Män behövs inte längre. Fniss, fniss. Män är onda, dumma och dessutom rika. Bort med dem!

I en av morgon-TV-sofforna satt de senaste chica feministerna nyligen och bubblade av förtjusning över att forskningen kommit så långt att människan kunde klonas. Hihi, det är bevisat att män är onödiga, var uppfattningen.

Det är kanske inte så konstigt att Gudrun Schyman nu föreslår att män ska straffas med särskild könsskatt. Det finns män som slår kvinnor och när män inte längre krävs för fortplantningen så uppstår den ”skojiga” tanken att de kan beläggas med särskild skatt. Ungefär som om de vore ett förorenande utsläpp av bly och koloxid.

Det vi ser växa fram i Sverige är ett nytt fenomen, en köns-rasism, som jag vill kalla genusismen. Och det är definitivt inget att fnittra åt. Att utse en viss grupp – gärna biologiskt definierad så att den är tydlig för alla – till kollektiv syndabock är en populär sällskapslek i de totalitära salongerna.

En viktig ingrediens i denna för andra livsfarliga lek är att deltagarna naturligtvis inte själva tillhör den usla och skyldiga gruppen. Det är ”dom” som är orsaken till allt ont. Vilka ”dom” är varierar med historien och ideologier. Ras, klass eller kön. Det kvittar vad man hittar på för syndabockskriterium, det leder alltid till ett förskräckande resultat när dessa idéer kopplas ihop med politisk maktutövning och samtidens fjäskande hegemoni.

Rasism och genusismen har samma rötter. De erbjuder båda ett förföriskt enkelt recept: genom att tydliggöra den skyldiga gruppen är ju saken klar, då gör vi oss av med den och så utlovas att världen ska blir god igen. Jippi! Sen kan en och annan oskyldig stryka med, men den lilla nackdelen får man ta eftersom det anses vara ett så gott överordnat syfte.

Den genusfundamentalism som i dag drar som en envis enögdhet genom universitet och högre forskning kommer för en häpen eftervärld att betraktas på samma sätt som vi i dag ser på 30-talets rasbiologiska skallmätningar

Rashat och klasshat har blivit lite anfrätt av historien, ingen riksdagspolitiker skulle nog idag ställa sig upp och försvara en skatt på svart hudfärg. Det oroväckande är att det i det offentliga samtalet hösten 2004 anses vara helt okej av samhällsföreträdare att föreslå en annan biologisk straffskatt, en skatt på vissa könsorgan, vilket ju för de flesta är svårt att påverka.

En grupp av människor blir skyldiga redan när de föds, eftersom de från början har fel föräldrar (klass), fel kön (glöm inte Herodes) eller fel ras. I Gudrun Schymans förslag handlar det om att människor med manliga könsorgan är så besvärliga, dumma och kostsamma utifrån samhällets intressen att de bör beläggas med statlig skatt på organet. Begreppet ”öronmärkta skatter” får onekligen en ny och konkret innebörd.

Den senaste tidens debatt visar hur angeläget det är att vi på ett tidigt stadium gör upp med genusismen innan den får fäste i statsapparat, forskning och media. Vägledande måste alltid vara att behandla alla människor – oavsett biologi – lika. Det är den enskilde individens handlingar som ska bestraffas om de är olagliga, inte kollektivets biologiska eller tillskrivna egenskaper.

Marika Ehrenkrona