprit, Snickers och kokain. De killarna skulle inte ha drömt om att slösa bort en kvart i en kö för att köpa en latte och en smörgås.

Samhället hade fnyst åt dem på den tiden och kallat dem ”yuppies” och ”Thatchers barn”. Vänstervridna författare och komiker hade avfärdat Jimmys föregångare som rövare och banditer. På den tiden hade Canary Wharf känts som baslägret för en invaderande armé, en utpost i den Nya Världen där en elitstyrka samlades för att kolonisera och förtrycka den gamla.

Men saker och ting hade förändrats snabbt och nu, med det nya århundradet redan ett decennium gammalt, såg allt helt annorlunda ut. Det fanns inte längre några vänstervridna författare och komiker. Det fanns inte några vänstervridna typer överhuvudtaget. Storbritannien kände sig väl till mods med sitt välstånd. Landet var världens fjärde största ekonomi. Vem hade kunnat förutspå det? Och ändå hade det hänt på Jimmys skift. Det var riktigt häftigt, tänkte han. Pengar var inte längre endast förbehållet töntar och neokonservativa. Coola människor höll på med pengar.

Lunch var inte längre något för mesar. Nu fanns det soffor där man kunde sätta sig och slappa en stund på kontoren och man kunde få fotmassage vid skrivbordet.

Girighet var inte längre bara av godo, som Gekko hade sagt. Girighet var faktiskt inne.

Världen hade förändrats och det skulle krävas mer än några bankers vansinneslån för att vrida tillbaka klockan.

Jimmys kontor låg i Dildon. Naturligtvis hette huset inte Dildon på riktigt – egentligen hette det The Banana. Det var designat av en internationellt berömd arkitektfirma som ville bygga något som utmanade The Gherkin, och hade länge varit en av de mest omtalade byggnaderna i Europa, men nu verkade det som att Davids Rainbow skulle ta över den stafettpinnen.

Tanken bakom The Banana var att det stora tornet skulle vara böjt. Detta skulle skapa illusionen av att alla de tio översta våningarna var takvåningar eftersom deras inglasade balkonger (placerade på byggnadens konvexa sida) inte skulle ha något ovanför sig.

Man hade dock stött på problem när folk hade påpekat för den internationellt berömda arkitektfirman att en riktig banan av naturen inte hade den perfekta designen för en storslagen byggnad. Problemet var att den smalnade av i ändarna. De bästa våningarna i en skyskrapa är naturligtvis högst upp. Den internationellt berömda arkitektfirman hade därför blivit tvungen att ändra designen så att huset i stället för att smalna av högst upp skulle svälla ut och därmed även ge större utrymme i toppen. Detta skapade en form av ”huvud” på bananen.

Eller ett ollon. Och därmed blev namnet i folkmun alltså Dildon i stället. Eller GBC, Great Big Cock.

Naturligtvis hade de testosteronstinna invånarna i GBC inget alls emot det smeknamnet; det kändes oerhört passande. Detta var den sista manliga utposten, det var en yrkesgrupp där ordförrådet var numeriskt snarare än bokstavligt och där social kompetens var mindre värdefull än aggression och adrenalin.

Mason Jervis tre våningar hittades högt upp i byggnaden, ungefär i mitten av ollonet, och varje våning hade en fotbollsplans storlek.

Jimmys puls ökade alltid när han klev ut ur hissen och in i receptionen. Den var ett atrium som sträckte sig upp genom alla tre våningar och där Jimmy nu stod kunde han inte bara se första våningen utan även innerkorridoren på den andra och tredje våningen. För att komma till dem var man tvungen att ta en separat hiss. Allt detta var oerhört respektingivande och dessutom befann man sig sextio våningar upp i luften i en gigantisk, penisformad byggnad som innehöll ett trettiotal liknande finanstempel till.

Vilken man skulle inte bli upphetsad?

Jimmy tog sig upp till den ungerska desken på andra våningen. Han hade hand om Mason Jervis alla förehavanden med den knoppande ungerska framtidsmarknaden. Varje dag gjorde hans killar tusentals satsningar i multimiljonklassen på nästa uppskattade femårsperiod av den ungerska ekonomin.

