Annons

Annons

Får domare och polis undanhålla bevisning?

Får domare och polis verkligen undanhålla bevisning? Frågan är faktiskt berättigad, hur orimlig den vid en första anblick ändå kan låta i en svensk kontext. Det skriver Mats Lönnerblad, mångårig författare och skribent i finansrätt.

I min egenskap av författare och skribent i finansrätt har jag  i flera böcker refererat till olika fall där detta har skett. Det har skapat orimliga juridiska och ekonomiska konsekvenser för både käranden och svaranden som drabbats, och det i både brottmål och tvistemål, när deras ärenden hanterats av svenska domstolar.

Låt mig först i tre aktuella ärenden visa vilka regler som gäller och vilka konsekvenser detta  får. Det ställer jag i kontrast till vilka regler som gäller enligt Europadomstolen, alltså regler som trädde i kraft redan den 3 september 1953. Sverige som nation har försökt slippa att förbinda sig att följa Europakonventionens bestämmelser, trots att Sverige ratificerade Europakonventionens bestämmelser 4 februari 1952. Konventionen införlivades i vår lagstiftning först den 1 januari 1995.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) stipulerar i artikel 6 att "rätten till en rättvis rättegång" utgör en av de mest grundläggande rättigheterna, vilket bland annat innebär rätten att få sin sak prövad inom rimlig tid. Men det sker inte i Sverige. Svenska domstolar har även låtit jäv, mened, rättegångsfel och undanhållande och förvanskning av bevis passera ostraffat, och det i flera fall som jag tagit del av, och skrivit om.

Annons

Annons

En annan grundläggande regel och princip som inte följs handlar om avtalslagen, och då närmare bestämt den som som säger att avtal skall hållas, pacta sunt servanda.

Låt mig därför kortfattat berättat vad som skett i tre fortfarande pågående mål.

Det första målet har pågått i mer än två år, genom alla rättsinstanser, och är både ett brottmål och ett tvistemål. Ärendet anmäldes till Justitiekanslern, som beslutade att inte vidta några åtgärder.

Fortfarande har målet inte kunnat prövas i sin helhet. Detta beror på att kärandesidan, genom att inte tillåtas granska bevisningen i målet, som svarandesidan dock har tillgänglig, inte kunnat slutföra sin talan. Och det problemet uppstod redan i första rättsinstans, trots att det finns ett skriftligt avtal som undertecknats och bevittnats av bägge parterna, om hur denna granskning skall ske.

Det skriftliga avtalet mellan parterna stipulerar att kärandena har rätt att själva, eller tillsammans med bolagets revisor, granska motpartens bokföring varje år. Svarandens  bokföring utgör den viktigaste bevisningen i detta mål.

Den  allvarligaste delen av målet - som anmälts  till polisens bedrägerirotel - handlar om hur kärandena drabbats av svarandens kriminella handlingar, och på grund av detta inte längre kan bedriva någon verksamhet överhuvudtaget.

Svaranden har erkänt brott. När kärandena vill få brottet bekräftat, via polisens bedrägerirotel, vilket borde kunna ske genom ett enkelt telefonsamtal med svaranden, inkom ett svar från polisen den 7 mars 2017: "Vi har tyvärr inte en enda handläggare ledig. Samtliga sitter med frihetsberövade personer och de har företräde".

Det andra målet som pågått  mer än tre år i tingsrätten är både ett brottmål och tvistemål där käranden redan förlorat målet, i första rättsinstans, på grund av att svarandens ombud förfalskat ett dokument, vilket utgör den viktigaste bevisningen i målet. Målet är överklagat till hovrätten som beslutat att inte meddelat prövningstillstånd, ett beslut som i sin tur överklagats till Högsta domstolen för domvilla.

Handläggningen är också anmäld till Justitiekanslern som hittills inte vidtagit några åtgärder.

Den polis som skulle utreda ärendet informerade käranden, på ett vänligt och korrekt sätt, att detta ärende låg utanför hennes specialområde, som närmare bestämt utgjordes av droghandel och småbrott. Men istället för att vidarebefordra handläggningen till en sakkunnigt mer lämpad polis vidtog hon inte några som helst åtgärder, utan valde istället att avskriva brottmålet.

Det är lätt att likna bägge dessa domstolsprocesser med det som beskrivs i Franz Kafkas roman Processen, eller med en annan term från litteraturen, Moment 22. Det har blivit en evig rundgång i våra domstolar. Den fråga som jag, och flera andra journalister och skribenter, ställer oss är helt enkelt varför vi inte har kommit längre i vårt moderna samhälle?

De nya bestämmelserna och reglerna som trädde i kraft med reformen En modernare rättegång, eller genom Europakonventionen, följs fortfarande inte av våra domstolar, där både brottmål och tvistemål kan få pågå i evigheter.

Det tredje målet som pågått under fem år handlar om både brottmål och tvistemål där svarandena efter fem år till slut fått rätt i sak, och där anklagelserna om brott varit både felaktiga och grundlösa och allvarlig skadat de som anklagats för detta brott ekonomiskt.

Några av de felaktigt anklagade har drabbats hårt, genom att inte kunna arbeta under hela den tid rättegången hittills pågått. Den friande domen i målet överklagades för övrigt aldrig till hovrätten. Samma fall handläggs nu som tvistemål. Det är det största tvistemål mot flera parter som någonsin pågått i Sverige. Målet beräknas vara klart i första rättsinstans någon gång runt midsommar.

Min uppfattning är att både svaranden och käranden skall behandlas lika och inom rimlig tid under pågående rättsprocesser. Men i inget av dessa tre pågående mål har så skett, vilket kan beskrivas som en tydlig brist i det svenska rättsväsendet.

Mats Lönnerblad
författare och skribent i finansrätt

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons