Feminister i alla länder förena er

Det har visat sig att det egyptiska ledarskapet agerat inte endast totalt maktfullkomligt utan också aningslöst, omoget och en total brist på vad vi kallar ”statesmanship”.

Några exempel; Morsi utnämnde en ny guvernör i Luxor, al-Khayat, som visade sig var med i den islamistiska sekt som för 16 år sedan mördade 62 turister i just Luxor. Lokalbefolkningen protesterade och den tilltänkte guvernören fick dra sig tillbaka.

Kulturministeriet skall enligt Morsiregimen ledas av islamister vilket förorsakat en storm bland Egyptens kulturarbetare. En kulturpolitik baserad på sharialagar är ju närmast ett skämt. De flesta bilder är förbjudna, en stor del av musiken är förbjuden, dans är förbjuden och naturligtvis får inte kulturarbetare av olika kön ta varandra i handen.

Situationen gör att det åter kokar på Egyptens gator och torg och då inte minst i huvudstaden Kairo. Protesterna mot den islamistiska regimen är minst sagt talande och i opinionsmätningarna har Morsi gått från 57 procent före presidentvalet i fjol till 28 procent. En spricka har dessutom uppstått mellan de extrema salafisterna som anser att Morsi utlovat skapandet av en islamistisk stat med uteslutande sharialagar. Salafisternas mål är ett globalt islamistiskt imperium, ett kalifat. Satt i klistret mellan väggen och tapeten, med folket på den ena sidan och salafisterna på den andra, fördes presidenten in i en ”cul de sac”.

I skrivande stund kommer uppgifter om att militären avsatt Morsi och att en teknokratisk övergångsregering skall bildas för att se över konstitutionen och förbereda val. Att Morsis anhängare skulle gå mot militären är väl knappast troligt även om det inte kan uteslutas.

Världssamfundet vädjar som vanligt till förhandlingslösningar. Men om man som oppositionen inte önskar en stat baserad på sharia finns det inget att förhandla om då Morsi och Brödraskapet representerar islamism och där koranens regler inte är förhandlingsbara.

Det bästa som kan hända under nu rådande omständigheter är att en interimsregering bestående av opolitiska experter går in för att i första hand stabilisera läget och i andra hand ta fram en reformagenda som även inkluderar hela konstitutionen. Om Egypten skall kunna bli en demokrati måste en sekulär lagstiftning införas. Först sedan en sådan trovärdig agenda finns kan förhandlingar återupptas med IMF och andra internationella organ för att söka finansiering och ekonomiska bidrag.

Det märkliga är att en stor del av den svenska rapporteringen inte med ett ord nämner att islam är ett problem i sammanhanget trots att det ju är här grundproblemet sitter. Vänsterpressens rapportering har i vissa fall varit häpnadsväckande usel och kunskapsnivån är låg. Aftonbladets nyhetsuppläsare i nätsändningen den 3 juli var helt lamslagen och totalt okunnig. Hennes manlige ”expert” visste inte hur många invånare Egypten hade men drog till med att 17 miljoner människor ungefär motsvarade halva befolkningen! Inte ett vettigt ord sades.

Islam nämndes inte med ett ord. Problemet, förutom okunnigheten, är att vänstern tagit parti för islam mot den civiliserade världen. Och när denna ideologis rätta ansikte visar sig uppstår förvirring och osäkerhet ungefär som när Sovjetunionen föll samman och lämnade de bokstavstrogna kommunisterna med tunghäfta och oförställd förvåning.

Någon gång måste vi inse att islam i sin världsliga form är en ideologi som inte är förenlig med demokrati, mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen med mera. Vi måste våga tala öppet om detta och dra slutsatser. Inte som nu sker huka oss och låtsas som att detta grundläggande problem inte existerar.

FN:s organ för mänskliga rättigheter – UNHRC – har just lagt fram ett förslag angående kvinnors rättigheter, inklusive förbud mot könsstympning. Inget av de muslimska länderna kunde acceptera förslaget för att det skulle kräva ändring i sharia, en lagstiftning med snart 1.400 år på nacken som är omöjlig att ändra då det är guds ord!

Dessutom skulle den muslimske mannen förminskas till följd av ett grundläggande skydd för kvinnans rätt i samhället. Det är ynkedom att inte ens Sveriges kvinnliga politiker vågar reagera utan har drabbats av samma beröringsskräck som statsministern. Här finns ett stort och angeläget område för den svenska feministiska rörelsen att engagera sig i och där det vore en stor framgång om engagemanget endast blev så hett som för kvotering till bolagsstyrelser för att inte nämna en rad rena kvasifrågor.

Ett tecken på konkret förändring var dock när representanter för den feministiska organisationen Femen blottade sina bröst i moskén på Söder i Stockholm. Kanske är det så att först när den svenska feministiska eliten – Gudrun Schyman, språkröret Åsa Romson, jämställdhetsminister Maria Arnholm samt några av de kvinnliga kulturskribenterna på Aftonbladet och Expressen – sliter av sig sina bysthållare i någon moské kan vi få fram Reinfeldt och de andra hukande partiledarna på podiet för att ta en debatt om islam?