När Jimmy närmade sig de fyrtio arbetsplatserna som han basade över hördes ett jubel. Han boxade i luften när han gick förbi grabbarna. En satsning hade gått bra, ett intrikat paket av ännu ogrodda eller otillverkade produkter hade utvecklats såsom teamet hade tänkt att det skulle.

Antagligen en blankning.

Troligtvis hade värdet på någon liten del av Ungerns framtida industri eller jordbruksproduktion fallit vilket betydde att paketet som Jimmys killar hade sålt (för att pressa ner priset) nu kunde köpas tillbaka till lägre kostnad och därmed gjordes en skaplig vinst på mellanskillnaden.

Lysande.

Jimmy hade inte kommit på det själv.

Ingen visste vem det anonyma geniet var, men blankning hade svept över finansvärlden likt en skogsbrand. Det var så mycket enklare och så mycket mer spännande än att satsa på förluster. Att inverstera med hopp om värdestegring var en långsiktig sysselsättning som krävde tålamod, framsynthet och en genuin kunskap om produkten man spekulerade i.

Åt helvete med det. Vem hade tid med det?

Livet var för kort.

Det fanns väldigt lite Jimmy och hans killar kunde göra för att tvinga upp värdet på en produkt. Men allt som krävdes för att tvinga ner värdet var mod och starka nerver.

Jimmy log. Det var skönt att höra lite jubel och se killarna så glada. Det hade inte varit helt lätt den sista tiden. Den förbannade krisen som hade startat i den amerikanska mellanvästern hade blivit global och den allt svagare europeiska ekonomin, som Ungern var en del av, hade börjat knaka lite i fogarna.

”Killar”, ropade Jimmy. ”Ser bra ut! Vad har hänt?”

Leende ansikten vändes mot honom.

Senare skulle Jimmy fråga sig själv om någon av dem hade sett lite nervös ut. Han antog att det nog var så men det var inget han märkte då.

”En bra affär?” frågade han.

”En strålande affär”, sa en kille som hette Caleb. ”Framtida sockerrör.”

”Snyggt!” sa Jimmy och gav honom en high-five. ”Men jag antar att du menar sockerbetor.”

”Nej, sockerrör. Det verkar som att de är på väg ut ur sirapsskuggan.”

”Man odlar inte sockerrör i Ungern, Caleb”, sa Jimmy och log. ”Man odlar sockerbetor.”

Nu märkte han faktiskt något. Killarna log precis som vanligt men det var något stelt, kanske till och med lite ansträngt över deras leenden.

”Jo”, sa Caleb. ”Men Ungern ligger nere.”

”Vad säger du? Ligger Ungern nere?” sa Jimmy häpet.

”Alltså desken, inte själva landet”, skyndade sig Caleb att säga.

”Vad menar du med att desken ligger nere?”

”Den bara gör det. Sedan nu på morgonen. Chefen kom ner och berättade. Vi ska inte handla där längre. Vi har blivit förflyttade till Karibien under Marcus.”

”Under Marcus?” frågade Jimmy och upptäckte att han hade svårt att få ögonkontakt med någon av de andra.

”Ja”, svarade Caleb utan sitt vanliga leende, ”och chefen sa att du ska gå till hans kontor på en gång när du kommer in.”

Jimmy log självsäkert. ”Vi ses om en liten stund”, sa han.

Det tog inte så mycket mer än en liten stund. Chefen försökte vara trevlig, men det var tydligt att allt han ville var att mötet skulle ta slut.

”Vi har bestämt oss för att dra oss ur Östeuropa helt och hållet”, sa han. ”Om det är någon tröst, så får alla gå. Cheferna, som du, idag men jag är rädd att resten av killarna kommer att bli överflödiga de också. De andra deskarna har helt enkelt inte plats för allihop.”

Det var inte någon tröst. Jimmy fungerade inte så.

”Problemet är att det gick för bra i alla de har länderna”, fortsatte chefen. ”Deras valutor stod högt i kurs och de började låna dollar. Nu är valutakurserna på väg ner till en mer realistisk nivå och mer eller mindre halva kontinenten är en enda stor överbelånad röra. Vi kan helt enkelt inte driva affärer på de marknaderna längre.”

Jimmy försökte inte protestera mot plötsligheten i beslutet. Allt hände plötsligt under andra halvan av 2008. Banker gick omkull, priser kollapsade, regeringar satt löst.

”Huvudkontoret skickade ut beslutet när New York-börsen stängde. Jag fick veta det nu på morgonen”, sa Jimmys chef. ”Det var en direkt order. Stäng ner omedelbart. Dra er ur och fly därifrån. Din desk är nedlagd. ”

Det blev tyst. Jimmy undrade om det var meningen att han helt enkelt skulle resa sig och gå.

”Ekonomiavdelningen kommer att kontakta dig om ditt avgångsvederlag”, fortsatte chefen. ”Jag är säker på att det kommer att hålla dig flytande.”

”Men …”, började Jimmy. Han skulle till att protestera och säga att hans situation var lite mer komplex än de flesta andras. Att han var skuldsatt upp över öronen, att han spekulerat i fastigheter i förvissning om fortsatt anställning. Att ett litet avgångsvederlag inte ens skulle täcka räntan på de skulder han nyligen och, uppenbarligen obetänksamt, hade ådragit sig.

Men vad skulle det ha varit för mening? Dessutom ville inte chefen höra vad han hade att säga.

”Det finna inga men, Jimmy”, sa han. ”Det har redan hänt. För att vara uppriktig så ska du vara glad att det inte hände för sex månader sedan. Vi har gjort allt för att behålla dig i hopp om att det skulle vända. På sätt och vis har du haft tur.”

Tur? Tur! Jimmy ville skrika att hade han fått sparken för sex månader sedan så hade han varit överlycklig nu. För då hade han inte gått in i ett multimiljonprojekt med fastigheter som han inte hade råd med. Han skulle fortfarande ha ägt sitt eget hus.

Men han sa ingenting. Han bara satt där. Mållös.

”Jag är ledsen, Jimmy”, sa chefen med bestämd röst, ”men du jobbar inte här längre. Ditt skrivbord har blivit rensat åt dig. Jag är ledsen. Sköt om dig.”

Jimmy kastade en blick över axeln och såg två säkerhetsvakter i dörröppningen. Det var så det fungerade, han visste det. När de hade gett dig sparken ville de ha ut dig därifrån så fort som möjligt. Ibland hände det att folk blev otrevliga. Då och då gick folk tillbaka till sitt skrivbord, svepte en halv flaska julklappswhisky innan de rusade in och försökte spöa upp chefen.

Jimmy reste sig och gick utan ett ord.

Fem minuter senare var han tillbaka på entréplanet på Dildon och gick ut genom säkerhetskontrollen.

Sedan stannade han.

Det här var fel. De kunde inte bara kasta ut honom ur byggnaden. Han skulle inte ställa till besvär eller bråka, men han hade känt en del av de här människorna i flera år. Han måste säga adjö.

Jimmy vände sig om och gick tillbaka till vändkorset. Han drog kortet genom springan och sedan gick han rakt in i den roterande stången och slog i benet. Stången roterade inte för honom längre. Hans passerkort hade slutat fungera. Det hade redan blivit avstängt.

Han tog upp sin laptop. Han skulle skicka ett e-mail till Caleb och be honom komma ner och släppa in honom. Men Jimmy upptäckte att han inte kunde göra det heller. Hans mailkonto var nedstängt. Dessutom hade Calebs adress försvunnit, precis som alla andra adresser som han hade haft i sin adressbok. Varenda affärskontakt, både inom och utanför Mason Jervis hade försvunnit.

Naturligtvis. Det var ju så de gjorde. De ville inte att man skulle ta med sig några hemligheter eller kontakter till en ny arbetsgivare. De hade stängt ner honom. Det var som om han aldrig hade varit en del av Mason Jervis. Och det hade inte tagit dem längre tid än det hade tagit för honom att ta sig från ollonet till roten på Dildon.

En timme senare ringde Jimmy till Monica.

”Monica”, sluddrade han. ”Jag har blivit av med jobbet. Jag är på puben och mår skitbra.”

Copyright: Ben Elton och Bokförlaget Basil