"Djurgården får bita i det sura arenaäpplet"

”Djurgården får bita i det sura äpplet och spela fotboll söder om staden. Annars kan Tommy Jacobson fråga runt bland vänner om de kan tänka sig att gå i borgen för ett arenaprojekt, utan att bli kompenserade för risken”, skriver Malcolm Svensson Rothmaier. Här följer hans kommentar:

Efter all uppståndelse kring min artikel om arenafrågan som publicerades på denna sajt tidigare i veckan måste jag komma med några klargöranden. Istället för att svara alla som har hört av sig via mejl, Facebook och supporter-forum kommer här en uppföljning på Realtid.se.

Anledningen till tidpunkt och vinkel på min kommentar beror naturligtvis på att Djurgården och Stockholms Stad är för närvarande diskuterar möjligheterna till en ny arena på Östermalms IP.

Visst hade det i stället gått att kommentera lämpligheten i att bygga en evenemangsarena i Globen-området, när det sedan tidigare beslutats om en jättearena i Solna. Det första spadtaget till dessa två byggen har dock redan tagits.

Det kan mycket väl vara så att det hade varit rimligare att staden tagit beslut om att bygga en arena med 20.000 sittplatser, snarare än en arena för 30.000 åskådare.

Dessutom är det viktigt att ta alternativkostnader för marken i beaktande. Kanske hade då Östermalms IP varit ett mer lämpligt val än Globen-området, eftersom den marken inte får brukas till vad som helst.

Dessa frågeställningar är dock hypotetiska. Givet att såväl Stockholmsarenan samt Nationalarenan i Solna redan håller på att byggas, måste det vara utgångspunkten när det beslutas om arena åt Djurgården och BP.

Om dessa klubbar inte kan finansiera och bygga en arena helt på egen hand är det rimligt att låta Djurgården spela i Globen och BP i Solna.

Argumentet från supportrar är att klubbar behöver intäkterna en egen arena kan ge. Det är klart klubbarna både vill ha kakan och äta den. Antingen hyr man en arena, eller så äger man den och får del av intäkter.

Problemet i Djurgårdens fall är att bygget inte blir lönsamt förutan stöd från kommunen. Det spelar inte någon roll om intäkterna ökar om utgifterna ökar än mer.

För att Djurgården ska få ihop den ekonomiska kalkylen räknar man med att staden står för rivning, samt infrastrukturinvesteringar, såsom ombyggnad av vägar. Djurgården anser även att det är stadens ansvar att bygga nya anläggningar för dem som drabbas om Östermalms IP rivs.

I Stockholm betingar marken ofta ett stort värde. I Djurgårdens fall rör det sig dock om mark inom Nationalparken. Djurgården förutsätter här att Stockholms stad står för arrendet till Djurgårdsförvaltningen.

Den kanske största subventionen Djurgården räknar med är dock viljan att Stockholms stad står som borgenär. Djurgården räknar med en ränta på 4 procent, vilket är mycket lågt då Djurgården räknar med att betala av arenan på 50 år.

Förvisso kan Djurgården få billigare lån genom att staden står som borgenär, men då på skattebetalares bekostnad. Anledningen är att det blir skattebetalare som får gå in och betala notan om Arenabolaget går omkull.

Att säga att Djurgården presenterat ett förslag som inte inbegriper skattebetalares medel är, givet informationen ovan, att skönmåla sanningen.

Informationen är hämtad från Stadsbildningskontorets utvärdering av Djurgårdens ekonomiska plan, samt PriceWaterhouseCoopers utlåtande av densamma. Således är det inga fabricerade siffror, vilket vissa menat.

Vidare är det så att två arenor naturligtvis, sammantaget, kostar mindre än att bygga än tre eller fyra arenor. Då behovet mer än väl skulle uppfyllas genom att bygga två arenor blir det således den samhällsekonomiskt mest effektiva lösningen. Genom att bygga två arenor är risken inte heller lika stor för konkurrens och prispress vid uthyrning.

Som nationalekonom eftersträvar man de samhällsekonomiskt mest effektiva lösningarna. Som skattebetalare ser man helst att medlen går till skola och sjukvård. Att istället använda skattemedel till att subventionera en överflödig arena till Djurgården är naturligtvis helt fel.

Denna åsikt delas säkerligen av samtliga stockholmare, undantaget några tusen djurgårdare. Skattemedel från en miljon personer ska naturligtvis inte gå till ett så litet särintresse.

Flertalet av de personer som har hört av sig har påpekat det faktum att jag är uttalad djurgårdare, samt tidigare varit Svenska Fans-skribent på Djurgårdssektionen. Förstår dock inte riktigt vad det har med saken att göra.

Exempelvis skulle varken Fredrik Reinfeldt, i egenskap av statsminister, eller Lars Ohly, i egenskap av blivande socialminister (?), utnyttja sin post för att ge Djurgården fördelar. Detsamma gäller naturligtvis även journalister.

Det är smutsigt att personer som träffat mig max ett par gånger börja skriva skit vid första bästa tillfälle. Anledningen till att jag lämnade Affärsvärlden efter dryga tre år var att de inte längre hade råd med sommarjobbare under finanskrisen. Då började jag istället på Nyhetsbyrån Direkt (där jag även kommer att vikariera i sommar).

Fram till midsommar är jag vikarie på Realtid.se. Samtidigt avslutar jag mina nationalekonomiska studier vid Uppsala Universitet/Trinity College Dublin.

Ingen nationalekonom skulle plädera för fler än två arenor i Stockholmsområdet. Hade det varit ekonomiskt försvarbart hade Djurgården spelat på en egen arena med bättre faciliteter. Men kalkylerna går som sagt inte ihop förutan stöd från skattebetalare.

Djurgården får bita i det sura äpplet och spela fotboll söder om staden. Annars kan Tommy Jacobson fråga runt bland vänner om de kan tänka sig att gå i borgen för ett arenaprojekt, utan att bli kompenserade för risken.