Den vice riksbankschefen skrädde inte orden över bankernas finansiering i utländsk valuta. Han menade att det under finanskrisen var många banker i såväl Sverige som internationellt som fick problem på grund av sitt beroende att låna i utländska valuta.

Och då främst i amerikanska dollar.

Han tycker därför att det är högst underligt att lärdomen inte har lett till några direkta reformåtgärder och menade att det är en fråga som måste hanteras framöver. Han konstaterade visserligen att likviditetsproblemen löstes, men att detta skedde till priset av ”stödinsatser från världens centralbanker”.

Han pekade också på att Riksbankens möjlighet att ge likviditetsstöd i dollar till svenskar banker underlättades av att den amerikanska centralbanken valde att låna ut detta. Men han höjde samtidigt ett varningens finger för att om centralbanken inte hade lånat ut pengarna hade Sverige fått hålla sig till de dollartillgångar som finns i valutareserven.

Och oavsett vilket alternativ som gäller innebär det en kostnad för Riksbanken och skattebetalarna att tillhandahålla den här typen av likviditetsförsäkring till bankerna, resonerar Lars Nyberg.

Han kan förstå att man kan uppleva det som orimligt att kostnaderna bärs av Riksbanken och skattebetalarna, men om detta inte sker är sannolikheten stor att det skapar ett rikstagande som ur ett samhällsekonomiskt perspektiv blir alldeles för stort.

Just därför drar Nyberg slutsatsen att det är rimligt att bankerna står för kostnaderna för den del av valutareserven som behövs för att klara likviditetsstödjande insatser i en kris.

Han menar också att det inte är någon hållbar strategi att inte ha tillräckligt med valuta i valutareserven och förlita sig på att centralbanker ska ställa upp då svenska bankerna får problem.

Men hur stor avgiften bör vara återstår att diskutera mellan Riksbanken och bankerna, resonerar han.