Annons

Annons

Vänsterns smärtsamma val

Eftervalsdebatten har huvudsakligen fokuserat på borgerligheten, som för första gången någonsin fick färre än 40 procent av rösterna. Jag undrar ändå om valet 2014 inte var ännu mer traumatiserande för det segrande blocket.

I SCB:s majmätning 2014 hade de tre rödgröna partierna egen majoritet. Journalistkåren tyckte sig se ”kraftiga vänstervindar” i svensk politik. När rösterna hade räknats färdigt kunde vänstern och journalisterna knappt tro sina ögon. De rödgröna hade inte lyckats öka ens jämfört med Mona Sahlins och Lars Ohlys katastrofval 2010. Miljöpartiet lyckades till och med backa något. Endast Feministiskt Initiativ gjorde bra ifrån sig, dock inte tillräckligt bra för att ta sig in i riksdagen.

De rödgröna ledde med 15 procentenheter över alliansen i SCB:s majmätning, men vann i slutändan med bara 4 procentenheters marginal. Jag har aldrig sett en så nedstämd valvaka för ett segrande parti som Socialdemokraternas 2014.

Annons

Annons

I valet 2002 fick Sverigedemokraterna endast 1,4 procent. Det är svårt att tro att det bara var tolv år sedan. SD har sedan dess fördubblat sin röstandel tre val i rad. Ett invandrarfientligt parti hade aldrig kunnat växa till 13 procent utan betydande stöd bland före detta vänsterväljare.

Valundersökningen visade att cirka 30 procent av Sverigedemokraternas väljare 2014 kom från Moderaterna, vilket väckte stor uppmärksamhet. Men Valu visade även att 20 procent av Sverigedemokraternas väljare 2014 togs från det rödgröna blocket. Det ska läggas till vänsterväljare som redan gått över – i valet 2010 tog Sverigedemokraterna lika många väljare från vänstern som från borgerligheten.

Alliansen har styrt de senaste åtta åren. Därför vore det orättvist att lägga misslyckandet att hantera invandringsfrågan på Socialdemokraterna. Men samtidigt tyder mycket tyvärr på att även vänstern nu håller på att gå fel i sin eftervalsanalys på ett sätt som riskerar att leda till att de kommer att tappa röster till SD även i nästa val.

Göran Greiders eftervalsanalys är ett bra exempel: ”Det missnöjet har inte enbart sina rötter i rasism. Missnöjet som speglas i ansiktet på varje SD-väljare har kunnat växa fram i spåren av ökad social otrygghet och permanent massarbetslöshet – och i en politisk kultur där konflikterna längs vänster-högeraxeln har bleknat.”

Olika varianter av samma grundläggande analys har förts fram av andra vänsterintellektuella. Problemet är inte invandring, det är ojämlikhet och arbetslöshet. Denna tolkning ignorerar dock att ökad ojämlikhet och arbetslöshet i sig delvis beror på invandring.

Utrikes födda utgör cirka 16 procent av Sveriges befolkning, men cirka 40 procent av de arbetslösa. Bland de långtidsarbetslösa är andelen 47 procent. Hela ökningen av arbetslösheten under den borgerliga regeringsperioden drevs av invandring. Bland inrikes födda har arbetslösheten tvärtom sjunkit något sedan 2006.

Att säga att problemet inte är invandring utan arbetslöshet är mot bakgrund av detta inte ett tillfredställande svar. Arbetslöshet och snabb invandring till arbetslöshet är inte konceptuellt separata fenomen.

Det vore en annan sak om Socialdemokraterna hade någon effektiv integrationspolitisk åtgärd i verktygslådan som de uppriktigt tror kan lösa arbetslöshetsproblemet. Så är dock inte fallet. Sverige – mestadels under Socialdemokratiska regeringar – har varit medvetet om de här problemen i decennier. Det handlar inte om tillfälliga problem som är på väg att lösas. Gapet i invandrares arbetslöshet och sysselsättning relativt svenskfödda har gradvis växt snarare än krympt.

Något som är ännu svårare att hantera psykologiskt för vänstern är sambandet mellan mångfald och ojämlikhet. Inkomstojämlikheten har ökat i nästan alla industrialiserade länder och enligt flera sätt att räkna mest av allt i Sverige. OECD skriver: “The growth in inequality between 1985 and the late 2000s was the largest among all OECD countries”.

