30 år sedan Sveriges spekulationsbubbla sprack

Ingen vild festyra pågår i evighet. Förr eller senare kommer någon och trycker ned de överförfriskade festprissarnas huvuden under en vattenkran. Det är dags att betala notan – och vilken nota!

Ett sådant ögonblick brukar på finansmarknadsjargong kalllas för ”A Minsky Moment” efter den amerikanske nationalekonomen och finanshistorikern Hyman Minsky (1919-1996). Hans forskning visar att en spekulationsbubbla inte kan bli riktigt stor – och därmed farlig – förrän bankerna börjar blåsa upp den med vidlyftig och vårdslös kreditgivning. I boomens senares skede börjar spekulanterna bjuda över varandra med lånade pengar, vilket trissar upp priserna ännu högre, vilket ger spekulanterna utrymme att belåna sina tillgångar ytterligare, och så vidare.

”I haussemarknadens senare skede kommer diverse förståsigpåare förklara att konjunkturcykeln är död och att de goda tiderna kommer att vara i evighet för att vi gått in i en ”ny ekonomi, eller en ”superkonjunktur”. Något som givetvis lockar in ännu fler spekulanter på marknaden, vilket ökar kreditgivningen ytterligare, vilket givetvis pressar upp tillgångspriserna ännu mer, och så vidare. 

I boomens allra sista stadium ökar också de rent bedrägliga och kriminella uppläggen på marknaden riktade mot en allmänhet som blivit alltmer godtrogen, lättlurad och förblindad av den till synes eviga värdestegringen på aktier, fastigheter eller något annat tillgångsslag som spekulationen riktas emot.

Men detta kan inte fortsätta hur länge som helst. En ”Minskystund” inträffar då priserna av någon anledning slutar stiga. Då kan priserna bara gå åt ett håll – nedåt. Något stabilt högprisläge gives icke. Tyngdlagen gör sig åter gällande.

”En ’Minskystund’ inträffar då priserna av någon anledning slutar stiga. Då kan priserna bara gå åt ett håll – nedåt.”

Detta eftersom antingen spekulanterna eller deras långivare plötsligt kommer till insikt om att deras affärer bygger på ohållbara glädjekalkyler som förutsätter evigt stigande priser. Så i det ögonblick priserna slutar stiga måste de alltså falla, då spekulanterna eller deras fordringsägare måste sälja sina belånade tillgångar för att minska belåningen – något som får priserna att sjunka och sätter igång en lika kraftig spiral nedåt. Om inte värdet på  skulderna minskar i snabbare takt än vad priserna faller, kan ekonomin i värsta fall hamna i vad en annan amerikansk nationalekonom, Irving Fisher, kallade ”skulddeflation”. Med Fishers egna ord: ”Om inte skuldsaneringen förmår att hålla jämn takt med det prisfall den orsakar, kommer den att utplåna sig själv; här har vi den stora paradox som jag tror är hemligheten bakom de flesta – om inte alla stora depressioner: ’ju mer gäldenärerna amorterar desto mer är de skyldiga!’ Ju mer ekonomin lutar, desto mer tenderar den att luta. Den tenderar då inte att räta upp sig själv, den håller på att kapsejsa”

Nu på torsdag den 24 september är det precis 30 år sedan detta inträffade i Sverige. En första skälvning kom i början av augusti 1990 då Irak invaderade Kuwait och äventyrade den globala oljeförsörjningen, men det verkliga ”Minskyögonblicket för Sverige, då bubblan sprack och luften definitivt gick ur 1980-talets uppblåsta svenska  spekulationsekonomi, kan på goda grunder dateras till eftermiddagen den 24 september 1990. Då  levererade finansbolaget Nyckeln en vinstvarning om att resultatet för 1990 väntades bli 125 miljoner kronor och inte 175 miljoner kronor som bolaget spått i juni samma år. Följden blev en akut förtroendekris. Plötsligt slutade en bank att ställa priser i finansbolaget Nyckelns marknadsbevis. Dagen därpå blev kreditförlusterna i Nyckeln kända för allmänheten via media. 

