1100 hästkrafter i skönhetstävling för miljön

Grönt är som bekant det nya svarta, och sedan några år syns det även i skönhetstävlingsbranschen. ”Miss Earth” har till syfte att låta kandidater ”aktivt förespråka och involvera sig i bevarandet av miljön och beskyddet av Moder Jord.” Vinnare i 205 länder gör upp om den internationella titeln i Filippinerna i november, och får under en treveckorsperiod besöka olika sorters miljöprojekt, samt plantera träd.

I Sverige är Roberto Strindstedt, 43-årig före detta spärrvakt från Skarpnäck, arrangör. Han berättar att han inte lever på evenemanget (”vi redovisar ingen vinst”), utan försörjer sig på andra sätt. I Sverige, säger han, är det svårt att få skönhetstävlingar att gå runt eftersom det inte anses politiskt korrekt. Ändå är tävlingen världens tredje största, enligt Roberto.

Hur räknar du då, och hur vet man det?

– Det räknas i antal deltagande länder, och i hur seriös tävlingen är, något som bedöms av ett slags internationellt skönhetstävlingsorgan, ungefär som FIFA i fotboll.

Vad ställer ni för krav på deltagarna?

– De får inte ha varit med i porrsammanhang, de ska ha hög moral. Och vi ställer flera frågor till de som anmäler sig för att veta att de tänker på miljön.

Du nämner porr innan du nämner miljön. Miljömedvetna porrskådespelerskor göre sig alltså icke besvär?

– Nej, det går inte. Den som vinner den internationella finalen ska tala om miljö i FN, och det sänder ut dåliga signaler med porr.

Roberto berättar att han frågar de tjejer som anmäler sig om de vet hur mycket man får om man pantar en aluminiumburk, som ett slags test av deras miljömedvetenhet.

– En tjej sa att man inte kunde panta tvåliters colaflaskor, det var skrattretande!

Om någon har en bil med mer än 1000 hästkrafter: får hon vara med?

– Nej. Vad ska man med så många hästkrafter till? Man kan köra en bensinsnål bil i stället.

Vad Roberto inte vet är att en av de i skrivande stund elva kandidaterna, 21-åriga Grete Klöfwermo från Segeltorp, äger en Chevrolet Cheyenne med 1100 hästkrafter. Toppfarten är uppemot 300 km/h, och 0-100 går på några få sekunder (exakta prestanda har Grete inte testat; dels är bilen nybyggd, dels vågar hon inte gasa på för fullt).

– Det var ingen från Miss Earth-organisationen som frågade mig om bilar, bemöter Grete Klöfwermo Roberto Strindstedts svar på frågan om bilmotorer.

Hon försvarar sin medverkan i tävlingen:

– Med tanke på att hela Sveriges bilsport på ett år släpper ut lika mycket som ett plan från Stockholm till Bangkok tror jag inte min bil gör så stor skillnad. Den går dessutom på metanol, ett luktfritt bränsle som påminner om etanol .

Grete berättar vidare att hon inte kör med sin monsterbil så ofta. Dels har hon en Volvo 240 som bruksbil, dels åker hon kommunalt till jobbet på ett försäkringsbolag. Volvon använder hon ungefär två gånger i veckan.

Vet du hur mycket man får om man pantar en burk?

– Ja, 50 öre. Sånt där tänker jag på så mycket man kan.

Fjolårets svenska vinnare, 19-åriga Ivana Gagula från Umeå, uppger att hon inte arbetat särskilt mycket för miljön sedan hon erövrade titeln: hon har inte ens haft någon kontakt med den svenska Miss Earth-organisationen sedan hon vann. Idag arbetar hon i en skoaffär i Umeå, men ska börja läsa till civilekonom till hösten.

– I Sverige var miljöprägeln på tävlingen inte så tydlig, men inför finalen råder jag den svenska vinnaren att läsa på. I Filippinerna, där finalen går, är det mer miljöinriktat än här hemma.

Martin Lindgren

frilansskribent

redaktionen@realtid.se