ECB-propagandan och verkligheten

Den så kallade bankunionen är det senaste exemplet på hur fina ord och propaganda skär sig med verkligheten

Den Europeiska Centralbanken (ECB) varnar nu för konsekvenserna av att USA skall dämpa den extremt stimulerande penningpolitiken via de månatliga obligationsköpen på 85 miljarder dollar.

Denna diskussion har pågått under lång tid och kan knappast ha undgått någon. USA:s centralbank, ”The Federal Reserve System”, har deklarerat att den lätta penningpolitiken kommer att kvarstå till dess ekonomin och sysselsättningen i USA visar en tillräckligt positiv utveckling. Ingen kan tro att den extrema amerikanska penningpolitiken kan vara för evigt. Förr eller senare kommer vi tillbaks till en slags normalitet.

I maj i år tolkades uttalanden från Fed som att en neddragning av obligationsköpen var omedelbart förestående och marknaden reagerade blixtsnabbt genom att höja räntorna i enlighet med den obönhörliga lagen om efterfrågan och utbud. Minskade obligationsköp = minskad efterfrågan = lägre priser = högre räntor.

ECB varnar nu Europa för att en normaliserad amerikansk räntemarknad kan leda till snabbt höjda räntor i Europa som i sin tur kan slå nya hål i europeiska bankers balansräkningar.

ECB:s egentliga budskap är dock att den förkättrade europeiska bankunionen snabbt måste komma på plats. Den första fasen i detta överambitiösa experiment var ju att inrätta en gemensam europeisk finansmyndighet – the Single Supervisory Mechanism – med många tusen nya stolar för byråkrater att nöta.

Dock är tydligen inte tanken att de nationella finansmyndigheterna ska bantas ned i motsvarande grad utan, som vanligt vad byråkratier anbelangar, ska ett nytt lager av byråkrati och kostnader läggas på det redan existerande. Det finns inga andra än medborgarna i EU som får betala detta nya kalas.

Sannolikt kommer de fingerfärdiga tjänstemännen i Bryssel och Frankfurt att smeta ut denna kostnad på samtliga EU-medlemmar och inte endast på de som ingår i euroområdet eller som anslutit sig till bankunionen utan att vara med i euron. Eller skall EU börja arbeta med flera budgetar, fördela utgifter med mera? Nej, det är knappast troligt.

Men att skapa en ny byråkrati i form av en central finansmyndighet var det enkla i denna ekvation då det endast krävde skrivbordsarbete. Nu återstår den andra delen i detta lovande framtidsprojekt, nämligen ”a Single Resolution Mechanism” eller på ren svenska en krisfond som skall ta hand om fallerande banker.

Denna ”mekanism” (en vacker eufemism) skall tillföras såväl kompetens (ny stor byråkrati) som kapital. Och här blir problemet lite mer ”hands on” då pengar, i en eller annan form, skall upp på bordet från de deltagande staternas sida. Det räcker inte längre med fina ord.

Frankrike och ett antal andra länder är för mekanismen då de vet att deras banksystem innehåller stora svarta hål som förr eller senare kommer i dagen och måste täckas. Förhoppningen är naturligtvis att en del av kostnaderna för de kommande räddningsinsatserna skall kunna vältras över på andra. Sverige har ju tack och lov tackat nej till bankunionen och kommer därför endast att beröras indirekt. Som vanligt riktas blickarna mot Tyskland och Angela Merkel.

Efter sin valseger har Merkel nu sytt ihop en ny koalition med det socialdemokratiska SPD och CDU:s systerparti CSU. Parterna har presenterat ett gemensamt policydokument och där en i detta sammanhang viktig punkt är att ingen storskalig förändring i utrikespolitiken ska ske inkluderande Tysklands EU-politik. Här har det också specificerats att ”varje medlemsland skall ansvara för sina respektive skulder”.

Detta pekar på att Tyskland inte kommer att gå med i en ”mekanism” där pengar tillskjuts eller garanteras och där medlen kan användas solidariskt, det vill säga att tyska kapitaltillskott går till att rädda exempelvis franska banker.

Om det inte går att åstadkomma denna solidaritet finns det såvitt jag förstår ingen anledning att över huvud taget skapa denna mekanism, steg två i bankunionen?

Att hela projektet skulle spricka ligger inte i EU:s tradition utan det blir sannolikt en halvmesyr med resultatet att det endast skapats ännu en dyrbar byråkrati som ytterligare fördunklar EU-djungeln.

Samtidigt ökar EU-skepticismen i Europa i takt med att allt fler ser olägenheterna med de överstatliga ambitionerna i kombination med detaljregleringar som inte alls motsvarar den högtidligen deklarerade så kallade subsidiaritetsprincipen.

2014 är det val till EU-parlamentet och mycket talar för att den EU-kritiska falangen då kommer att få ett ökat stöd i det nya parlamentet.

Stora, byråkratiska och överambitiösa konstruktioner brukar förr eller senare falla på konfrontationen med verkligheten och så blir nog fallet även vad EU i sin nuvarande form beträffar.

Frågan är endast hur lång tid det skall behöva ta och hur mycket ytterligare kostnader och annan skada som kommer att åsamkas EU-medborgarna innan tillnyktringen sker?