I och med kraschen i Nyckeln sjönk förtroendet också för flertalet övriga finansbolag, och marknaden för finansbolagspapper (kortfristiga penningmarknadsinstrument kallade ”marknadsbevis” ) upphörde helt att fungera. De finansbolag som var beroende av marknadsbevisen för sin upplåning hamnade i en akut likviditetskris. Detta berodde på att deras upplåning var kortfristig, medan utlåningen var lång. Bolagen var med andra ord beroende av en kontinuerlig kort refinansiering. Inom en vecka följdes förloppet i Nyckeln av en liknande händelseutveckling i andra, rån bankerna självständiga finansbolag som Gamlestaden och Independent.

– Bubblan har spruckit, finansmarknaden är i kris, konstaterade dåvarande Finanstidningens chefredaktör Raoul Grünthal i en kommentar.

Finansbolagskraschen i september 1990 blev startskottet för en flera år lång och utdragen fastighets-, bank- och finanskris som inte kulminerade förrän i november 1992 då Riksbanken tvingades ge upp den svenska kronans fasta växelkurs mot den europeiska korgvalutan ECU – eurons föregångare – och låta kronan flyta.

Andra klassiska exempel på ”Minskystunder” är Thailands devalvering i juli 1997, som utlöste  en plötslig förtroendekris för de asiatiska ”tigerekonomierna” och triggade ett tsunamiliknande kapitalutflöde och en utdragen ”Asienkris”. Ett annat är det uttagsstopp som den franska storbanken storbanken BNP Paribas införde för tre av sina värdepappersfonder den 9 augusti 2007, med argumentet att det inte längre gick att värdera fondernas tillgångar som huvudsakligen bestod av kreditderivat med värdepapperiserade amerikanska bostadslån som underliggande säkerhet. 

– Den fullständiga avdunstningen av likviditet i vissa marknadssegment i USA har gjort det omöjligt att värdera vissa tillgångar rättvist oavsett deras kvalitet eller kreditbetyg,  förklarade banken i ett pressmeddelande. 

Uttagstoppet blev startskottet för den värsta finanskrisen i USA sedan depressionen på trettiotalet och kulminerade med investmentbanken Lehman Brothers konkurs i september 2008.

Finns det då någon risk för ett nytt ”Minskyögonblick” för svensk ekonomi? Som framgår av diagrammet intill är den svenska icke-finansiella sektorns totala skuldsättning, mätt som andel av BNP avsevärt högre år i dag än vad den var för 30 år sedan.

Men det finns ändå några viktiga skillnader mellan då och nu. En sådan är att svenska myndigheter och makthavare sedan början av nittiotalet insett att de måste hålla ett vakande öga på finansmarknaderna, eftersom kraftiga störningar på finansmarknaderna kan få stora och oförutsedda skadeverkningar på ekonomin i stort.

Erik Thedéens Finansinspektion av årsmodell 2020 verkar vara avsevärt mer påläst och på alerten än Bankinspektionen under Hans Lööwbeer var år 1990.

– Det är så jävla lätt att vara efterklok, sa Löwbeer själv till Aftonbladet några år senare när han gått i pension. Varför stoppade ni inte den vansinniga utlåningen?

– Vi hade inte någon glaskula att titta i. Och vi hade blivit utskrattade, förklarade Hans Löwbeer

En annan viktig skillnad är att överskuldsättningen bland svenska hushåll under 2000-talet inte blåst upp någon tillnärmelsevis lika stor eller farlig spekulationsbubbla som den som sprack i september 1990.

Många experter har varnat för att en kraftig lågkonjunktur skulle kunna utlösa ett katastrofalt prisras på den svenska bostadsmarknaden, men Pandemiutbrottet i vintras har ännu inte lett till några dramatiska prisfall på vare sig villor eller bostadsrätter. Och om inte ens Covid-19 kan pressa luften ur den svenska bostadsmarknaden är det svårt att se något annat som skulle kunna göra det!

Tabell: Total utlåning till svenska hushåll och icke-finansiella företag (procent av BNP)
Källa: Bank of International Settlements, BIS

Lästips: Irving Fisher: The debt-deflation theory of great depressions

https://phare.univ-paris1.fr/fileadmin/PHARE/Irving_Fisher_1933.pdf