Bingo Rimér talar ut

Kapitel 2 2

Berth Milton

Mina äventyr ihop med Sveriges okrönte porrkonung.

Första gången jag träffade Berth Milton var under en plåtning för tidningen Månadsjournalen i mitten av 90-talet. Magnus Reed skulle ta några porträttbilder till en intervju och jag var assistent. Berth var rätt bufflig, minns jag, och kallade bland annat en kvinnlig produktionsledare för ”stumpan”, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt när det kommer från någon som är född på den här sidan om första världskriget.

De efterföljande åren sprang jag in i Berth på krogen då och då.

År 1997 hade jag producerat en lättklädd kalender med systrarna Graaf. Vid invigningsfesten på Spy Bar föreslog managern Peter Swartling att jag skulle ta hjälp av Berth för att lansera den internationellt. Jag var helt övertygad om att de två blondinerna från Kungsängen hade allt som krävdes för att bli en världsangelägenhet, så jag skickade ner kalendern med ett vänligt brev till Berth i Barcelona, men hörde aldrig något av honom.

Nu hade han plötsligt bjudit ner mig till Barcelona, för någon form av jobbmöte. Jag hade ingen aning om vad han hade i tankarna, men jag var alldeles för nyfiken för att inte åka.

Private hade bokat in mig på ett centralt beläget hotell, strax ovanför Las Ramblas. Efter att ha checkat in satte jag mig i hotellbaren för att vänta på Berth. Längre bort vid bardisken satt en ensam ung tjej. Hon var mellanblond, hade höga kindben, gröna ögon, fylliga läppar och en sanslöst snygg kropp. Jag kunde inte låta bli att snegla mot henne. Något förvånad märkte jag att hon tittade tillbaka. Och log. Leendet utlovade mer än bara artighet. Situationen kändes overklig. Jag är definitivt inte typen som får anonyma ragg i hotellbarer. Sånt är för affärsmän med George Clooney-fejor, inbillar jag mig. Men den här tjejen fortsatte att flirta. Hon lyfte sin drink och nickade mot mig i en skål. Jag höll just på att samla mod för att glida över till henne när Berth klev in genom entrén.

Innan vi hunnit hälsa vinkade han över superkvinnan till oss. Hon presenterade sig som Hanna. Hon var 21 och från Ungern, förklarade Berth.

– Hon är en av mina största porrstjärnor.

– Jaha, sa jag och kände mig dum.

Hade Berth skickat dit henne för att göra mig glad? Var hon prostituerad?

Jag ville inte veta.

– Imorgon ska hon göra en gangbangscen där hon blir påsatt av fem snubbar. Om du vill kan vi åka dit och kolla.

Bilden av henne som köttbiten på ett gigantiskt grillspett hade garanterat dödat mitt fina hotellbarsminne, så jag avböjde förslaget.

Istället gav Berth mig en rundtur i Privates spatiösa kontor i centrala Barcelona.

Vi hade en kul helg ihop: åt middagar och gick på nattklubbar och när Berth hade möten strosade jag runt på stan och shoppade och tittade på Gaudíbyggnader. En trevlig minisemester. Hela tiden väntade jag på att Berth skulle förklara varför han bjudit dit mig, men det gjorde han aldrig.

En sommarnatt några år senare gick vi på Café Opera ihop. Berth tog med sig några av sina jämngamla polare, och jag drog med ett gäng tjejer, med Tilde Fröling i spetsen. (Tilde och jag försonades några år efter vår kärlekskris, och idag är vi jättebra polare.)

Berth slog sig ner vid ett drinkbord på gräddhyllan och beställde in ett gäng flaskor vodka och champagne. Jag körde bil, så jag drack Ramlösa. Tjejerna drack mest cider. Berth och hans polare, däremot, hinkade i sig skumpa och groggar och blev snabbt dragna.

Tjejerna tyckte dock att det var roligare att snacka med mig än med gubbarna, och frampå småtimmarna märkte jag att Berth såg irriterad ut. När notan kom nickade han åt servitören att ge den till mig. Själv reste han sig och gick mot utgången. Jag tittade förvånat mot Berth och därefter på notan, som var på över 20 000 spänn.

Jag bad servitören vänta och sprang ut i Kungsträdgården för att hinna få tag i Berth. I höjd med Karl XII-statyn hann jag ifatt honom.

– Men Berth, du har beställt in spriten och dina polare har druckit upp den. Du kan väl inte på allvar mena att jag ska pröjsa den.

– Du har ju alla brudarna, så du får ta notan, svarade han surt och lommade vidare.

Jag suckade tungt. Berths livvakt, en trevlig kille som heter Daniel, klappade mig på axeln. ”Lugn, Bingo, jag fixar det här.” Och så sprang han ikapp Berth och ryckte hans kreditkort ur kavajfickan. Sedan följde Daniel med mig tillbaka och betalade notan.

Dagen därpå ringde Berth. När jag frågade vad det var som hänt igår, svarade han: ”Äh, när man är rik är det många som försöker utnyttja en.” Inte en antydan till ursäkt för att han försatt mig en jobbig situation.

Några år senare – när Moore blivit en succé – hörde Berth av sig igen. Han undrade om jag ville driva Private. Porren började kännas tröttsam och han ville ägna sig åt mer rumsrena och lukrativa affärer, förklarade han.

Jag hade inga moraliska betänkligheter mot att jobba med Private, men jag hade ett mobilföretag som var en vinstmaskin och tidningsförlaget omsatte 30 miljoner om året, så det krävdes rätt mycket för att ge upp allt.

Jag skickade ett artigt mejl och förklarade att jag var hedrad men behövde få information om de ekonomiska premisserna. Berth svarade aldrig på mejlet.

Senare fick jag höra av en Privatemedarbetare att han blivit förbannad över att jag inte var mer översvallande över hans förfrågan.

Inte så långt efter det att Berth kommit med sin förfrågan hände något märkligt. Dalle – Hells Angels Stockholmspresident, en driven kille med bakgrund inom det militära – kom förbi min studio. Han förklarade att HA gjort någon form av avtal med Berths farsa och fått utgivningsbeviset till Private. Nu undrade de helt enkelt om jag ville driva bolaget.

Exakt samma uppdrag hade alltså erbjudits mig – från två totalt skilda håll. Jag visste att Berths farsa startat tidningen någon gång på 60-talet, men att affärerna tagit fart först sedan den mer affärsorienterade sonen tagit över bolaget. Jag hade dessutom hört att farsan var mer än lovligt skruvad. Normalt är min inre censur inte speciellt välkalibrerad, men nu började till och med mina varningsklockor att ringa. Hells Angels, hårdporr och en rejält infekterad familjestrid lät lite för geggigt även för mig. Så jag avböjde vänligt.

En flickfotografs bekännelser ges ut av Lind & Co