Göran Greider och många andra menar att det är ökningen av ojämlikhet snarare än invandring som förklarar det missnöje som driver väljare från etablerade partier till Sverigedemokraterna.

Men ökad ojämlikhet är liksom arbetslöshet knappast orelaterat till invandring. I Finansdepartementets senaste fördelningspolitiska redogörelse kan man till exempel se att ungefär en tredjedel av ökningen av relativ fattigdom i Sverige sedan 1991 direkt drivits av invandring. Andelen i relativ fattigdom ökade en tredjedel mindre bland de som är inrikes födda än för befolkningen som helhet. Cirka 30 procent av Sveriges invandrare definieras som fattiga, tre gånger högre andel än inrikes födda. Klyftan när det gäller andelen i absolut fattigdom är lika stor. När utrikes födda ökar sin befolkningsandel, samtidigt som klyftorna jämfört med svenskfödda inte krymper, leder invandring till ökad inkomstojämlikhet i Sverige.

Finansdepartementet skriver: ”De utrikes föddas position i inkomstfördelningen har försämrats mellan 1991 och 2012 ... En orsak till detta är att invandringsstrukturen har förändrats under perioden. Från att nästan helt ha dominerats av arbetskraftsinvandring har flykting- och anhöriginvandring kommit att utgöra en allt större del”.

De fem kommuner i Sverige där störst andel av befolkningen är född utanför EU är Botkyrka, Södertälje, Malmö, Burlöv och Sundbyberg. Samtliga fem är också bland de mest ojämlika kommunerna i inkomstfördelning. Malmö har redan gått om fyra amerikanska delstater i term av inkomstojämlikhet. Det finns ett starkt och statistiskt signifikant samband mellan ojämlikhet och mångfald bland landets kommuner. År 2012 var korrelationen mellan andel invandrare och Gini-koefficienten bland kommuner cirka 0,5.

En invändning mot mitt resonemang är att invandringen reducerar ojämlikheten på global skala, på bekostnad av jämlikhet i Sverige. Det är också pudelns kärna. Sverige är ett litet rikt land i en stor fattig värld. Det finns därför en fundamental intressekonflikt mellan fattiga länders medborgare och låginkomsttagare i Sverige som politiker måste förhålla sig till. Politik är inte bara att vilja, det är också att välja.

Tidigare generationers Socialdemokrater hade förmåga att artikulera det moraliska dilemmat. Assar Lindbeck konstaterade i ett föredrag nyligen att ”svensk arbetsmarknad är inte särskilt väl anpassad till den typ av invandring som vi har idag med lågutbildade från utomeuropeiska länder” och fortsatte:

“Ett rikt land som Sverige med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga kan omöjligen ha fri invandring. De måste ha en restriktiv invandring. Och den måste vara väldigt restriktiv om man ska skydda löner och välfärdssystemen i rika länder. Det är fullständigt ofrånkomligt. Redan Gunnar Myrdal insåg det för många år sedan när han skrev att välfärdsstaten är ett nationellt projekt. Med det menar han att de förmåner en nation lyckas skaffa genom att ha en framgångsrikt ekonomisk utveckling under hundra år, de kan man inte erbjuda resten av världen utan att vårt system går omkull.”

De flesta socialdemokrater vet innerst inne att det finns en avvägning mellan invandring och välfärd. I 2012 års SOM-undersökning angav 16 procent av Socialdemokratiska väljare att det var ett bra förslag att ta emot fler flyktingar. 48 procent av Socialdemokraterna svarade att det var ett dåligt förslag, medan resten inte tog ställning.

Önsketänkande ändrar inte att Sverige är ett litet land i en värld med fem miljarder fattiga och 50 miljoner flyktingar. Socialdemokratin kommer därför förr eller senare tvingas konfrontera den smärtsamma konflikten mellan mångfald och jämlikhet.

Tino Sanandaji

...är nationalekonom knuten till Institutet för Näringslivsforskning. Han har studerat vid Handelshögskolan i Stockholm och har en doktorsexamen från University of Chicago.

Han är återkommande krönikör på Realtid.se.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons