…eller nåt sånt. Jag är inte direkt klockren på tyska. I alla fall inte skriven sådan. Men det betyder ungefär att på hemmaplan tar Bayern München alltid tre poäng. Jag vet för jag var där.

Hädanefter ska jag aldrig klanka ner på en expertkommentator. Ni vet en sån där kille som sitter bredvid den vanlige kommentatorn och levererar genomtänkta analyser emellanåt. Realtids trogne fotbollskrönikeförfattare (oj, det blev ett långt ord) hade den äran att fungera som expert i lördags, på plats, i ett snöigt och infernaliskt kallt München. Det var svårt.

Inte nog med att man ska torgföra sina åsikter på ett sätt som gör att alla tittare förstår. Dessutom bör man göra det vid rätt tillfällen och i matchens rytm. Det funkar inte att dissekera ett uppenbart felbeslut som resulterade i noll och intet istället för friläge samtidigt som motståndarlaget kommer stormande i en flygande kontring. Eller att bara sitta och säga ”mmm det var ett bra skott”. Jag är övertygad om att jag säkerligen begick ovannämnda kardinalfel och antagligen ett dussin andra också. Men som sagt: det är svårt och till mitt försvar vill jag säga att det gick bättre ju längre matchen led.

Och Bayern München vann naturligtvis. Precis som de brukar göra. På något sätt är det som om klubbens blotta storlek, rykte och makt skrämmer motståndarna. Man har Franz Beckenbauer som president och ett koppel gamla storspelare som toppfunktionärer. Dessutom köper man inför varje säsong motståndarnas bästa spelare. Inte konstigt att klubben är hatad av alla andra lag och deras fans.

Tredje matchen på vårsäsongen 1995 skulle vi möta just Bayern, hemma på Volkparkstadion i Hamburg. Som vanligt hade vi bott på hotell natten innan, trots att alla spelare i princip bodde inom cykelavstånd från arenan. Som vanligt hade vi åkt buss de få kilometerna till stadion och som vanligt strosade vi ut för att känna på gräset innan vi bytte om. (Det är en gammal sedvänja att alltid traska ut en stund på planen innan man går tillbaka till omklädningsrummet. Oavsett om man tränar på samma grässtrån tolv gånger i veckan till vardags.)

Skillnaden mot alla andra matcher och alla andra planinspektioner var dock att den här gången var det redan fullsatt. Knappt två timmar före match! Så vi hade 65.000 åskådare när vi utförde ska-bara-kolla-på-gräset-ritualen denna eftermiddag. Och de flesta var inte där för att se oss vinna (normalt sett hade vi ungefär 30.000 tappra på våra matcher) utan för att se München förlora, Och då förstod jag hur stort hatet till och avunden mot Bayern München verkligen var.

Väl tillbaka i omklädningsrummet blev jag varse att alla mina lagkamrater satt och skruvade med sina dobbar på skorna. Något man normalt sett bara gör när de är för slitna och måste bytas. På närmare håll upptäckte jag att alla bytte sina normala dobbar mot nästan dubbelt så långa och betydligt smalare varianter. På gränsen till det tillåtna och i en del fall säkert över. Jag frågade varför och fick svaret: – Es ist Bayern heute. Samt en blick som sade mig att det var fullständigt självklart att man hade sina allra längsta och vassaste dobbar i just den här matchen. Och då förstod jag att dagens match var den viktigaste på hela säsongen för mina lagkamrater. Så jag släntrade bort till den stora verktygslådan och hämtade tolv långa dobbar och en tång. Sen gick jag och satte mig i mitt hörn och började skruva.

Niclas Kindvall