Finans Nyhet

Marika Ehrenkrona:

Publicerad

När leken blev allvar.

En smocka viner i luften, där satt den. Livet är en brottningsmatch. Allt är bara på lek. Någon ska vara vinnare och i morgon är han förlorare. Så händer det att leken går snett, ojdå det var inte en docka vi slog på.

– Han verkar inte bry sig om dambrottningen. Jag tror inte ens att han kan namnet på alla tjejerna i landslaget. För honom gäller herrbrottningen i första hand, sa de kvinnliga brottarna och lyckades få grepp om veka livet.

Det visste var det tog. En kille som inte klarar tjejer, sånt där vet man. Ut med honom! Bokstavligt talat. På en psykiatrisk klinik gick Mikael Ljungberg ut genom livet.

Annons

Nu är inget så enkelt att det finns raka spår mellan offentliga påhopp och att livsgnistan dör. Ingen skuldbeläggning är vi betjänta av. Ida-Theres Karlsson, som var en av de hårdaste kritikerna bland de kvinnliga brottarna, är också förkrossad i dag.

– Om jag bara visste, säger hon ångerfullt.

Fast vi vet att just precis sånt kan hända som hände Mikael Ljungberg. Om det inte finns den där hjälpen i rätt tid, om annat spelar med i bilden, om man helt enkelt har lite otur.

Annons

En gång i tiden kallade jag mig gärna feminist. Jag reagerade med rätta mot de orimliga förhållanden som kvinnor levde under både i arbetslivet och i marktjänstens lov. Att kvinnors problem inte är lösta är väl uppenbart, inte minst visar Liza Marklunds engagemang hur kvinnor i dag misshandlas och inte får rätt stöd av samhället.

Men, och nu kommer det, att några kvinnor misshandlas, gör inte att det i en offentlig samhällsdebatt ska vara hur okej som helst att sprida rykten om köra ”håna-män-kampanjer”. Vi vet i dag att kritiken från en del av dambrottarna var obefogad. Ändå mötte de inget eller litet offentligt ifrågasättande. Jämställdhetsfrågan är så helig att vi ibland inte ser nyktert på vad som sker. Kvinnor har alltid rätt, män har alltid fel. Kvinnor är svaga, därför ska vi ställa oss på deras sida i alla väder. Ofta stämmer det där, men inte alltid.

Jag såg hur orimlig och osann kritiken var mot Joachim Berner när han skulle bli ny vd för Sveriges Radio. Det blev ett maktgrepp att sprida ut rykten och skapa social utstämpling av en person som man av andra skäl inte gillade.

Annons

Men jag ska ta ett exempel till, som ligger närmare i tiden. Per Bill är moderat riksdagsman som joggade med barnvagn på Stadsgårdskajen i Stockholm nyligen. Enligt hans egen version blev han överfallen av en kvinnlig dörrvakt. Enligt dörrvaktens version vanvårdade Per Bill barnet. Jag känner ingen av dem och vet inte vad som är riktigt och det som har kommit fram offentligt visar att det finns utrymme för båda versionerna. Men hur blev reaktionerna? Jo, direkt att den manliga moderata riksdagsmannen var skurken och kvinnan, en prisbelönt brottare, blev hjälten.

Till och med Per Bills egen partiledning tog avstånd från honom. I rädsla för att de själva skulle hamna i dålig dager om de inte tydligt nog tog avstånd från skurken. Fredrik Reinfeldt sa att här har vi ett brottsoffer (kvinnan) och vi moderater är angelägna om att värna brottsoffren.

Jo, det kanske är så, Reinfeldt kanske vet något som inte har kommit fram på andra håll. Men ska man inte i så fall låta en domstol avgöra vem som är offer och vem som är skurk innan man dömer. Eller är det alltid så att män förutsätts vanvårda bebisar och kvinnor alltid är goda ingripare?

En gång kallade jag mig feminist, det gör jag inte längre. Ur feminismen har ett nytt förtryck fötts. Vad kallar jag mig nu då? Tja, ingenting särskilt, varför måste man kalla sig något hela tiden. Om man nödvändigtvis måste ha en etikett, så är det bara en som jag tar på mig: humanist.

Marika Ehrenkrona

Lär Marikas förra artikel

Annons